1990 var ett avgörande år i Etiopiens nutida historia. I hela landet spred sig en känsla av att den kommunistiska militärjuntan under namnet dergen var på väg att förlora kontrollen. Den var extremt beroen­de av stöd från Sovjetunio­nen i form av fordonsbränsle och vapen som behövdes för att driva kriget mot de inhemska rebellgrupperna vidare. Signalerna från den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov var oroande. Glasnost och perestrojka, öppenhet och nydaning, utgjorde inga löften. De innebar ett hot.

Men 1990 var allt hopp ännu inte ute för dergen. Rebellerna skulle tryckas tillbaka och det skedde till stor del med hjälp av kubanska piloter som bemannade de fruktade Sovjetbyggda Antonovbombplanen. De patrullerade över den upproriska provinsen Tigray längst upp i norr, gränsande till Sudan och Eritrea.

Utmed den väg där jag färdades i en lastbilskonvoj fanns spejare utplacerade. Deras jobb var att varna för dem som kal­lades banditer, regeringstrogna sabotörer som placerade ut minor på vägen, och helst oskadliggöra dem. Men de skulle också slå larm om de hörde ett Antonovplan. Då stannade alla lastbilarna, lysena släcktes, inte ens en cigarrett fick glöda. Chaufförerna gick ur, lyssnande mot natthimlen. Efter en stund kunde vi höra det dova brummandet av det stora propellerplanet. Ett ljud som fortfarande fyller mig med obehag när jag promenerar kring Uppsala högar där jag bor och hör liknande ljud ovanför flygflottiljen F 16 i närheten.

Vi reste på natten för att dölja oss för bombplanen, på dagarna gömdes bilarna under skuggande akacieträd. Då sov jag oroligt och mitt minne av Tigray är mörker, skuggor och bleka konturer av utblottade människor som vi mötte på vår resa. Jordbruket var slaget i spillror, ingen vågade vara ute dagtid. Ingen nödhjälp nådde fram, med undantag av sådana dödsföraktande konvojer som den jag själv färdades i. Folket som stödde rebellerna skulle svältas ut.

Det var samma fenomen som när Sovjetunionen skulle liberaliseras. Frihet tolkades av delstaterna enbart som uppmuntran till krav på självständighet.

Jag fick djup respekt för de soldater tillhörande gerillaarmén Tigray People’s Liberation Front, TPLF, som var mina färdkamrater. Jag anade dock inte att de redan året därpå, i maj 1991, triumferande skulle tåga in som segrare i huvudstaden Addis Abeba. Dergledaren Mengistu flydde med sin familj till Zimbabwe där han hälsades välkommen av Robert Mugabe. Etiopien fick en ny regering bestående av praktiskt taget idel tigreaner och omvärlden förhöll sig, som man brukar säga, försiktigt optimistisk.

De inhemska analytikerna var betydligt kyligare i sina bedömningar. En av de mest prominenta var författaren Babile Tola. ”Vi ser tragedin gestaltas på nytt. Dergen är död och begraven men väckt till liv av TPLF. Gevärets makt och det statliga våldet fortsätter. Terrorn har inget namn, ingen särskild färg men den finns där och offren faller, det ena efter det andra.”

I sin bok To Kill a Generation. The Red Terror in Ethiopia skildrar han hur dergen systematiskt försökte utplåna all opposition, vilken huvudsakligen leddes av unga människor. Han menade att TPLF tog upp den traditionen om än med något diskretare medel. Han betonar vad västerländska betraktare oftast har valt att bortse ifrån, nämligen det våld som genomsyrar det etio­piska samhället på alla nivåer. Kejsaren Haile Selassie, avsatt av dergen 1974, sade i ett samtal med den italienska journalisten Oriana Fallaci: ”Vi föddes ur kungligt blod, överhögheten är oss given. En kung får aldrig tveka att använda våld.”

”Relationen mellan de styrande och folket har huvudsakligen varit baserad på våld. Mellan de rika och de fattiga, mellan make och maka, mellan föräldrar och barn har våld karaktäriserat relationen”, skriver Babile Tola.

Den som har vistats bland människor i Etiopien har inte kunnat undgå att se denna förbryllande dualism, där översvallande vänlighet och gästfrihet existerar sida vid sida med latent våld. En analys av den politiska situation som råder i landet kan aldrig bli komplett utan hänsyn till det ständigt närvarande våldets betydelse.

När den etiopiske premiärministern Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris 2019 applåderades detta unisont av en positivt inställd västvärld som längtade efter att få se en representant för det imaginära Nya Afrika inta scenen. Han hade fått slut på den långa gränskonflikten med Eritrea och benådat flera tusen politiska fångar.

Bara knappt två år senare ställde han sig på barrikaderna iklädd uniform och lovade att leda sina styrkor mot fienden, de upproriska ledarna för regionalstaten Tigray. Blod skulle flyta, det skulle Abiy Ahmed bli man för, så fredspristagare han var.

Återigen hade västvärlden gjort en felbedömning. Det finns en konstant hunger bland journalister och Afrikaromantiker i vår del av världen, en längtan efter ett slags politisk messiasgestalt som ska träda fram och frälsa alla cyniker som tror att Afrika bara präglas av våld och maktmissbruk. Den ena efter den andra fallerar. Jerry Rawlings i Ghana, Yoweri Museveni i Uganda, Robert Mugabe i Zimbabwe, Paul Kagame i Rwanda och Isaias Afewerki i Eritrea plus många fler. Abiy Ahmed är bara den senaste. Fler kommer garanterat.

När jag ett tiotal år efter min strapatsrika resa med TPLF-gerillan besökte Etio­pien på nytt kunde jag färdas på blänkande nya asfaltvägar anlagda av kinesiska ingenjörer. Nationen blomstrade. Det var som ett mirakel att skåda alla de materiella framstegen. TPLF-regeringen under premiärminister Meles Zenawi hade kastat all gammal marxism-­leninism överbord (TPLF:s förebild under inbördeskriget var Albaniens ledare Enver Hoxha) och inlett en renovering av hela landet. Mark uppläts åt kommersiella utländska jordbruksföretag, internationellt kapital strömmade in. Det var en sannskyldig metamorfos, man kunde knappt längre minnas de fruktansvärda svältscenerna från tevereportagen på 1980-talet.

Samtidigt fortsatte förtrycket av all opposition som hotade regeringen, vars kärna förblev tigreansk till sin karaktär. Det var en helt oproportionerlig maktfördelning, Tigray utgjorde befolkningsmässigt och ytmässigt en nästan försumbar del av Etiopien. När den stillsamt karismatiske upplyste despoten Meles Zenawi dog oväntat 2012 förstod de flesta att en större förändring stod för dörren.

Hans handplockade efterträdare förmådde inte dämma upp den våg av missnöje som svepte genom maktens korridorer. De stora folkgrupperna amhara och oromo insisterade på större representation. Efter ett intensivt maktspel utan offentlig insyn kunde en kompromisskandidat presenteras. Den man som lanserades som idealisk att axla rollen som ny landsfader var Abiy Ahmed. Han var av blandad härkomst, synbarligen som klippt och skuren för att hela landet. Hans far var muslim från Oromia och hans mor kristen från Amhara. Själv kallar han sig pingstvän. En mycket udda fågel i det etiopiska maktetablissemanget som alltid har präglats av ortodoxt kristna.

Abiy agerade snabbt. Höga TPLF-­officerare inom säkerhetstjänsten rensades ut. Militära ledare anklagades för korruption och avskedades. Dissidenter i exil välkomnades hem och massmedierna fick ökad frihet.

Tigreanerna ansåg sig vara utsatta för en palatskupp och det var bara en tidsfråga innan de skulle försöka sig på en motattack. Abiy Ahmed fick också erfara vad det kan innebära att lätta på förtrycket i ett land med sådan tusenårig historia av politisk repression. Det var samma fenomen som när Sovjetunionen skulle liberaliseras. Frihet tolkades av delstaterna enbart som uppmuntran till krav på självständighet.

Abiyes främsta meningsmotståndare i Tigray fick snart oväntat stöd från ­Oromofolket som i alla tider har haft en underordnad roll i etiopisk politik, trots att de utgör den största folkgruppen i landet, omkring 40 miljoner individer. Snart sagt varje regionalstat i landet har sin egen rebellrörelse och i Oromia heter den Oromo Liberation Front, OLF, med rötter tillbaka till 1970-talet. Under den nu pågående maktkampen har OLF ingått en strategisk allians med TPLF som man anser sig dela politiska ambitioner med.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

TPLF:s inledande militära framgångar mot regeringsarmén ska kanske inte tolkas som att tigreanerna vill återta makten i hela landet. Det kan istället vara ett sätt att markera sitt krav på att bryta sig ur Etiopien och bilda en egen stat. Sådana försök har ända sedan kolonialismens nedmontering varit tabu i Afrika. När Sudan, den stora grannen i väster, splittrades i två delar 2011 efter ett långvarigt inbördeskrig, fick separatister i hela Afrika blodad tand. Om Tigray skulle lyckas med att driva igenom starkt ökat självstyre med sikte på självständighet så skulle andra regionalstater följa efter. Oromia med säkerhet och kanske även Amhara.

En stundande upplösning av Etiopien som nationalstat är ett skräckscenario inte bara för Abiy Ahmed och hans regering. Det skulle få allvarliga följder för USA:s strävan att utöva militär kontroll i Öst­afrika inklusive på det oroliga och islamistinfekterade Afrikas horn. USA har ett starkt militärt samarbete med Etiopien som betraktas som ett ankarland i regionen.

I början av januari meddelade Abiy Ahmed att han skulle frige ett antal högprofilerade politiska fångar, som en försoningsgest ägnad att underlätta samtal med rebellerna i Tigray. Bland dem landets kanske främsta oppositionspolitiker, Jawar Mohammed som representerar oromofolket som till stor del är muslimer.

Mest internationellt känd bland de frigivna är Eskinder Nega. Han är journalist och bodde i USA under dergdiktaturen. Han återvände när TPLF hade tagit makten 1991 och startade en tidning som genast föll i onåd hos de styrande tigreanerna. Under de senaste tjugo åren har han tillbringat avsevärd tid i etiopiskt fängelse. Han kan sägas vara landets motsvarighet till den i Eritrea fängslade Dawit Isaak.

Frisläppandet av Jawar Mohammed, Eskinder Nega och flera ledande oppositionella från Tigray noterades i västvärlden. Det anmärkningsvärda i att en fredspristagare håller sina politiska meningsmotståndare inlåsta rönte dock inga särskilda kommentarer.

Förväntningarna på Abiy Ahmed, som vid sitt makttillträde hyllades som en representant för Det Nya Afrika, är tydligen inte större än så.