Och så hade hon kanske också föreställt sig att tillvaron skulle gestalta sig: i avskild och asketisk klostermiljö. Men den brittiska nunnan syster Wendy Beckett, nyligen avliden vid 88 års ålder, som bodde i en husvagn blev känd – kanske till och med älskad – av miljontals britter. En person som faktiskt förtjänade det slitna uttrycket ”a national treasure”.

Denna eremit besatte nämligen ett fullständigt formidabelt intellekt och encyklopediska konstkunskaper. De omsatte hon först i små betraktelser – baserade på reproduktioner av målningar som hon själv aldrig sett – nedskrivna för sitt höga nöjes skull men som genom slumpens skördar nådde tidningen Catholic Herald. Och så hörde BBC av sig.

Hon visade sig vara vad som i branschen kallas för a natural. Vad som hade kunnat bli freak show och lyteskomik – en äldre nunna med stora glasögon och utstående tänder – blev istället stor underhållning och folkbildning i ordets bästa bemärkelse. Med smittande entusiasm och kommentarer fria från jargong fick hon omedelbart tittarna med sig.

Vissa katoliker hade svårt för syster Wendys utåtriktade verksamhet. Nunnor ska inte få vara kändisar och bre ut sig om icke-religiösa ämnen. Även hon själv medgav i svaga stunder att hon njöt av att berätta och lära ut.

Detta motsägelsefulla drag, längtan efter ensamhet med Gud och behovet av att nå ut till många människor, fascinerade och gjorde henne mänsklig. Hon föreföll att leva ett liv i harmoni, lika lycklig i sin husvagn som framför profana mästerverk.