I år har James Joyces roman Ulysses för andra gången blivit föremål för ett 100-årsjubileum. Den publicerades för hundra år sedan, närmare bestämt den 2 februari 1922 på det enkom för ändamålet att ge ut Joyces roman nystartade bokförlaget Shakespeare & Co i Paris. Ett tidigare 100-årsjubileum för Ulysses firades med en strid ström av artiklar och föreläsningar dagarna kring den 16 juni 2004, då det var jämnt hundra år sedan berättelsen utspelas under knappt ett dygn i Dublin.

Vid det här laget har romankonsten hunnit i kapp Ulysses. Moderna läsare stöts inte bort av att Joyces roman består av arton kapitel som radikalt skiljer sig från varandra i berättartekniskt hänseende, inte heller av att den på ett komiskt sätt vänder upp och ner på Homeros epos om Odysseus genom att göra den älskvärde antihjälten Leopold Bloom till ett föredöme för den intellektuellt briljante men plågade Stephen Dedalus. Bloom uppfattar sig själv som en bedragen äkta man och en förnöjsam medelmåtta och begriper inte varför Stephen ser upp till honom. Det är en typisk mjukis som är förebild och hjälte, en man som försöker ta vara på livets små glädjeämnen istället för att ha stora ambitioner, som Stephen Dedalus.

Men hur kan en bok som denna ha fått en så exceptionell ställning i 1900-talets litteratur? Det beror inte bara på att det är en lysande roman, både rolig och gripande, eller ens på att den är virtuost skriven. För att förstå dess genomslagskraft måste vi också sätta in den i ett historiskt sammanhang.

”Ryktet om att den var obscen spreds som en löpeld, naturligtvis främst i sådana kretsar där ingen hade läst romanen.”

Det parisiska förlaget tryckte Ulysses i 1 000 exemplar. Författaren hade två tidigare prosaverk bakom sig, novellsamlingen Dubliners (Dublinbor) och romanen A Portrait of the Artist as a Young Man, båda utgivna av ett bokförlag i New York, 1914 respektive 1916, mitt under pågående världskrig, då det var extra svårt att finna ett europeiskt bokförlag som ville satsa på en ny författare, kanske särskilt inte på en irländare som bodde i Trieste och även framstod som besvärligt egensinnig i de kontakter han tog med en rad bokförlag som gav honom kalla handen.

Av de två första prosaböckerna hade halva upplagan skeppats över från New York till Europa, alltså vardera 750 exemplar. Här och var hade de fått goda recensioner. Den ena av dem översattes till svenska av Ebba Atterbom och gavs ut 1921 under titeln Ett porträtt av författaren som ung. Det är en översättning som inte är fullständig utan hoppar över vissa partier, något som ofta skedde i svenska översättningar i äldre tid. Hur som helst var detta den första översättningen till främmande språk av ett prosaverk av Joyce.

Året efter Atterboms översättning publicerades Ulysses i Paris. Den svenske bokförläggaren Hugo Geber rekvirerade ett exemplar av den nya romanen, men han beställde aldrig någon översättning av den utan skänkte efter ett par år sitt exemp­lar av originalutgåvan till Nobelbiblioteket. Vid det laget stod det klart för att den nya romanen knappast lämpade sig för den svenska marknaden. Ulysses ansågs nämligen vara osedlig. Ryktet om att den var obscen spreds som en löpeld, naturligtvis främst i sådana kretsar där ingen hade läst romanen.

På kort sikt var detta förödande för författaren och hans förläggare. Men på lång sikt kom det att gynna romanen, bara inte den självuppoffrande Sylvia Beach som drog sig ur karusellen när de juridiska processerna började bli alltför kostsamma och därför inte kammade hem någon större vinst när romanen blev en veritabel storsäljare ett tiotal år efter den första publiceringen.

I drygt ett decennium var det förbjudet att sälja och distribuera Ulysses på grund av dess påstådda obscenitet. Det är en ”obscenitet” som inte bara innefattar skildringar av samlag, onani, exhibitionism och allsköns erotiska fantasier. Vad som också beskrivs, med lika stor närgångenhet, är exempelvis att folk petar sig i näsan, släpper väder, urinerar eller förrättar ännu mer tyngande behov. Med rätta berömd är skildringen av hur Leopold Bloom sitter på utedasset.

Det mest chockerande är att författaren beskriver allt detta som fullkomligt normalt. Här finns inget ekivokt som i Decamerone eller Casanovas memoarer, sådant som man kan läsa för den erotiska kittlingens skull. Att läsa Ulysses som pornografi skulle ge klent utbyte. De erotiska inslagen saknar alldeles den vanliga pornografins kännetecken. Dessutom är de fåtaliga och ibland så flyktigt antydda att bara en ganska vältränad romanläsare kan uppfatta dem.

Romanen förbjöds i Irland, Storbritannien, USA och i andra länder. Under förbudsåren blev den hett eftertraktad, den herostratiska ryktbarheten väckte nyfikenhet. Folk var beredda att betala mycket för att komma över ett exemplar. Via Kanada smugglades romanen över gränsen till USA, där innehav av den var förbjudet. Den unge äventyrslystne Ernest Hemingway var en av dem som villigt enrollerade sig i kedjan av romansmugglare. Inte heller i Storbritannien hjälpte det att man försökte tiga ihjäl romanens existens och att några sedlighetsivrande myndighetspersoner drev BBC att i sina sändningar förbjuda till och med ett omnämnande av bokens titel. Alla dessa censuråtgärder visade sig vara kontraproduktiva. Nyfikenheten växte och romanen blev bara alltmer berömd, trots att ganska få ännu hade fått en möjlighet att komma över ett exemplar och läsa den.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Elva år efter publiceringen, 1933, utspelades i en rad domstolar i New York en tryckfrihetsprocess rörande Ulysses. Advokaten som drev målet genom alla instanser, Morris Ernst, drev linjen att Joyces roman var en ”modern klassiker” och att den präglas av så hög konstnärlig kvalitet att förbudet mot den främst av det skälet borde hävas. Strategiskt nog medgav han att den var ”obscen” i den federala lagens mening och siktade istället in sig på att plädera för estetiska värden. Att han var så energisk med att framhålla att den var ”a modern classic”, redan elva år efter publiceringen, berodde på att det fanns ett amerikanskt lagrum som tillät publicering av klassiska verk, även om de skulle kunna klassificeras som obscena.

I sin plädering för att släppa romanen fri fick den amerikanske advokaten draghjälp av hårresande händelser i Tyskland. Där tändes det första bokbålet den 10 maj 1933, då cirka tjugotusen böcker brändes på Opernplatz i Berlin. Fler nazistiska bokbål följde samma år. Den nordamerikanska indignationen över de tyska bokbålen drev snabbt fram en opinion för att fria Joyces förment obscena roman. Det var dags att visa att USA inte är ett land där man bränner böcker eller ens förbjuder dem.

Förbudet att trycka och sprida Ulysses hävdes i USA den 7 december 1933 och kom genast att få stort symbolvärde. Romanen blev nu upphöjd till idealiskt exempel på fördomsfri och rättfram litteratur, sådan denna kan te sig och bejakas bara i den fria världen. Time Magazine gav ut ett nummer med Joyce på omslaget och skrev att den friande domen var en kulturhistorisk milstolpe. Strax hävde också Storbritannien sitt förbud och snart nog följde varje liberalt sinnat land i Europa. Dessa händelser ledde till att Ulysses mer än tio år efter sin publicering plötsligt blev en grandios kommersiell succé och började tryckas i stora upplagor.

Framgången har därefter bara fortsatt. Ulysses är det litterära verk från förra århundradet som har blivit föremål för mest forskning. Man kan konstatera att ingen av 1900-talets hundra Nobelpristagare i litteratur har skrivit någon roman som ens kommer i närheten av Ulysses i berömmelse och litteraturhistorisk betydelse.