I flera europeiska länder har man förbjudit bärandet av muslimska heltäckande ansiktsslöjor på allmän plats. Många som förespråkar förbud mot niqab, ibland felaktigt kallad burka, hävdar att kvinnor inte frivilligt väljer att täcka ansiktet – de tvingas till det. Men vad som faktiskt avses med frivillighet eller tvång är inte helt självklart.

Ibland är de två begreppen mycket nära sammankopplade. Ett grundläggande sätt att förstå frivillighet på är just som frånvaron av tvång. Ett val är fritt om personen inte har tvingats till det av någon annan. Det finns inte mycket som tyder på att den här sortens ofrivillighet är ett stort problem i Europa bland dem som bär niqab. I ett antal nyligen genomförda europeiska studier uppgav ingen av de svarande att de tvingats till att bära plagget. Faktum är att undersökningar i Belgien och Frankrike tyder på att familjemedlemmar och släktingar ofta försöker övertyga kvinnorna om att inte bära heltäckande slöja. Med reservation för att studierna än så länge är relativt få finns det alltså mycket som talar för att den som vill kritisera niqaben från ett frivillighetsperspektiv bör rikta in sig på mer subtila former av ofrivillighet.

Inom den politiska teorin brukar man tala om att ett fritt val måste fattas ”autonomt”. Beroende på vilken utgångspunkt man har kan autonomi betyda många olika saker, men nästan alltid handlar det om att ta hänsyn till i vilken kontext eller på vilket sätt ett beslut har fattats. Flera feministiska motståndare till slöjan förstår frivillighet på det här sättet. De menar att beslut som har fattats under inflytande av förtryckande normer inte kan vara verkligt frivilliga. Tillsammans med tanken att det finns en manlig blick bakom i princip alla religiösa krav på kvinnors klädsel, framförd bland annat av filosofen Susan Moller Okin, innebär det att dessa feminister i praktiken menar att det är omöjligt att frivilligt välja att bära niqab.

Men det är svårt att tänka sig något beslut som åtminstone inte delvis har påverkats av den sociala kontext personen befinner sig i. Och eftersom många feministiska teoretiker menar att även västerländska samhällen genomsyras av patriarkala strukturer uppstår det problem, eftersom det alltid finns någon norm som förtrycker, influerar, och därmed omöjliggör fria val. Kvinnor kan inte fritt välja vare sig niqab, skönhetsoperationer, högklackade skor eller smink.

Ett annat synsätt som på den senaste tiden blivit allt mer populärt – även inom den feministiska politiska teorin – är att ett frivilligt val är det man bestämt sig för att göra efter en obehindrad och kritisk reflektionsprocess. Ett fritt val är ett välinformerat val. Ett beslut fattat på grund av gammal vana är inte fritt. Ståndpunkten företräds bland annat av filosofen Martha Nussbaum. Hon försvarar sig mot de radikala feministerna genom att peka på att vetskapen om att män och ”patriarkala strukturer” har influerat religionen och traditionen ger än starkare skäl att använda förnuftet som vägvisare. Oavsett om valet gäller stilettklackar eller niqab.

Det finns indikationer på att verklighetens kvinnor resonerar sig fram till beslutet att bära ansiktsslöjan. Till att börja med är en stor del av kvinnorna som bär niqab i Europa västerländska konvertiter. I en dansk studie kom man exempelvis fram till att omkring hälften av de mellan 150 och 200 kvinnor som bar ansiktsslöja i landet var ”etniska danskar” födda i Danmark. De har alltså inte fötts in i en familj eller kultur med starka normer om att bära ansiktsslöja. Andra europeiska studier visar att även bland dem som är födda i Mellanöstern – eller har föräldrar som är det – är det många som vuxit upp i familjer där man aldrig tidigare burit niqab. Själva valet tycks också ofta vara väl underbyggt. Ett typiskt svar är att beslutet fattades efter en lång individuell tankeprocess, inte för att traditionen påbjöd plagget. Men för att säkert kunna avgöra vilka processmässiga krav kvinnorna lever upp till krävs ytterligare studier.

Så varför väljer kvinnor att bära niqab om de inte tvingas till det? Svaren är givetvis lika många som det finns personer med ansiktsslöja, men i många av de studier som genomförts går det att identifiera tre huvudanledningar. Den första handlar om synen på niqaben som en del av den personliga identiteten. Precis som att någon annan vill vara en person som läser komplicerade böcker eller springer maraton, vill en kvinna ur den här gruppen vara en som bär niqab. Den andra är att de svarande ser bärandet som en viktig del i kulturen de vill tillhöra. Att bära niqab blir därmed att vara en del av en gemenskap. Den tredje anledningen är religiös. Beslutet att bära niqab är en del av kvinnans religiösa förpliktelser mot Gud. För många tycks förklaringen vara en blandning av alla tre. I de fall där kvinnor tvingas bära niqab mot sin vilja måste de självklart få hjälp och stöd, och förövaren måste straffas. Som tur är verkar det inte vara särskilt vanligt. Oavsett hur man definierar tvång.