I sina krigsmemoarer berättar Winston Churchill att han under de allierade makternas fredskonferens i Potsdam utanför Berlin på eftermiddagen den 17 juli 1945 fick en liten papperslapp av den amerikanske krigsministern Henry Stimson. På denna stod det bara några få ord. De löd: ”Babies satisfactorily born”, åsyftande de atombomber som Churchill var väl medveten om att USA utvecklade och som han nu insåg var slutgiltigt testade och således taktiskt tillämpliga. Churchill visste att man då hade ett förödande vapen till sitt förfogande, ett vapen som effektivt kunde avsluta kriget mot Japan utan den fullskaliga invasion av de japanska öarna som oroade honom så starkt.

Födseln av dessa ”babies” är som känt ämnet för den amerikanska storfilmen Oppenheimer, döpt efter den man som ledde det omfattande så kallade Manhattanprojektet, den amerikansk-judiske fysikprofessorn Robert J Oppenheimer. Rent konstnärligt är filmen, regisserad av britten Christopher Nolan, mästerlig, och markerar ett slags återvändande till de lysande filmer Hollywood ibland kunde prestera under sina gyllene perioder. Det gäller inte minst så kallade ”biopics”, personporträtt av framträdande historiska gestalter som till exempel John Fords Folkets hjälte (1939, om den unge Abraham Lincoln), Martin Scorseses Tjuren från Bronx (1980, om den amerikanske mellanviktaren Jake Lamotta) eller Steven Spielbergs Schindler’s List (1993, om den sudettyske småfifflaren Oscar Schindler som under kriget kom att rädda mer än 1 000 judar undan gaskamrarna).

”En brittisk skådespelare som står ut i filmen är Gary Oldman, i rollen som Harry S Truman, den president som tog beslutet att atombomberna skulle fällas över Hiroshima och Nagasaki.”

I sitt raffinerade formspråk och subtila thrillerformat erinrar filmen också om Oliver Stones JFK (1991). Oppenheimer saknar dock de konspirationsteoretiska spekulationer och historiska felaktigheter som finns i den filmen.

Nolan har tidigare gjort sig känd som en regissör med känsla för episkt storslagna berättelser, till exempel den tämligen nationalromantiskt färgade krigsfilmen Dunkirk (2017), om Operation Dynamo, evakueringen av den brittiska expeditionsstyrkan från Frankrike i juni 1940. I Dunkirk spelade den irländske skådespelaren Cillian Murphy känsligt en traumatiserad och skälvande brittisk soldat, besatt av att försöka rädda sig från undergången på stranden. Murphy, specialist på knivskarp psykologisk realism, återkommer i själva titelrollen i Oppenheimer. Han gestaltar här med påtaglig brio såväl Oppenheimers genialitet som hans tilltagande bräcklighet inför det ödesmättade projekt han leder, att skapa ett massförstörelsevapen som han misstänker skulle kunna innebära mänsklighetens slut.

filmen tecknar Oppenheimer som ett universalgeni som under lediga stunder studerar sanskrit och hinduisk religion. Hans språkbegåvning manifesteras när han håller en föreläsning om kvantmekanik på nederländska vid universitetet i Leiden efter endast några veckors vistelse i Nederländerna.

Men också hans personliga relationer lyfts fram, inte minst till de två viktigaste kvinnorna i hans liv, älskarinnan och hustrun, spelade av de skickliga brittiska skådespelerskorna Florence Pugh och Emily Blunt. De utgör en icke oväsentlig del av Oppenheimers kontakter med den radikala amerikanska vänstern, kontakter som så småningom misstänkliggör honom till den grad att han i ett USA genomsyrat av kommunistparanoia – läs McCarthy-eran – förlorar sin säkerhetsklassning och inte längre kan verka inom den statligt styrda forskningen kring atomenergi.

De brittiska aktriserna kompletteras av en samling av deras manliga landsmän i ett antal imponerande så kallade ”cameo”-­roller, där uppmärksamhet dras till skådespelaren i högre grad än till rollen. Således får vi se Kenneth Branagh som den danske atomfysikern Niels Bohr och gamle Tom Conti som atomfysikens fader, Albert Einstein. Trots att de befann sig i USA vid tiden för Manhattanprojektet – Bohr hade till och med smugglats ut från det tyskockuperade Danmark i oktober 1943 – och att båda hade bidragit med de centrala insikter i den teoretiska fysiken som ledde till atombombens förverkligande, deltog de av ideologiska skäl inte i det konkreta forskningsarbete som leddes av Oppenheimer och hans omfattande team. Oppenheimer kom så småningom att dela deras pessimism, särskilt under utvecklingen av vätebomben åren efter kriget.

en brittisk skådespelare som står ut i filmen är Gary Oldman i rollen som Harry S Truman, den president som tog beslutet att atombomberna skulle fällas över Hiroshima och Nagasaki. Oldman har blivit en megastjärna efter hyllade insatser som Winston Churchill i Joe Wrights Darkest Hour (2017) och Herman J Mankiewicz, manusförfattaren bakom Citizen Kane (1941), i David Finchers Netflixsuccé Mank (2020). Oldmans skådespelarteknik går ofta ut på att stilisera rollgestalten intill karikatyr. I Oppenheimer tar han med sig sitt bagage av främst osympatiska figurer och låter Truman avfärda den då världsberömde vetenskapsmannen med orden ”ta inte hit den där lipsillen igen”.

Men även amerikanska aktörer bör omnämnas, särskilt Robert Downey jr i rollen som Lewis Strauss, under 1950-talet ordförande i den amerikanska atomenergikommissionen och den som genom en hel drös av förnedrande förhör drev igenom Oppenheimers avskedande. Strauss kom att bli central för den amerikanska utvecklingen av strategiska kärnvapen under perio­den och han ignorerade helt Oppenheimers protester mot vätebomben. Strauss var tveklöst en av de värsta hökarna i Washington under mccarthyismen och han har följaktligen uppnått en otvetydig skurkstatus i amerikansk historieskrivning, även om det också finns förmildrande uppfattningar om honom. Alla dessa undertoner infångas känsligt av Downeys utsökta skådespeleri.

Allt detta skådespeleri kombineras i filmen med en anslående iscensättning. Den nederländske filmfotografen Hoyte van Hoytema utnyttjar 65 mm-formatet för rena pyrotekniken i samband med atombomsexplosionen, och hans bilder av landskapet runt Los Alamos i New Mexico, där experimenten genomfördes, speglar känsligt den betydelse det hade för rikemanssonen Oppenheimer som ägde en ärvd ranch i närheten.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

kritikerna har varit starkt positiva till filmen, även om en del har påpekat att det saknas bilder av offren för atombomben. Till detta skulle man kunna lägga resonemang om huruvida atombomberna tjänade sitt syfte: att en gång för alla avsluta det bittra krig som amerikaner och britter utkämpade mot det japanska imperiet.

Här återkommer Churchill. Även om filmen inte hanterar denna uppenbara problematik var han tvärsäker i sina omdömen. Atombomberna avslutade kriget i och med att japanerna insåg att motståndaren hade vapen som kunde utplåna dem. Dessför­innan hade amerikanska och brittiska generaler diskuterat en regelrätt invasion av de japanska öarna, med en fanatiskt kämpande befolkning. Det hade, förutom miljoner japaner, kunnat orsaka att en miljon amerikaner och 500 000 britter dödats. Således var atombomberna den mest humanitära lösningen, menade Churchill. Han hävdade också att ingen i vare sig den amerikanska eller brittiska krigsledningen tvekade om detta. Churchills diskussioner med president Truman kom istället att handla om hur deras allierade Josef Stalin skulle reagera när han fick veta att västmakterna hade skapat dessa förödande vapen.

Churchill underskattade här det väl­oljade sovjetiska underrättelsemaskineriet. I själva verket var detta väl medvetet om Manhattanprojektet, och hade dessutom en spion placerad mitt i verksamheten i form av den från Tyskland avhoppade atomfysikern Klaus Fuchs, som senare skulle bli starkt bidragande till att Sovjetunionen kunde utveckla egna vätebomber.

Vad som de facto föranledde den japans­ka kapitulationen den 15 augusti 1945 är omdebatterat. Vissa menar att kriget mot Japan redan var vunnet, andra lyfter fram den sovjetiska invasionen av det av japanerna besatta Manchuriet som avgörande. Men atombomberna, skräckinjagande och fruktansvärda som de är, var gissningsvis en del av upplösningen