Konflikterna var komplicerade, berörda länder deltog mer eller mindre långvarigt och insatserna avsåg inte sällan främst strider på avgränsade fronter.

I Det nordiska sjuårskriget. 1563–1570 beskriver Katarina Harrison Lindbergh en sådan komplicerad konflikt. Det var i första hand ett krig mellan Sverige och Danmark-Norge. Man slogs på tre skilda håll: till sjöss, i Baltikum och längs ländernas riksgränser. Danskarna stöddes av den fortfarande betydelsefulla Hansa­staden Lybeck som blockerade Sverige marint. Det likaså på flera sätt inflytelserika Polen-Litauen förklarade visserligen aldrig krig mot vårt land men stred inte sällan mot svenskarna i Estland. Framför­allt handlade emellertid det hela om en konflikt mellan de utpräglade renässansfurstarna Erik XIV – senare utmanövrerad av Johan III – och Danmarks Fredrik II.

Harrison Lindbergh har gjort ett imponerande arbete, inte minst med tanke på bristen på tillförlitliga källor från dessa tidevarv. Hon menar att detta var ett av de onödigaste krig som utkämpats mellan och i de nordiska länderna. Om man bara velat skulle det varit tämligen lätt att undvika konflikten. Dessutom saknade den avslutande freden i Stettin 1570 i realiteten någon segrare. Inga stora landavträdelser eller ens gränsförskjutningar följde och ej heller nöjda kombattanter och något hopp om varaktig fred. Danmark fick slutgiltigt ge upp alla tankar på att återskapa Kalmarunionen. Svenskarna tvingades dyrt betala Älvsborgs lösen och lämna tillbaka stora landområden i Norge men vann i gengäld Dagö och andra estniska områden.

På andra sidan Östersjön upphörde inte krigen utan övergick i en för svensk del viktigare fas där ryssarna inledningsvis hade stora framgångar men sedan drevs bort av polackerna. Under de följande femtio åren blev Sverige en stormakt i norr, delvis på dansk bekostnad.

En ofta förekommande kritik mot traditionell historieskrivning är att den bara handlar om kungar och krig, medan civilbefolkningen och männen i ledet glöms bort. Så är emellertid icke fallet denna gång. Tvärtom skildras målande med många exempel den förödelse och det fruktansvärda elände som striderna medförde; många människoliv släcktes. Under dessa sju år drabbades omfattande delar av de båda rikena; såsom genom svenskarnas illdåd och slakt i Ronneby blodbad eller danske fältöversten Daniel Rantzaus krigståg från Halmstad som brände ner flera orter, bland andra Jönköping, och fortsatte att härja i Östergötland. Till sjöss innebar kriget att Sveriges stolthet örlogsskeppet Mars gick under med många hundra man utanför norra Öland. Senare sänkte en oväntad storm en hel dansk flotta med besättningar utanför Visby redd.

Harrison Lindbergh menar – om jag förstår helt riktigt – att bristen på konkreta resultat är främsta anledningen till att det nordiska sjuårskriget­ så sällan diskuteras, ja, närmast är bortglömt. Det gjorde helt enkelt inga bestående intryck i vår historia. Men hon understryker samtidigt att även ärelösa händelser bör studeras.

Boken är välskriven. De omsorgsfullt valda illustrationerna ökar påtagligt behållningen, flera visar reliefer på Fredrik II:s sarkofag i Roskildekatedralen med scener från kriget mot Sverige. Notapparat, litteratur-, plats-, person- och ortlistor kompletterar bra. Sammanfattningsvis har ett okänt krig på ett förtjänstfullt sätt lyfts fram ur skuggorna.