Peter Wallenberg ansåg att hans far Marcus och farbror Jacob hyste en något överdriven beundran för ny teknik, på bekostnad av de affärsmässiga aspekterna. Axel Wenner-Gren och Ruben Rausing nöjde sig inte med att vara skickliga företagsledare utan försökte också framställa sig som uppfinnare.

Gunnar Wetterberg har nu utkommit med historiken Ingenjörerna som på 350 sidor skildrar den svenska ingenjörskons­tens utveckling från 1600-talet till idag. Han lyfter fram många intressanta personer som inte är särskilt kända ens för dem som är väl orienterade i svensk näringslivshistoria.

Liksom fallet är för många andra nyskapande yrkesgrupper startade den svenska ingenjörshistorien med invandrare. Den förste i Sverige som kallade sig ingenjör var holländaren Peter Nicolaus de Kemp som inkallades av Karl IX 1607 för att göra upp planerna för en ny stad, Göteborg. Det handlade dock inte om det Göteborg vi idag känner, utan en kortlivad stad på Hisingen.

”Han lyfter fram ett antal kvinnliga pionjärer under 1800-talet, bland andra Hanna Hammarström. Hon tillverkade karkas, en metalltråd överspunnen med bomullsgarn som användes för damhattar.”

Den första som i stor skala undervisade i teknik var Olof Rudbeck d ä som vid sidan av sin anställning som medicinprofessor i Uppsala bedrev praktisk undervisning i omkring 15 tekniska ämnen. Han ägnade sig också åt en omfattande bygg- och anläggningsverksamhet i staden.

Wetterberg betonar bergsbrukets betydelse för framväxten av en svensk ingenjörskår. Christopher Polhem, som är Sveriges kanske största mekaniska snille genom tiderna, utvecklade flera gruvkonster. Än större betydelse hade bergsbruket för utvecklingen inom minera­login och kemin. Det finns 92 grundämnen i naturen, varav 11 är kända sedan förhistorisk tid. Av de 81 övriga upptäcktes mellan 21 och 27, beroende på hur man definierar upptäckt, av svenskar åren 1735–1895.

Falu gruva och Bergsskolan i Falun behandlas något styvmoderligt av Wetterberg. Han nämner exempelvis inte Johan Gottlieb Gahn som var Bergskollegiets kemist i Falun, där han förbättrade kopparframställningen avsevärt och tog upp flera nya tillverkningar. Hans laboratorium utvecklades till ett vetenskapligt centrum för den tekniska kemin dit flera svenska och utländska fors¬kare sökte sig. Gahn samarbetade med och förmedlade kontakter mellan tidens ledande kemister, bland andra Torbern Bergman, Jacob Berzelius och Carl Wilhelm Scheele. Han tillhörde som repre¬sentant för Stora Kopparbergs Bergslag den liberala gruppen i bor¬garståndet.

Gahn grundade världens första fabrik för konstgjort mineral¬vatten i Falun 1776. Den baserades på en metod för framställning av kolsyra som den nämnde kemiprofessorn i Uppsala, Torbern Bergman, hade utvecklat.

Jag blir tveksam när Wetterberg hävdar att det var medlemmar av ägarfamiljen som oftast stod för brukens tekniska utveckling under 1700-talet. Jag har skrivit om flera bruk, senast om kopparindustrin i Åtvidaberg. Ingen i ägarfamiljen Adelswärd var före 1860 någon tekniker. Istället rekryterades från grundandet på 1700-talet utbildade bergsbrukstekniker, varav många hade auskulterat vid Bergskollegium.

Gunnar Wetterberg beskriver de olika ingenjörsutbildningar som grundades under 1800-talet, och han kartlägger hur ingenjörskåren successivt befäste sina positioner inom olika samhällssektorer. Den första ingenjören vid ko­nungens rådsbord var den liberale värmlänningen Elof Biesèrt, finansminister i Christian Lundebergs samlingsregering under unions­krisen 1905 och sedan i Karl Staaffs regering 1905–1906. Wetterberg skriver att Biesèrt inte gjorde något större avtryck i politiken. Det stämmer. I själva verket drabbades han av ett mycket oblitt öde. Det visade sig nämligen att han inte klarade av att göra en korrekt uppställning av de olika posterna i statsbudgeten, varför han måste söka hjälp hos Staaff som bara var en simpel jurist.

Wetterberg beklagar att Ingenjörer nästan uteslutande skildrar insatser av män. Men han lyfter på ett förtjänstfullt sätt fram ett antal kvinnliga pionjärer under 1800-talet, bland andra Hanna Hammarström. Hon tillverkade karkas, en metalltråd överspunnen med bomullsgarn som användes för damhattar. Hammarström utvecklade tekniken för att isolera koppartråd åt bland annat L M Ericsson.

Wetterberg tar upp den teknikkritik som från tid till annan har förekommit. Naturligtvis refererar han också den svenska litteraturhistoriens främs­ta ingenjörspetimäter, Planertz i Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes (1924).

Tyvärr finns flera felaktiga eller missvisande påståenden i Ingenjörerna. Detta gäller exempelvis texterna om Gustaf Dalén avseende Agas grundande, klipp­apparaten, Agaspisen och Nobelprismotiveringen. När det gällde utvecklingen av de första svenska jetmotorerna på 1950-talet har Wetterberg missuppfattat syftet med både prototypen (Skuten) och den första utvecklade flygmotorn (Dovern), som var avsedd för A 32 Lansen, inte J 35 Draken.

Wetterberg påstår att Göta kanal ett par årtionden efter öppnandet 1832 blev överspelad av järnvägarna. Men varutransporterna på kanalen ökade fram till 1930-talet. Det var på grund av lastbilarna som Göta kanal då blev mindre viktig som transportled. Wetterberg kommer med den absurda antydningen att kanalen och med den förbundna Karlsborgs fästning var lika misslyckade.

Och när vi är inne på järnvägar så har Wetterberg fel om Adolf Eugène von Rosens misslyckade stambaneprojekt. Den enda järnväg han lyckades bygga var banan Köping–Örebro (inte Köping–Hult, även om järnvägsbolaget hette Köping–Hults järnväg).

Den allvarligaste bristen i Ingenjörerna är hur av en av 1900-talets största svenska ingenjörsbragder skildras, nämligen när Asea utvecklade kompletta kärnkraftverk. Därigenom blev Sverige det tredje landet i världen – efter USA och Sovjet – som lyckades med detta utan att behöva några utländska licenser, och först i världen utan tillgång till en statligt finansierad försöksreaktor. Wetterberg nämner inte detta, utan skriver att Asea samarbetade med amerikanska, tyska, schweiziska och brittiska företag.

Aseas reaktorer blev säkrare och mer tillgängliga än den främsta konkurrenten General Electrics. Wetterberg noterar istället att Aseas reaktorer hade inkörningsproblem och blev dyrare än beräknat.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I boken hävdas att Asea blev väl rustat på kärnkraftsmarknaden efter att företaget och staten bildande 50/50-ägda Asea-Atom 1969. Bakgrunden var att statliga Atomenergis satsning med tungvatten­reaktorn i Marviken höll på att haverera på grund av skenande kostnader och stora säkerhetsproblem, vilket Asea hade påpekat i flera år.

Samtidigt hade industriminister Krister Wickman lanserat den nya näringspolitiken där staten skulle ta ledningen i den avancerade industriella utvecklingen. Nu gällde det för regeringen att dölja misslyckandet. Asea inviterades därför till förhandlingar med staten om att slå samman Atomenergis konstruktions- och kärnbränsleverksamhet med Aseas kärnkraftsverksamhet. Asea hade varken tekniska eller affärsmässiga intressen av detta. Men då gav regeringen Asea an offer you can’t refuse.

Om inte Asea accepterade bildandet av ett gemensamt bolag skulle Vattenfall köpa en utländsk reaktor till det första statliga kärnkraftverket i Ringhals. Aseas vd Curt Nicolin sade: ”För att uttrycka mig klart kallas detta inom affärslivet för utpressning. Vi vill gärna förhandla under snyggare former.”

Wickman skrev i förordet till rege­ringens vitbok Svensk atomenergi­politik som utgavs i november 1970: ”Genom att slå samman resurser från Asea och Atomenergi har vi fått ett företag med goda förutsättningar att etablera sig på den snabbt växande men mycket hårda reaktormarknaden.”

Krister Wickman ler säkert förnöjt i sin himmel – om det nu var där han hamnade – över att hans cover up i vitboken, tack vare Gunnar Wetterberg, lever vidare ett halvsekel senare.