För min generation svenskar, födda kort efter det andra världskriget, föll det sig naturligt att närmast instinktivt undvika Tyskland. Vi ilade visserligen ibland snabbt genom landet (det vill säga Förbundsrepubliken – DDR var förstås än mer fjärran) för att komma någon annanstans: Schweiz, Frankrike eller Italien. Å andra sidan var det tyska språket ännu obligatoriskt i vår skola, och vi hade förmånen att grammatiskt och syntaktiskt knådas av ambitiösa tysklärare som av bara farten fortsatte att ogenerat undervisa såsom vore det tyska språket vårt första andraspråk. Det gjorde det möjligt för oss att läsa tyska böcker, tidningar och tidskrifter samt följa tysk debatt.

När sedan muren föll blev allt annorlunda. I första hand var det den nygamla huvudstaden, Berlin...