Greppet inspirerade Lundasociologen Olof Hallonsten att i sin tur fatta pennan, berättar han i förordet till Klämd mellan stat och marknad. Månne skulle det vara möjligt att ta Zetterberg till hjälp för att dels väcka nytt intresse för en klassisk sociologisk tradition, dels uppmärksamma det bekymmersamma läget i den av sfärerna som Hallonsten särskilt ägnar sig åt: vetenskapens?

Resultatet är en bok som gör åtminstone tre olika saker. Den presenterar det funktionalistiska perspektivet inom socio­login: en skola som systematiserades i USA men hämtade betydande inspiration från Max Weber. Den beskriver och analyserar Hans L Zetterbergs bidrag till sociologi och bredare samhällsdebatt, och den skildrar vilka prövningar som universiteten och den akademiska kulturen genomgår i en tid när många intressenter vill sola sig i vetenskapens glans.

Jag tycker att den gör alla tre sakerna på ett lyckat sätt även om ”läsglädje” inte är det första ord som faller mig i tankarna. Hallonsten skriver stramt och med ämnesmässig pondus men samtidigt tillgängligt, så att även den som inte ägnat så hemskt stor del av sitt liv åt makrosocio­logins mysterier kan följa med. Ibland blir framställningen litet väl garderad, men man tar inte miste på allvaret i det som sägs. Hallonsten är genuint bekymrad över utvecklingen både på universitetet och i sitt ämne, men han har ingen lust att teckna bilden i dystrare nyanser än den förtjänar.

”Funktionalism” leder kanske tankarna till arkitekturantologin acceptera och ”bostaden som maskin”, men här handlar det snarast om det motsatta: tanken att våra samhällen organiskt har utvecklats så att de delats upp i sfärer eller institutioner där var och en har logik, värden och belöningssystem som lämpar sig för verksamheten, materiell eller andlig. Hans L Zetterbergs sex samhällssfärer kan här sägas utgöra en vidareutveckling av Webers motsvarande ”levnadsordningar”.

Denna funktionalism har på senare tid ofta betraktats som förstockad och konserverande och blivit föremål för hård kritik av allsköns post-tänkare. Varför uppehålla sig vid hur ett samhälle i balans är beskaffat? Vad som behövs är inte balans utan ifrågasättande och frigörelse! Det tycks ha gått många förbi att organisk förändring och status quo är två vitt skilda saker. Hallonsten talar alls inte mot nya friheter, men han menar att barnet åkt ut med badvattnet när funktionalismen förkastats.

Zetterberg har uttryckt sig betydligt skarpare än så. Han svävar inte på målet om att de sex sfärerna är en realitet och rör sig vigt mellan det beskrivande och det normativa. Ett ”Allsidighetens samhälle” med rätt balans mellan de mänskliga vädjobanorna är vad vi bör sträva efter: ”Att lösa optimeringsproblemet är grundlagsfädernas första uppgift och makrosociologernas största uppgift.”

Hallonsten är bekymrad över att Zetterberg så envist håller fast vid att sfärerna är just sex till antalet utan att tala om hur han härleder dem. Samtidigt refererar han till två olika texter där Zetterberg anser sig göra just det. Här hade läsaren behövt litet ytterligare vägledning.

Sitt sista kapitel ägnar Hallonsten åt frågan som väcks redan i bokens titel. Vad händer när tankemodeller från stat och näringsliv invaderar vetenskaps­sfären? Ja, uppenbarligen mister den del av sin särart. Det är kanske ofrånkomligt i massuniversitetets tid, men det är av största betydelse att det finns insikt om faran och att utvecklingen inte tillåts gå överstyr. Att politiseringen och ”näringslivstänket” kommer såväl inifrån akademien som utifrån gör inte saken bättre.