Alexander den stores drömmar var grandiosa för att inte säga storhetsvansinniga: att anlägga städer med sitt namn, att nå världens ände, att förena folk genom massgiftermål mellan greker och perser. Han var en globalist och hänsynslös erövrare. Det sägs att han alltid bar med sig Homeros Iliaden och att krigaren Akilles var hans förebild. Efter Alexanders död år 324 f Kr blev landsmannen, makedoniern Ptolemaios kung i Alexandria och genomförde sin väns (och möjligen tillika konkurrents) sista dröm: att samla all världens kunskap i ett bibliotek vid Nilens delta. Biblioteket inhyste kopister som mödosamt arbetade med att skapa versioner av papyrusrullarnas texter åt bemedlade greker. På så sätt spreds de över den hellenistiska världen.

När jag började läsa den spanska författaren Irene Vallejos Papyrus – om bokens födelse i den antika världen (Albert Bonniers förlag) var jag först skeptisk. Jag tänkte att hon nästan hade smittats av Alexander den store megalomani. Under de senaste decennierna har ju mängder av bokhistoria utkommit. I Sverige kan nämnas Ruth Halldéns Vid romanens rötter, Ingrid Elams Romanens segertåg, Nina Burtons Gutenberggalaxen, och nyligen Joel Halldorfs Bokens folk. Utomlands är det Umberto Eco med den bästsäljande romanen Rosens namn och argentinaren (och numera frans­ke hedersmedborgaren) Alberto Manguel som med En historia om läsning och Nattens bibliotek har tjusat en allmänbildningshungrig läsekrets med berättelser om bokräddningsauktioner och läsfrändskaper med förfäder.

Men ingen av dessa spänner över så här lång tid och har en så diger skönlitterär (och populärkulturell) referenslista. Vallejo, som är doktor i klassisk filologi, har tagit ett lekfullt och vågat grepp om de antika berättelserna och sin fascination över mediet boken. Hon skriver om olika format genom tiderna, om dess bevarare och fiender, men också om texternas budskap och hur de kan tala till oss idag.

Den prosaiska huvudtiteln Papyrus berättar inte lika mycket som originalets El Infinito en un Junco (2019). På engelska heter den Infinity in a Reed. Jag tycker nog att ”Evigheten i ett vasstrå” bättre hade speglat de skönlitterära kvaliteterna i Vallejos förmåga att berätta om den antika världen. Men översättaren Annakarin Thorburn har gjort ett utmärkt jobb med Vallejos språk i övrigt. Det sjunger om prosan.

Det är lockande att jämföra nu och då. Liknar inte våra Worddokument papyrusrullarnas scrollande? Fast betydligt enklare att orientera sig i. Rullarna behövde spolas tillbaka vid slutet, för nästa läsares skull. Interpunktion och mellanrum mellan ord, vilket känns nödvändigt för att vi ska kunna läsa tyst, infördes först efter vår tideräknings början.

Vallejo citerar Sapfo (född cirka 630 f Kr) och Anne Carson (född 1950). Hesiodos verser från 700 f Kr, som enbart finns kvar i fragment, sådde fröet till det vi idag kallar autofiktion och föregrep Annie Ernaux och Emmanuel Carrère. I de välbalanserade avsnitten om kanon och klassiker låter Vallejo Borges, Calvino och Coetzee komma till tals. Liksom Vladimir Nabokov, som i Blek låga uttrycker vår brist på förundran inför skrivkonstens mirakel.

Irene Vallejo ger den anonyme hjälte som uppfann alfabetet konturer: ”Det var någon, en anonym lärd person, stamgäst på krogarna ända till gryningen, vän till utländska seglare på en plats som badar i havet – vi kommer aldrig att kunna lista ut vem – som vågade sätta samman framtidens ord genom att ge form åt alla våra bokstäver.”

Men själv var hon som liten rädd för att lära sig läsa. En pojke i hennes klass som kunde läsa flytande – medan de andra barnen stakade sig fram – blev så mobbad att han tvingades byta skola. Dessutom ville hon inte bryta magin kring högläsningsstunderna med sin mamma. Hon trodde att alla böcker som fanns hemma hos dem endast fanns i ett exemplar och var skrivna just för henne.

Det påminner mig om vad jag hörde Kristina Lugn berätta i ett scensamtal på Bokmässan i Göteborg för många år sedan. Lugns mamma rådde henne att låtsas att hon inte kunde läsa när hon började skolan. Denna geniala ordkonstnär var 2016 med om att dela ut ett Nobelpris åt en singer-songwriter. Jag tycker att Vallejo, när hon beskriver Homeros och hans samtida kringvandrande skalder, även beskriver Lugn och Dylan: ”dessa luggslitna figurer som muserna avundades, visa bohemer som berättade om världen med sina sånger, till hälften encyklopedister och till hälften narrar”. Hon avslutar kapitlet: ”Ett Nobelpris till det muntliga berättandet. Så antik framtiden kan bli.”

Vallejo skriver även vackert om skrattets revolutionerande kraft. Hon förbinder vår tids graffitimålare med den som i Pompeji ristade in en anspelning på första raden i Vergilius Aeneiden – och som fått experter att förstå att det måste ha varit en tvättinrättning på platsen, och som avslöjar att ett gott skratt var lika uppskattat då som nu. En annan tråd vävs mellan medeltidens marginalteckningar av monster – och seriekons­ten idag.

Aristofanes beskrivs som den satiriske morfadern och Charlie Chaplin som den hygglige kusinen i samma familj. Vallejo tror inte att skrattet alltid försöker balansera ojämlikhet, men nämner som exempel att Milan Kundera i sin roman Skämtet visar att skrattet har förmåga att utmana makten och därför väcker oro och bestraffas. Även i nutida demokratier bryter det ut hätska polemiska debatter om gränsen mellan humor och kränkning. Det skulle överraska Vallejo ”om en författare med humoristisk ådra skulle bjudas till Stockholm för att ta emot Nobelpriset”. (Och jag tänker att hon hittills har rätt, med tanke på att Annie Ernaux fick priset istället för Michel Houelle­becq.)

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vi vet mycket väl att, som Vallejo skriver, ­”en idealiserande och överdrivet vördnadsfull syn på kulturen inte bara är ofruktbar utan också naiv”. Men det utesluter inte en vördnad för att själva idéerna faktiskt kom från antikens folk: ”I Iliaden betraktar vi det hjärtskärande mötet mellan en gammal man och hans sons mördare, i Sapfos verser förstår vi att begäret är ett slags uppror, i Herodotos historia lär vi oss att lyssna på den andres version, i Antigone får vi skymten av internationell lag, i Trojanerna inser vi att barbariet kan finnas i oss själva, i en epistel av Horatius hittar vi upplysningens motto ’våga veta’, i Kärlekskonsten av Ovidius får vi gå en intensivkurs i lust, i Tacitus böcker förstår vi diktaturens mekanismer, i Senecas röst hör vi det första pacifistiska ropet.”

Vallejo lyfter fram Perserna av Aischylos som en häpnadsväckande tolerant inledning på teaterhistorien. Efter att själv ha stridit mot perserna (Aischylos deltog i slaget vid Marathon och möjligen även vid sjöslaget vid Salamis) och sett sin bror dödas, tar han med sig den besegrade fiendens sorg upp på scenen.

Aischylos, Sofokles och Euripides skrev många fler dramer än de som har nått vår tid. Idag kan man fråga sig om våra servrar kommer att överleva framtida katastrofer. Vad skulle vi helst bevara i all den störtflod av tryckt text som finns idag?

Jag är glad att jag äger mitt eget exemplar av Papyrus med massor av färgglada understrykningar och spretiga hundöron.