Den bildade medelklassens exodus från kulturvärlden är en olycka för bägge parter. Ödesfrågan i svenskt kulturliv kan vara huruvida det här uttåget går att hejda. För närvarande finns det inte mycket som tyder på det.

Det har varit en utdragen process. För varje halvår har det blivit aningen tyngre att ta sig igenom kulturdelen i morgontidningen. Aningen fler krönikor, intervjuer och debattartiklar om den västerländska heteronormativa medelklassens skuld till allt från strukturell rasism till konsumism. Efter denna spärreld av förebråelser har man hunnit bli lite moloken innan man till slut – med lite tur – får försjunka i en essä om Axel Oxenstierna. Det är lätt hänt att kulturdelen förblir oläst helt och hållet.

Kulturjournalistiken är egentligen bara ett symtom på en balansförskjutning som har skett på kulturområde efter kulturområde. Mest fredad från världsförbättrarnit verkar den klassiska musiken fortfarande vara. Brahms är Brahms och femstrukna c är femstrukna c; utrymmet för kvoteringstänkande och publikuppfostran är av nödvändighet rätt begränsat.

”Kanske kan de förkättrade kälk­borgarna förmås att återinträda i kulturlivet. Kanske kan teaterbiljetter

åter bli en standardjulklapp i Bromma.”

Men utanför Berwaldhallen och Operan är situationen mer luguber. Den som läste sommarrysaren Så fri är konsten från Myndigheten för kulturanalys har svårt att befria sig från bilden av hur politiskt uppbackade aktivister lägger under sig sektor efter sektor. Finns det ett element av marknad – som till exempel på litteraturområdet – är maktförskjutningen ännu inte fullbordad, medan museerna och universitetsinstitutionerna för humaniora verkar mer eller mind­re införlivade i kampen för en bättre värld. Och framförallt kampen för att göra kulturen till ett verktyg för medborgarnas moraliskpolitiska förkovran.

Allra längst verkar processen ha gått inom teatervärlden.
De stora institutionernas repertoar är i huvudsak en blandning av ny dramatik med uppbyggligt budskap och ingen publik och några pliktskyldiga Ibsen och Linje Lusta med förnumstiga förbättringar. Man får den publik man vill ha och man vill ge publiken vad den vill ha, det blir ett evigt kretslopp tills Extinction Rebellions stadgar sätts upp på Dramatens stora scen.

Ingen kan bli förvånad över att betydande delar av kulturpubliken – och kulturutövarna – röstar med fötterna. De är nog inte ”höger” eller ”borgerliga” i någon politisk mening, det handlar om de delar av den svenska medelklassen som har burit på ett klassiskt bildningsideal och sett kultur som ett självändamål, ett njutningsmedel och en självklar del av sin livsstil.

De är som ett kulturens ozonlager, ett skikt så tunt att det är svårt att få syn på, men nödvändigt för att tillvaron ska vara uthärdlig. Risken finns att detta skikt nu är så uttunnat att vi redan har passerat en tipping point. För när den alienerade bourgeoisien lämnar fältet fritt för aktivisterna skapas två onda cirklar.

För kulturen uppstår det prekära läget att konstnärliga motkrafter saknas, vilket gör att de politiskt betingade processer man satt igång renodlas alltmer. Och ju tydligare budskapet blir desto mer konform blir den publik som återstår. Det perfekta exemplet är Svenska Filminstitutet som under det senaste decenniet har styrts med en mycket tydlig politisk agenda. Man kan säga att de kulturradikala vann, men triumfen blev halvkul även för segrarna. Institutets krav på representation och budskap drevs så framgångsrikt att de projekt som sållades fram inte alls var de med högst konstnärlig halt eller kommersiell potential. Resultatet blev att besökssiffrorna kollapsade och att svensk film hamnade i en existentiell kris.

ur det här perspektivet är det dubbelt tragiskt att Lars Norén gick bort just i år, för aldrig har han behövts mer än nu. Norén – så långt ifrån höger man kan komma – stod för motsatsen till plakatpolitisk budskapskultur, han samlade nationen kring eviga värden som alkoholism, depression och dysfunktionella familjeband. Frågan är om han hade haft en chans att få sina pjäser uppsatta om han hade försökt debutera idag.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men på samma sätt som kulturen behöver den icke-­radi­kaliserade medelklassen behöver medelklassen kulturen. Även här riskerar en ond cirkel att uppstå där avståndstagandet från samtidskulturen leder till intellektuell utarmning och bildningsförakt. Till slut är Netflix och heminredning de enda gångbara kulturyttringarna. Ingen är betjänt av ett kulturklimat där en borgerlig statsminister ger en platt-tv till kronprinsessan i födelsedagspresent.

har vi tur är den här processen fortfarande reversibel. Kanske kan de förkättrade kälkborgarna förmås att återinträda i kulturlivet. Kanske kan teaterbiljetter åter bli en standardjulklapp i Bromma. Kanske går det till och med att öka andelen oliktänkande på de humanistiska fakulteterna på universiteten.

Det kommer inte att bli lätt. Det är aldrig kul att gå på ett ­party man inte är bjuden på. Och det kommer att vara obekvämt att göra grupparbeten i litteraturvetenskap med kursare som tycker att man är ”problematisk” (kodord för spetälsk) för att man gillar Heidenstam.

Men kanske är det en själslig överlevnadsfråga att man orkar försöka.