Missnöje och missmod råder på många håll i Västerlandet. Undersökningar vittnar om att många tycker att deras land är på väg åt fel håll och på nedgång. De västliga ekonomierna går fortfarande hyggligt, men i ett längre och vidare perspektiv hotar vi att passeras av Kinas formidabla ekonomiska tillväxt. Populistiska rörelser kanaliserar ett folkligt missnöje med eliterna, globaliseringen, brottsligheten och migrationen, som sprids och förstärks via de nya digitala medierna. Marken skakar under de etablerade maktpartierna och det politiska landskapet förändras dramatiskt. Ett kulturkrig rasar om värderingar och livsstil, och debatten är nu så polariserad att det på flera håll lett till politisk paralys och att demokratin sägs vara i fara.

Inte då att undra på att det på sina håll talas i dystra termer om Västerlandets svaghet och nedgång, och om demokratiernas svaghet i konkurrensen med förment mer robusta och handlingskraftiga regimer. Samtidigt bör man komma ihåg att vi har hört den här sortens budskap förut. Dels har det återkommande funnits en fascination bland intellektuella för ämnet Västerlandets nedgång och fall, dels har den demokratiska västvärlden två gånger under 1900-talet gått igenom liknande själskriser, men i slutänden ändå återfunnit kraft och självtillit.

”Inte då att undra på att det på sina håll talas i dystra termer om Västerlandets svaghet och nedgång, och om demokratiernas svaghet i konkurrensen med förment mer robusta och handlingskraftiga regimer.”

Det första sådana tillfället var decennierna efter ”urkatastrofen” i europeisk historia, det vill säga det första världskriget. I det kriget förlorades inte bara en hel värld – bitterljuvt skildrad av Stefan Zweig – miljoner man och de europeiska stormakternas maktställning, utan också de överlevandes tillit till framtiden och sina styrande. I Storbritannien talade man om ”the lost generation”, ironisk, cynisk och uppgiven, i Tyskland och Frankrike, med proportionellt större förluster och förstörelse, var nog situationen än värre.

De västliga ekonomierna växte under 1920-talet, men när börsrekylen kom 1929 förvandlades den till en depression som kom att prägla hela 1930-talet, och de flesta regeringar och experter stod handfallna inför krisen. I USA tog visserligen Roosevelt initiativet till New Deal, men eftersom USA vid denna tid var isolationistiskt och protektionistiskt hade det inte stor effekt på Europa. Så när några av de auktoritära ledare som kommit till makten gjorde sig breda hade de europeiska statsmännen inte mod att sätta hårt mot hårt. Det som sedan i elfte timmen räddade den europeiska demokratin och civilisationen var att Churchill mobiliserade Storbritannien till motstånd och att USA drogs in i kriget.

Det andra fallet av storskalig västlig mjältsjuka kom under 1970-talet, när ett misslyckat krig i Indokina fick stora delar av den amerikanska allmänheten att ta avstånd från sina ledare och tvivla på vart USA var på väg. Supermakten som nyss verkat oövervinnerlig hade genom sitt övermod kommit till korta mot ett litet land i tredje världen. Idealen om demokrati, transparens och framsteg hade solkats av en smutsig praxis med alltför många övergrepp.

Dessutom inträffade vid denna tid flera strukturella ekonomiska skiften eller chocker. Efterkrigstidens tillväxtmodell hade nått vägs ände, keynesiansk politik fungerade inte längre, och utgifterna för Vietnamkriget skapade en inflation som ledde till att USA unilateralt övergav Bretton Woods valutasystem. Ovanpå detta kom två oljeprischocker som gjorde saker etter värre. Regeringar och de flesta experter stod återigen handfallna, och eländesindex – summan av arbetslöshet och inflation – blev en ny modeterm.

När katten är borta dansar råttorna på bordet säger ordspråket, så när USA och hela västvärlden var försvagad och inåtvänd passade dess fiender på att flytta fram positionerna, med en storskalig sovjetisk upprustning och nya kärnvapenrobotar i Europa, med upptrappat stöd till kommunistiska gerillor i södra Afrika, med den islamistiska revolutionen i Iran, och med Sovjetunionens invasion av Afghanistan. Den som läser Henry Kissingers memoarer från denna tid slås av hur djupt pessimistisk, närmast Spengleriansk, han är om västvärldens framtidsutsikter. Kissinger tror sig därför bedriva en västlig reträttstrid där det inte finns någon utsikt att väst ska vinna kampen.

Vägen ut ur detta svaghetstillstånd blev dock förhållandevis snabb: Jimmy Carters mer moraliska presidentadministration blev ett snabbt reningsbad, de sovjetiska framstötarna fick Carter att överge avspänningen och istället satsa på upprustning, och sist kom Ronald Reagan och återskapade självförtroende och framtidstro.

Historien kanske inte upprepar sig, men ibland rimmar den, lär Mark Twain ha sagt. I vilket fall kan man i backspegeln urskilja ett mönster i dessa båda fall: en lång period av framgång leder till högmod hos de styrande, vilket leder till ett misslyckat krig och elände, vilket i sin tur leder till folklig desillusionering avseende officiella ideal och till misstro mot överheten, samt till politisk och ekonomisk turbulens. Externa ekonomiska chocker slår hårt varvid regeringar och experter står handfallna, vilket ytterligare reducerar de styrandes legitimitet. Den gemensamma kontexten och de sammanhållande krafterna försvagas. Slutligen tar man sig i elfte timman ur knipan genom en kombination av ett tvingande yttre hot och en politisk impuls som återskapar tillväxt och optimism.

Så låt oss se hur väl – eller inte – detta mönster passar på dagens läge. Den period efter Berlinmurens fall då västvärlden utklassade konkurrenterna, då den liberala demokratin och marknadsekonomin triumferade – ”historiens slut” – och då USA framstod som oövervinnerligt – the unipolar moment – visade sig bli kort med historiska mått. När George W. Bushs korståg mot terrorn kört fast i Irak i mitten av 00-talet förutspådde jag att när väst framstod som svagt, splittrat och med bristande självförtroende skulle västvärldens fiender gå på offensiven och ta för sig. Vilket också skedde, då Ryssland 2007 på olika sätt började riva upp den ordning som skapats efter kalla krigets slut, för att året därpå börja rusta och invadera Georgien, en operation inför vilken det då skadskjutna USA stod maktlöst. Nästan exakt samtidigt sprack västvärldens stora finansbubbla, stora banker kraschade och många miljoner fick gå från jobb, hus eller hem. Därtill följdes den första finanskraschen av en serie ekonomiska kriser som varade i flera år. Den liberala utopin hade havererat, för att låna en formulering av Henrik Berggren.

För när västs vapen inte längre var oövervinnerliga och när marknadernas guld blev till sand bröts mycket av den förtrollning som skapats efter Berlinmurens fall, en period när liberal politik verkade ha vad som i Asien kallas för ”himlens mandat” att leda mänskligheten mot en lycklig framtid. Liksom på 1970-talet reagerade de amerikanska väljarna på den tidigare ledningens excesser genom att välja en moraliskt högsint president – Barack Obama – som ville bryta med den tidigare krigspolitiken, men som nog var bättre på principer än på praktisk politik.

Dessutom kunde det folkliga missnöjet med den liberala politikens avigsidor, såsom invandringen och jobbförluster på grund av globaliseringen, bubbla upp till ytan och bli en överraskande mäktig politisk kraft. Denna fick ytterligare energi genom ett stigande missnöje med de liberala eliter som styrde och deras kulturradikala agendor i värderingsfrågor, och deras klimataktivism. Därmed fanns ett kompakt missnöje med den förda politikens innehåll och med den styrande eller tongivande eliten som yttrade sig i framgång för populistiska rörelser till höger och vänster. Som lök på laxen kom sedan ­covid-19-pandemin som försatte världen i en kris som ledde till ytterligare polarisering av samtalsklimatet och på sina håll ännu djupare misstro mot de styrande och tongivande.

Medan västvärlden var försvagad och upptagen med inbördes trätor passade dess motståndare mycket riktigt på att flytta fram positionerna. Ryssland annekterade Krim, intervenerade framgångsrikt i Syrien, lönnmördade fräckt kritiker i västvärlden, och fuskade med rustningskontrollavtal. Kina rustade upp kraftigt, skramlade krävande med vapnen och knöt fattiga länder till sig genom jätteprojektet Belt and road. I Mellanöstern svepte Islamiska staten/Daesh fram som en svart stormvind, medan väst flydde från Afghanistan med svansen mellan benen.

Om man zoomar ut lite kan man se att västvärldens ledare, i tron att ha historiens mandat i ryggen, för tredje gången på hundra år blev övermodiga och spände bågen tills den brast genom att föra krig som knappast kunde vinnas. För tredje gången hade man också missbrukat folkets förtroende och solkat de högstämda ideal som sades motivera kriget, så att dessa förlorade sin bärkraft – 1914 handlade det om King and country, under kal­la kriget om Containing communism, och på 00-talet om Spreading democracy and defeating terrorism. Och utan en gemensam ”sak” och ett trovärdigt och hyggligt accepterat narrativ som ramade in den nationella eller västliga gemenskapen började denna fransa i kanterna, och öppna för apati och splittring inom den desillusionerade allmänheten.

På ett liknande sätt som inom storpolitiken missbrukade den agendasättande och kommenterande eliten, som trodde sig ha framtidens mandat i ryggen, oblygt sin ställning för att driva sin egen kulturradikala agenda och försöka ”uppfostra” konservativare delar av folket och driva det framför sig till ett ekologiskt, identitetspolitiskt och HBTQ-certifierat drömland. Vi fick en medial överhet full med prussiluskor och vajande fingrar som skulle uppfostra det vanliga folket. Men i en demokrati får alla rösta, inte bara den intellektuella eliten, och identitetspolitiken visade sig vara ett betydligt kraftfullare vapen i händerna på vanligt folk och konservativa nationalister än på kulturradikalerna.

Så istället för uppfostran och en samlad marsch mot framtiden fick vi uppror, både till höger och till vänster – Trump, brexit, Gula västarna och Sverigedemokraterna, respektive Podemos, Syriza och Greta Thunberg. Marken skakar under maktpartierna och den politiska kartan ritas om. Åtta år efter att Trump först valdes till president ser han åter ut att kunna väljas till Vita huset, det republikanska partiet är helt omvänt till populism och isolationism, och kulturkriget rasar med full kraft i nästan alla västländer. Mellan styrande och styrda råder på många håll ett ömsesidigt förakt. Att ett riktigt storkrig rasar på Europas förstukvist, där Ryssland invaderat demokratin Ukraina för att utradera landet från kartan, verkar de flesta inte riktigt orka bry sig om.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En viktig faktor bakom denna djupa polarisering, som dessutom hotar att göra den långvarig, är en revolution inom kommunikationstekniken som man skulle kunna kalla Gutenberg 2.0. De digitala och sociala medierna helt har förändrat förutsättningarna för det offentliga och mellanmänskliga samtalet. På mellankrigstiden och särskilt under 1970-talet fanns i många västländer dominerande och etablerade medier med god täckningsgrad, samtidigt som trösklarna för nya aktörer att komma in på banan var höga. Dessa medier hade ofta en vänster/liberal tendens som kunde vara nog så irriterande för meningsmotståndare men fungerade ändå någorlunda väl som gemensamt torg för nyheter och åsikter. De etablerade medierna hade också grindvakter som ibland gjorde det svårare för meningsmotståndare att få utrymme, men också fungerade som ”dårfilter” och hindrade folk med alltför aparta idéer från att få tillträde till offentligheten. Kommunikation enskilda människor emellan skedde genom samtal eller brev.

Internet, digitaliseringen och sociala medier förändrade emellertid snabbt denna situation i grunden. Digitaliseringen sänkte dramatiskt ribban för att etablera egna alternativa mediekanaler, internet gjorde distributionen enkel, snabb och nästan kostnadsfri, och sociala medier gjorde det möjligt att utbyta inte bara kattvideor utan också nyheter och åsikter med vänner och likasinnade. Det nya medielandskapet har snabbt skapat ekokammare för likasinnade, både i form av alternativmedier och facebookgrupper, och där meningsmotståndare kan utmålas som fiender eller förrädare. Misstro mot etablerade röster och kanaler sprids, liksom konspirationsteorier och ren desinformation. Tilliten till överheten minskar medan den paradoxalt nog ökar mellan folk i nätgrupper som aldrig setts i verkligheten.

Dagens kulturkrig skulle knappast vara möjligt, eller i alla fall betydligt mer stillsamt och lättare att övervinna, utan de digitala och sociala medierna. Kommentarsfält och textmeddelanden har gjort det möjligt för folk att säga riktigt hemska saker om och till varandra i skydd av anonymiteten. Den nya verkligheten gör det också möjligt för allehanda knäppgökar att finna varandra och digitalt göra resan från byfåne till medlem i en global alternativ åsiktsgemenskap, ofta samlad runt konspirationsteorier. Till råga på allt följde annonsörerna med i flytten till nätet, varför traditionella medier dränerades på intäkter. Nu kämpar allt fler så kal­lade gammelmedier med räckvidden och med ekonomin, samtidigt som de digitala jättarna gör rekordvinster.

Det finns inte anledning att idealisera det gamla me­dielandskapet, det hade sina påtagligt dåliga sidor, och både redaktioner och enskilda journalister har säkerligen missbrukat den ställning och det förtroende de hade för att driva egna åsikter, vilket drivit på folks avståndstagande från etablerade medier. Men den gamla tidens höga trösklar, bistra grindvakter och dyra distribution hade också fördelar.

Två gånger under 1900-talet drabbades västvärlden svårartat av missmod och handlingsförlamning, men lyckades ändå skaka av sig defaitismen och finna ny kraft, även om det 1939–41 var i sista minuten och till ett mycket högt pris. Utsikterna att vi även en tredje gång snabbt ska återfinna självförtroende och handlingskraft ser dock tyvärr dystrare ut.

Det kan vara så att vi bara står i början av en ny era i den civiliserade mänsklighetens historia, en era som kan bli turbulent, våldsam och långvarig. Förra gången en uppfinning revolutionerade kommunikation var när Gutenberg uppfann tryckpressen, och därmed bröt kungarnas och kyrkans monopol på det skrivna ordet, på kunskap och på förmedling av budskap. Även om makten gjorde motstånd så öppnades därmed dörrarna för snabb och bred spridning av allehanda budskap, såväl kloka och viktiga som dåraktiga eller subversiva. De två sekler som följde blev fulla av framsteg i Europa, men också särdeles turbulenta och våldsamma, med reformation och motreformation, religionskrig, häxprocesser och bondeuppror. Det behöver inte gå så nu, historien är inte lagbunden, men nog kan det finnas anledning att vara orolig.