I en kartong hittar jag en reklamlapp – ordet ”flyer” var ännu inte uppfunnet – från mitt första biblioteksframträdande, för trettiofem år sen. Jag var tjugo och hade nyss romandebuterat. Fyra andra författarnamn står med på lappen. Av oss fem är bara jag fortfarande verksam. En av oss dog ganska ung. De andra gick vidare till annat. Blev översättare, journalister eller fackboksförfattare. Varför blev det så? En egenskap som jag visat mig ha, och som kan ha varit värdefull – ja, ni märker hur jag öser på med ängsliga reservationer, för vad vet man – är en förmåga att fästa blicken framåt. Oavsett om en bok blivit succé eller fiasko, eller rentav refuserad, har det bara varit en sak som gällt: nästa projekt. I en annan kartong hittar jag en debattartikel från samma veva. Gissningsvis mina första kalviga steg i en ”kulturdebatt”. Rubriken lyder: ”Jag kan höra rävarna från -68 fnysa.” Eller något i den stilen. (Fnyser rävar?) Jag knölar snabbt ner den i kartongen ...