I Cigaretten efteråt (2011) citerar ­Horace Engdahl E M Ciorans ord om att det finns stunder då en cigarett är värd mer än ett evangelium. Engdahl skriver: ”Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt.” Han beskriver rökningen som människans rit då hon ställs ensam inför det absolutas makter – ”döden […] katastrofen, det tomma arket”.

Kopplingen mellan ensamhet och rökning är egendomligt återkommande. Den av Storbritannien inspirerade Ensamhetskommissionen avslutades 2021 med en allvarlig varnagel: ”Ofrivillig ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen.” Lika säkert konstaterade socialminister Jakob Forssmed (KD) att ”det är lika farligt som rökning” när han nyligen lade fram satsningar om 300 miljoner kronor per år från rege­ringen för att ”bryta ensamheten”. Behjärtansvärt, men frågan är vad han vill uppnå.

Många svenskar, inte minst bland de äldre, lever ensamma. Mellan 2016 och 2017 uppgav ungefär
300 000 personer att de inte träffar familj eller vänner mer än ett par gånger i månaden. De äldre var i majoritet bland dem som därtill uppgav att de inte heller har kontakt med någon över telefon eller internet mer än en gång i veckan. Det är tragiskt.

Men är det ”uppsökande verksamhet” från kommunen en ensam människa saknar? Är det en regionanställd medmänniska en sörjande änka längtar efter? Äkta mänskliga relationer är oersättliga. Människor är inte utbytbara mot varandra, inte ens efter att de har dött. Holländska forskare har myntat begreppet ”det förflutnas skugga” för att beskriva den ensamhetskänsla som blir kvar när ett nytt förhållande inleds, efter att en älskad gått ur tiden. Även i någon annans armar kan man känna sig ensam. Det går inte att bota med ett ”äldresamtal”.

Om ensamhet är lika skadligt som 15 cigaretter – om dagen – borde vi oroa oss mer för hur det står till med våra nära relationer. Det påstås till exempel att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Samtidigt visar studier att de som lever ensamma efter en skilsmässa har en kraftigt ökad risk att dö i förtid. De som gifter om sig har inte någon förhöjd dödlighet alls. Sannolikt finns det fler av dem som blir lämnade i den första ­katego­rin. För dem är det inte ensamheten som är ofrivillig. En verkan söker en orsak.

Ingen skugga ska falla över männi­skor som skiljer sig. Den förhöjda dödligheten visar däremot att det finns grader av ofrivillig ensamhet. Att gå igenom en skilsmässa kan innebära ökad risk att dö i förtid med så mycket som 46 procent i jämförelse med att leva i ett äktenskap som förblir intakt. Och könsskillnaderna är betydande. För skilda män kan dödligheten vara hela 126 procent så hög jämfört med män i äktenskap. Korrigerar man för socioekonomiska skillnader sjunker dödligheten till ”bara” 66 procent, men det ska då ställas mot 26 procent högre risk att dö i förtid av ensamhet, enligt den mest citerade studien, eller det som är ”lika farligt” som rökning. Frågan är om en skilsmässa kan mätas i cigaretter.

Ingen kan bortse från de livsöden männi­skor tar med sig in i ensamheten. Ett krossat hjärta bär man med sig överallt. I vintermörkret är det svårt att inte se skymtar av katastrofen. En ensam människa står på en balkong och tittar upp mot natthimlen, ställd inför det absoluta, med eller utan en cigarett i handen. Vad är det för katastrofer hon blickar ut mot?

Det finns ensamhet ett helt evangelium inte kan bota. Inte utan värmen från en oersättlig människas hand.