Börshuset den 12 november 2021. Så kom han när alla andra var samlade i Börssalen, iklädd frack som pryddes av Serafimerorden och dess ljusblå band. Den 73-årige statsmannen gjorde entré i sällskap med kronprinsessparet. Det var en fredagskväll i november och den 225:e högtidliga sammankomsten för Kungliga Krigsvetenskapsakademien hade just inletts.

Högtidstalaren var Finlands president Sauli Niinistö, som trots en kraftig förkylning rest till Stockholm. Han skämtade om att det i alla fall inte var covid, även om det märktes att sjukdomen plågade framförandet av högtidstalet. Men att stanna hemma fanns inte på kartan, talet var för viktigt. Bara att trotsa sjukdomen var en signal i sig. Kanske var vi inte så många som där och då förstod dess historiska betydelse eftersom budskapet fanns i det finstilta.

Att Niinistö prioriterade Stockholmsresan berodde delvis på en gemensam historia. När Kungliga Krigsvetenskapsakademien bildades 1796 var Sverige och Finland ett rike, och i talet nämnde Niinistö att många av grundarna var födda i Finland. Som Otto Carl von Fieandt, som blev känd som kartograf, som dock inte ska blandas ihop med sin dubbelkusin Otto Henrik som är omskriven i Runebergs Fänriks Ståls sägner. Grundarna fick uppleva det ryska angreppskriget 1808–1809 och den följande rikssprängningen när östra rikshalvan gick förlorad till det ryska imperiet.

”Lenins regim erkände Finlands självständighet, men det var bara ett taktiskt drag. För Lenin var Finland en spelbricka.”

Det är samma imperium som kastade sina skuggor över Niinistös tal denna novemberkväll. I kulisserna hade Ryssland redan antytt de anspråk som någon månad senare offentliggjordes. Sverige och Finland skulle inte själva få välja sin säkerhetspolitik, den skulle dikteras av Moskva.

Talet inför uniformer, frackar och festklänningar i Börssalen var fyllt med signaler. Niinistö påminde om att han hade varnat inför Folk och försvars rikskonferens 2014, något som den svenska grannen inte tog till sig. Och nu varnade han återigen: ”Tiden för att vakna till insikt är inte över. Olika varningsklockor fortsätter att ringa, allt starkare.”

Ödesgemenskapen, samarbeten och historien med Sverige uttrycktes i talet. Det var en orolig Niinistö som pekade på den farliga geopolitikens blomstringstid. Han lyfte Finlands fyra pelare som den nationella säkerheten vilar på; det nationella försvaret, internationella partnerskap, relationen till Ryssland och den internationella ordningen, ”precis som verkliga pelare måste de bilda en sammanhängande helhet. Om en av pelarna försvagas och inte kan lagas, måste de andra kunna bära mer av tyngden.” I praktiken hade redan en pelare fallit helt och en annan var i gungning; relationen till ett Ryssland som gjorde sitt bästa för att fälla den internationella ordningen.

Det som Niinistö visste, men som inte var allmänt känt var att Ryssland inför finalen av det svenska OSSE-ordförandeskapet hade blivit allt mer omedgörligt.

Tre veckor senare, under välkomstmiddagen i Stockholm, deklarerade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov krav på en ny säkerhetsordning som byggde på Kremls intressen med rätt till nej till andra länders säkerhetspolitiska vägval. I praktiken ville Lavrov nu slå sönder tre av Niinistös fyra pelare. De här kraven offentliggjordes av Putin i ett tal 17 december.

Finland skulle inte få välja sina internationella samarbeten, inte Sverige heller för den delen.

För att förstå den finländska reaktionen på de ryska kraven behöver vi gå tillbaka i historien. Som till Freden i Nöteborg 1323, då gränsen mellan Sverige och Novgorod drogs efter ett 30 år långt krig. Men vi kan gena ett halvt årtusende och gå till kusinerna von Fieandts dagar och freden i Fredrikshamn 1809. Då fick Sverige sina nuvarande gränser och Finland blev en självstyrande del av det ryska imperiet med bibehållna svenska lagar.

”Mönstret som går tillbaka till 1899 har varit en dragkamp mellan finsk strävan efter suveränitet och det ryska imperiet.”

1800-talet kom att bli födelsetid för finsk nationell identitet, men tidens anda gav även näring åt rysk nationalism. Ofärdsåren som de kallas i finländsk historia tog sin början 1899 genom februari­manifestet som inskränkte lantdagens beslutsrätt, vilket bröt mot Finlands grundlagar. Som generalguvernör satt den hårdföre Nikolaj Bobrikov. År 1901 upplöstes den finska nationella armén och finska värnpliktiga skulle istället kallas in i ryska förband. Finland reagerade med både passivt och aktivt motstånd.

Motståndet möttes med ökad repression och Bobrikov fick diktatorisk makt. I juni 1904 tog studenten Eugen Schauman saken i egna händer och sköt Bobrikov i Helsingfors senatshus och begick sedan självmord.

Ryssland hade samtidigt hamnat i krig med Japan. Kriget gick dåligt och en revolutionsvåg svepte över Ryssland, vilket fick tsaren att backa. Lantdagen återfick sina befogenheter och svarade med en demokratisk reform som gjorde att Finland införde rösträtt för kvinnor redan 1906. Vid valet 1907 valdes 19 kvinnor in i lantdagen, världens första kvinnliga parlamentariker.

Men Finland fick bara en paus. Förryskningen tog fart 1908. Två år senare hade tsardömet i praktiken upphävt Finlands autonomi igen. Första världskriget ledde till att tsaren krävde en fullständig russifiering, vilket ökade motståndet i Finland. Kriget gick dåligt för Ryssland och tsaren avsattes i februarirevolutionen 1917. Den provisoriska regeringen upphävde lagarna som inskränkte Finlands autonomi. Det gjorde att det fanns en parlamentarisk legitim makt när Lenin genomförde oktoberrevolution i Petrograd. En vecka senare förklarade lant­dagen sig vara innehavare av den högsta statsmakten i Finland. Självständighetsförklaringen följde den 6 december.

Lenins regim erkände Finlands självständighet, men det var bara ett taktiskt drag. För Lenin var Finland en spelbricka. I december 1917 handlade det om att göra det svårare för de vita att samla sig emot det nya bolsjevikstyret. Att släppa lös imperiets ytterkanter var ett sätt att försvaga de vita. Men Lenin tänkte sig ett rött Finland i Sovjetunionens famn och drev på för en revolution, vilket ledde till det finska inbördeskriget. Ett annat namn är frihetskriget, eftersom utfallet vid röd seger sannolikt hade blivit anslutning till Sovjetunionen.

Till skillnad från andra Östersjöländer som frigjorde efter förs­ta världskriget kom Finland att behålla sin självständighet när Stalin återställde det ryska imperiet genom Molotov–Ribbentrop­pakten. Finland stod emot under vinterkriget och klarade sig igenom den farliga mellanfreden in i fortsättningskriget och sedan med minsta möjliga marginal ut ur detsamma utan att krossas av vare sig Sovjetunionen eller Nazityskland. Bara tre europeiska huvudstäder i krigförande nationer klarade sig från ockupation: London, Moskva och Helsingfors. Finland hade bevarat sin självständighet genom heroiskt motstånd, men tvingades anpassa sig till en starkare granne genom ömtåligt manövrerande. Först under farans år då ockupation hotade 1944–48 och sedan under åren med Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten från 1948. VSB-pakten kringskar finsk suveränitet på ett liknande sätt som Putin nu krävt. Ordet finlandisering föddes i Västtyskland under kalla kriget, ett nedsättande uttryck om ett mindre land som anpassar sig till en större granne.

”I Finland kom angreppet som en chockvåg in i det finländska folkets kollektiva minne; det förde tankarna till vinterkriget 1939.”

När möjligheten gavs rörde sig Finland västerut. Efter Stalins död gick Finland med i Nordiska rådet. Sedan dröjde det tre decennier till nästa större töväder. När Sovjetunionen slutligen föll skyndade Finland sig ikapp Sveriges EU-ansökan. Sverige och Finland kunde bli EU-medlemmar samtidigt 1995 och Finland anslöt sig snabbt till euron.

Mönstret som går tillbaka till 1899 har varit en dragkamp mellan finsk strävan efter suveränitet och det ryska imperiet. Ibland har Finland pressats tillbaka, men olika typer av yttre händelser har gjort att Finland steg för steg tagit sig bort från ukasernas tvingande ok.

Ordet ukas kommer ursprungligen från tsarens befallningar. Det är ett starkt signalord i finländsk politik. Det är ingen slump att ordet användes i president Niinistös nyårs­tal 2022: ”De ukaser som Ryssland framförde för Förenta staterna och Nato i december gäller Europa. De står i strid med den europeiska säkerhetsordningen. Intressesfärer hör inte till 2020-talet.”

Italet konstaterade Niinistö att EU är en part som inte får nöja sig med rollen som en teknisk samordnare av sanktioner. Samtidigt var den finländska analysen glasklar, EU är inget substitut för Natomedlemskap. Niinistö försökte under lång tid förgäves driva på en förstärkning av EU:s militära dimension med baktanken att EU stöder sig på Nato. Lissabonfördragets 42.7 har inga resurser, ingen planering eller idé om genomförande som Natos artikel 5.

Och än viktigare, tilliten till att EU-samarbetet skulle räcka för att få militär hjälp är för låg. Alltså fanns bara Nato kvar. Ett medlemskap som Finland har närmat sig genom partnerskap, samarbeten med USA men också som brobyggare mellan EU och Nato genom Europeiska Hybridcentret i Helsingfors.

Finlands statsminister Sanna Marin är presidentens motsats i många avseenden. Han är samlingspartist (moderat), hon är social­demokrat. Han är gammal, hon är ung, ja vid den här tidpunkten världens yngsta statsminister med sina 37 år. Han är man och 40-talist, hon är kvinna präglad av en värld efter murens fall.

Men det innebär också att Sanna Marin har lättare att göra upp med gamla sanningar i det socialdemokratiska partiet. Hon är dess­utom statsminister i en regering där koalitionspartnerna tillhör partier som mer eller mind­re varit orörliga i Natofrågan, förutom Social­demokraterna själva, även De Gröna, Centerpartiet och Vänsterförbundet. Bara lilla Svenska folkpartiet är Natoanhängare i regeringen.

Men i finländsk säkerhetspolitik var samtidigt Natooptionen central. Den har använts som en björnskrämma, kommer björnen för nära så ansöker vi om Natomedlemskap. En reservutgång ifall Niinistös pelare med Ryssland skulle rasa. Statsminister Sanna Marins nyårstal handlade inte bara om att behålla valfriheten utan också att förverkliga denna:

”Vi bibehåller också möjligheten att ansöka om medlemskap
i Nato. Vi bör värna om och förverkliga denna valfrihet, efter-
som den gäller varje lands rätt att besluta om sina egna säkerhets­lösningar. Den utgör grunden för den europeiska säker­heten enligt OSSE:s principer. Vi har visat att vi har lärt oss av det förflutna.”

Marin har varit central i processen att förankra Natofrågan i regeringen. Längs vägen körde hon över gamla socialdemokrater från en äldre generation; som tidigare presidenter och förra utrikesministern Erkki Tuomioja, som sitter som vice ordförande i utrikesutskottet.

För att förstå Sanna Marins betydelse kan vi gå tillbaka till den legendariske finländske diplomaten Max Jakobson (1923–2013), som i flera böcker har skildrat Finlands diplomatiska och politiska historia.

Jakobson konstaterade själv inopportunt, men framsynt, i sitt Bokslut (2004) att Natomedlemskap är att föredra av preventiva syften i fall Ryssland återigen kommer att kräva lydnad av sina grannar. Men han radar också upp motståndarnas argument mot Natomedlemskap. Flera tunga socialdemokrater säger nej. President Tarja Halonen ansåg att Ryssland inte är ett hot. Den förra presidenten Mauno Koivisto menade att Natomedlemskapet skulle förstöra relationen till Ryssland, som ändå på det hela taget varit en god granne trots att Koivisto själv i boken Den ryska idén säger att Kremls svaghet är temporär och att det är ett slätternas land som eftersträvar att underlägga sig grannfolken. Och Erkki Tuomioja anser att pacifismen är en relevant ideologi för att planera säkerhetspolitiken.

Det är ingen liten överkörning som Sanna Marin gjorde av gamla föreställningar.

Nu infann sig väntans och testballongernas tid. Väntan på vad Rysslands nästa drag blir och ifall man skulle gå till storangrepp mot Ukraina. När det gäller testballonger så kom de synligaste från de finländs­ka Gröna. Det var riksdagsledamoten och vice partiordföranden Atte Harjanne som startade snöbollsrullningen redan den 30 december med ett blogginlägg på temat: När kommer Finlands Natomed­lemskap bli relevant om inte nu?

Det här följdes av utspel från De Grönas Europaparlamentariker Alviina Alametsä och Ville Niinistö. Alametsä sade att hon vill gå med i Nato, och Niinistö berättade att han hade ändrat åsikt – gått från rött till gult när det gäller Natomedlemskap.

Ville Niinistö är brorson till president Sauli Niinistö.

De finländska Gröna meddelade att de skulle avgöra Natofrågan senare under våren. Finlands Natotåg hade nu redan lämnat stationen. Det var bara fråga om i vilken fart resan skedde, och hur hastigheten skulle styras av Kremls agerande och öppningar i världspolitiken.

Den 24 februari 2022 gick Ryssland till sitt förnyade angrepp mot Ukraina. I Finland kom angreppet som en chockvåg in i det finländska folkets kollektiva minne; det förde tankarna till vinterkriget 1939. Överallt i Finland flaggades blågult och reaktionerna på en upprepning av historien blev starka. Det folkliga stödet för Natomedlemskap sköt i taket.

Veckan efter angreppet började mina finländska kontakter att oroa sig för Stockholms långsamma reaktioner. Betydelsen att Natoprocessen måste gå hand i hand betonades. Men signalen var också att Finland inte skulle avstå bara för att Sverige inte förmådde att fatta beslut.

Själv var jag nu så övertygad att frågan i praktiken var helt klar att jag i ett föredrag för de svenska borgerliga ungdomsförbunden, som tankesmedjan Frivärld hade ordnat, sade att Sverige och Finland skulle ansöka om Natomedlemskap inom kort (jag dristade mig till och med säga inom en månad, även om det var överoptimistiskt) och det enda som kunde stoppa det var ifall borgerligheten i Sverige inte gav S utrymme att göra den 180 graders sväng som behövdes.

I Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons Stora Journalistprisade SvD-reportage om Sveriges väg in till Nato påstås det att det tog åtta veckor efter det förnyade angreppet för Sverige att helt förstå.

Dagen efter att jag stod och pratade för de borgerliga ungdomsförbunden i Stockholm reste Magdalena Andersson och Peter Hultqvist till Helsingfors. I SvD:s reportage sägs det att de finländs­ka signalerna var motsägelsefulla. Och det skulle gå ända till den 6–7 april innan den svenska regeringen hade landat i att det bara var Nato som gällde för Finland.

Trögheten om insikten i Stockholm och svårigheten att läsa finländsk politik är en annan artikel, men tidslinjerna går inte ihop med när Stockholm officiellt förstod. Sverige borde ha förstått tidigare. Det var inte bara jag som såg vad som hände.

I slutet av mars åkte Frivärlds utrikesakademi, bestående av unga professionella i åldern 20–30, på studieresa till Helsingfors. På programmet fanns ministrar, riksdagsledamöter, politiska tjänstemän, diplomater, experter, journalister och historiker. Den som hade ordnat programmet var jag, och det fanns ingen deltagare på resan som på hemväg hade någon annan bild än att det finländska Natotåget hade lämnat stationen. En vanlig reaktion från deltagarna var att alla finländare som man träffade under dagarna i Helsingfors verkade ha fått samma talepunkter. Samsynen var total.

Resten är sedan så att säga historia. Sveriges socialdemokrater svängde till sist i tid för att göra sällskap med Finland i Natoansökan.

Den finländska Natoprocessen har varit skickligt ledd av statschefen president Niinistö, i samarbete med statsminister Marin. Niinistö kan ha framstått stundtals som långsam och bromsande för en ytlig betraktare, men i själva verket har han genomfört en mästerlig statsmannakonst i förankringsarbetet. Hela Finland har ansökt om Natomedlemskap med en självklarhet få kunde se hända i förväg. Resultatet av förankringsarbetet uttryckte presidenten själv i nyårstalet 2023. Ett tal som är ännu en historisk milstolpe:

”Det vi bara kunde ana för ett år sedan blev verklighet redan på våren. Vi ansökte om medlemskap i Nato efter en snabb men grundlig behandling.

Rysslands krav på en intressesfär och sedan anfallet mot Ukraina. De berörde utan tvivel varje finländare. De ledde till en gemensam anda och övertygelse: vi kan inte fortsätta på samma väg som hittills. Folkets starka åsikt avspeglades såväl i samverkan mellan republikens president och statsrådet som i riksdagens och partier­nas beslut. Vårt beslut förankrades på bred front i det finländska samhället. Detta garanterar att beslutet står fast, inte bara under känslostormen i början av kriget, utan också över valperioder.”

Med talet uttryckte Niinistö också Finlands starka beslutsamhet att vara aktiv och ta ansvar. Precis som Finland strävat efter att tillhöra EU:s inre kärna av säkerhetspolitiska skäl kommer man att bli en ansvarsfull Natomedlem. Och stödet för Ukraina är cementerat:

”Man kommer osökt att tänka på vinterkriget när Sovjetunio­nen antog att dess trupper skulle nå Helsingfors på två veckor. Ledarna för ett auktoritärt styrt land, Stalin och Putin, kunde inte se den avgörande faktorn. Att individer i ett fritt land har vilja och övertygelse. Och att ett folk som agerar tillsammans är en enorm kraft.”

Någon hållbar fred finns inte i sikte. Orsaken är att det ryska imperiet har en annan syn på gränser, krig och makt än övriga Europa: ”så länge det råder en grundläggande skillnad i världsbilden, är det svårt att finna trovärdiga och hållbara lösningar på dessa frågor”.

Någon återgång till forna tiders finlandisering eller undfallenhetspolitik är inte längre möjlig. Finlands mer än 100-åriga resa bort från det ryska imperiets skugga är på väg att gå i mål 2023. Mycket tack vare Sauli Niinistö, som Finlands framtida historiker kommer att peka ut som en av Republikens främsta presidenter.