Sveriges agerande mot Nazi-tyskland under andra världskriget brukar beskrivas utifrån två perspektiv. Antingen handlar det om undfallenheten i neutralitetspolitiken eller om heroismen i Raoul Wallenbergs räddning av tusentals judar.

Det finns andra perspektiv som riskerar att falla i glömska, till exempel en svensk, frihetlig identitet som en del i motståndet mot nazisterna. Det kan vara läge att lära sig av historien. Nu när den liberala demokratin ifrågasätts från många håll har vi all anledning att bredda vår förståelse av hur motståndet verkligen såg ut.

Mindre kända är exempelvis de folkbildare som förespråkade en nationell, svensk identitet byggd på frihet och demokrati. Det var framträdande anti­nazister som ville sprida kunskap om de demokratiska rötter som kan spåras i den svenska historien.­ Ett exempel är Svenska folkets väsenskärna, som gavs ut 1940 på Natur och Kultur.

Boken går igenom hur en folkligt förankrad frihetskänsla präglats av rättshistoria, politisk utveckling och litteratur. De medeltida landskapslagarna omnämns som exempel på en uråldrig tradition av lagbunden frihet till gagn för hela folket, rika som fattiga, kvinnor som män. ­”Frihetsvisan” av Biskop Thomas från 1400-talet diskuteras, en dikt om Engelbrekts uppror mot Kalmarunionen.

”Där och då, med ett överhängande hot om en ockupation, är det nästan ingen som protesterar mot frihetsinskränkningarna.”

Svenska folkets väsenskärna publicerades under ett av de känsligaste lägena i Sveriges historia. År 1940 hade Norge och Danmark snabbt ockuperats av Hitlertyskland. Regeringen pressades att tillåta tyska transporter genom Sverige, och gick med på att beslagta antinazistiska tidningsutgåvor. Tre nummer av Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning konfiskerades utan rättegång på grund av chefredaktören Torgny Segerstedts uppmaningar att se igenom Hitlers lögner.

Där och då, med ett överhängande hot om en ockupation, var det nästan ingen som protesterade mot frihetsinskränkningarna. Publicistklubben skulle värna tryckfriheten, men röstade ner ett förslag om att hålla ett möte om beslagen – av hänsyn till ”läget i landet.”

Det Svenska folkets väsens­kärna innehåller essäer av en rad av den tidens intellek­tuella liberaler och socialdemokrater. Det första kapitlet skrevs av den feministiska pionjären Hanna Rydh.

Rydh föddes 1891 i en välbärgad Stockholmsfamilj. Sina vidare studier ägnade hon åt arkeologi och inte minst utgrävningar från sen forntid på Adelsö vid Birka. Så småningom kom hon att bli den förs­ta kvinnan som disputerade i ­arkeologi i ­Sverige. Hon var även ordförande i Fredrika Bremer-förbundet och riksdagsledamot för Folkpartiet.

Hanna Rydh lyfter fram Sveriges tidiga rötter av frihet och folkligt medbestämmande. Till exempel nämner hon legenden om Ansgars besök i Birka omkring år 854, i ett andra försök att sprida kristendomen till de hedniska svearna. Ett besök som nedtecknades av medföljaren Rimbert. De kristna missionärerna förvånades över att den svenske konungen ansåg sig tvungen att rådfråga folket om en kyrka skulle få etablera sig. Rimbert noterar ”seden hos svenskarna, att avgörandet av allmänna ärenden mera är beroende av folkets samstämmiga bifall än av konungens makt”.

Som en förgrundsfigur för feminismen under 1940-talet är det självklart att Hanna Rydh uppmärksammar 1500-talets Kristina Gyllenstierna. Hon var änkan som axlade ansvaret för försvaret av Stockholm mot danskarna, efter att hennes man, Sten Sture den yngre, stupade. Hon uppmanade folket att stå vid hennes sida för att ”njuta fred och frihet i Sverige”.

Rydh antyder att Gyllenstiernas uppmaningar till allmogen visar tydliga skillnader mot krigshetsandet i samtidens Tyskland: Hon ”behöver inte bruka en agitators uppdrivna ordsvall, ty hon vädjar till förmån för något som ligger hennes publik lika nära om hjärtat som henne själv, något för vilket dess ansvarskänsla redan sedan generationer är väckt”. Svenska folkets väsenskärna går en balansgång i en tid när risken för censur eller beslag var påtaglig. Utan att nämna Tyskland varnar Hanna Rydh för att Sverige kan lockas att inlemmas i ett större ”livsrum”. I ett sådant läge, skriver hon, ”får det aldrig släppas ur sikte att för svenskarna är varje livsrum för trångt som inte rymmer frihet och individens rätt till respekt för hans eller hennes människovärde och medborgarskap”.

Lundaprofessorn och författnings­experten Fredrik Lagerroth har ett kapitel där han argumenterar för att rättighetskatalogen i 1809 års regeringsform hade en historisk kontinuitet till äldre svensk rättstradition. Detta innebär enligt Lagerroth en grundläggande skillnad mot vad som pågick i Berlin. ”Låt vara att även Tredje riket har sin rättsordning, så strider den dock mot våra tusenåriga begrepp om hur en sådan bör vara beskaffad. För oss har individen alltjämt sitt eget omistliga värde. För nationalsocialismen har han ingen annan uppgift än att bejaka den folkgemenskap, i vilken han försvinner som en droppe i havet.”

Hanna Rydh deltog under kriget i den hemliga, men av säkerhetspolisen övervakade, Tisdagsklubben som planerade för ett underjordiskt motstånd i det fall Sverige skulle ockuperas av Tyskland. Även Johan Hansson, som bildade förlaget Natur och Kultur tillsammans med sin hustru Jenny Hansson, var aktiv medlem i Tisdagsklubben.

Ytterligare en medlem i Tisdagsklubben, Alf Ahlberg, medverkar med två kapitel i boken. Ahlberg var en av Sveriges mest betydande folkbildare, som rektor i över 25 år för Brunnsviks folkhögskola, en kursgård som varit central för arbetarrörelsen och socialdemokratin. Ahlberg var under kriget redan etablerad filosof och humanistisk opinionsbildare och tjänstgjorde i Folkberedskapen som kringresande föreläsare vid militärförbanden.

Ahlberg vänder sig mot tanken på att den folkliga självstyrelsen i Sverige är en importvara västerifrån som kan bytas ut som man byter kostym. Istället menar han att svensk demokrati är ingenting annat än en konsekvent utveckling och fördjupning av en historia, som kan följas tillbaka till vikingatidens bondeting. Hans ord har ett tidlöst budskap: ”Det har mörknat över Sveriges land och vår framtid ligger höljd i ett ovisst dunkel […] Men det måste ju bli mörkt för att stjärnorna ska kunna lysa. Och i vår ödestimma får vi åter syn på vårt folks gamla historiska ledstjärnor, rättens och frihetens stjärnor.”

Skribenterna i Svenska folkets väsenskärna förenades i övertygelsen att genom folkbildning och kunskap i den egna historien inspirera till motstånd mot nazismen. Hitlers hot var ett hot mot det arv från tidigare generationer som skulle vårdas.

Efter andra världskriget hördes detta budskap allt mindre och det nationella i Sverige kom att tonas ner. ”Det var med halv skamsenhet den svenska flaggan firades den 6 juni”, har historieprofessorn Alf W Johansson skrivit om efterkrigs­tiden. Kanske kan vi ta lärdom om att nationell gemenskap inte tillhör extremhögern, utan även i vår tid kan inspirera till att försvara friheten och stärka demokratin.