Det finns en märklig likhet mellan svensk försvarsdebatt när det säkerhetspolitiska läget är tilltagande allvarligt och de perioder när den eviga freden intecknas. Den lamslås och blir upptagen av penningdiskussioner om pinsamt små summor, politiker pekar ut specifika materielsystem som ska till eller bort och en lika tröttsam som bekväm diskussion pågår om gamla underlåtenhetssynder. Mindre intresse ägnas åt reella möjligheter att genomföra eventuella ambitionsökningar så snabbt som krävs när man är sent ute. Kanske beroende på att dessa gränssättande funktioner, om de kommer i dagen, lägger viss sordin på handlingskraftiga förslag.

Officersförsörjning är en sådan gränssättande faktor. En annan är tillgången till instruktörer bland anställda soldate...