Dessa ord av den romerske historieskrivaren Tacitus finns det anledning att dröja en smula vid, inte minst med tanke på temat i detta nummer av Axess: betydelsen av goda förebilder – men även deras motsats: de avskräckande exemplen.

Idag menar nog många att det ligger en obehaglig elitism i botten av Tacitus yttrande. Antyder det inte att ett agerande är bättre och mer eftersträvansvärt än ett annat? Och fördömer han inte därmed, indirekt, alla dem som av olika anledningar inte vill eller har förutsättningar att agera på det föredömliga sättet?

Och blottlägger inte Tacitus en svartvit människosyn och världsbild, när han underförstår att det går att skilja förebildliga beslut från klandervärda? Är det inte den intellektuella historieskrivarens uppgift att lyfta fram nyanse...