Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022. Städer över hela landet besköts med robotar. Över 100 000 ryska soldater, tillsammans med stridsvagnar och pansarfordon, passerade gränsen för att inleda det mest omfattande kriget på europeisk mark sedan andra världskriget.

Några timmar innan stridsvagnarna började rulla in i Ukraina började varningsklockorna ringa på Microsofts säkerhetsavdelning. Man hade upptäckt skadlig programvara riktad mot Ukrainas regeringsinstitutioner och finansinstitut. Programvaran, som hade till uppgift att radera data på de datorer som infekterats, hette Foxblade. Microsoft satte omedelbart i gång med att hjälpa Ukraina att avhjälpa attacken. Efter tre timmar hade experterna lyckats komma fram till hur man skulle skydda sig mot den skadliga programvaran.

”Några timmar innan stridsvagnarna började rulla in i Ukraina började varningsklockorna ringa på Microsofts säkerhetsavdelning.”

Samma dag, medan attacken pågick, träffade representanter för Ukrainas regering företrädare för Amazon Web Services för att diskutera hur man skulle kunna föra in Amazon’s Snowball Edges dataöverföringssenheter – stora som en resväska förvarade i grå, stötsäkra lådor – i Ukraina för att säkra, förvara och över­föra data till molnet så att ingen information skulle gå förlorad om hårdvara och servrar inne i landet skulle förstöras. Man upprättade en lista över den ukrainska statens viktigaste information, bland annat befolkningsregistret, mark- och fastighetsägarregister, skatte­inbetalningar och banktransaktioner.

Två dagar senare anlände de första enheterna till Ukraina via Polen. Under de kommande veckorna kom de att utgöra stommen i försöken att säkra Ukrainas lagrade data. Landets största bank, som användes av 40 procent av befolkningen, flyttade alla sina transaktioner till molnet. I december 2022 hade över 10 petabyte med information överförts, motsvarande hela US Library of Congress databaser flera gånger om.

Den 24 februari, samtidigt som Microsoft hjälpte till med att stoppa Foxbladeattacken, inträffade en annan cyberattack som störde åtkomsten till bredband via satellit i hela Ukraina. Modem som kommunicerade med det amerikanska bolaget Viasats satellitnätverk låg nere. Attacken påverkade även andra områden och länder, bland annat tappade tusentals vindkraftverk i Tyskland kontakt med nätet, men värst av allt var att många männi­skor i Ukraina förlorade tillgången till internet. När det visade sig att internet legat nere en längre tid skickade Ukrainas vice premiär­minister Mychajlo Fedorov följande tweet till SpaceX:s vd Elon Musk: ”Medan du försöker kolonisera Mars försöker Ryssland ockupera Ukraina! Medan dina raketer landar problemfritt attackerar ryska raketer civila i Ukraina! Vi vill att du ger Ukraina tillgång till Starlinkstationer …”

Starlinkstationer är internetterminaler som kopplar samman de tusentals satelliter SpaceX har placerat i låg omloppsbana under de senaste åren. Bara några timmar senare, kl 23.33 den 26 februari, svarade Elon Musk, också på Twitter: ”Starlink är nu igång i Ukraina. Fler terminaler på väg.” Över 30 000 Starlinkterminaler för säker kommunikation för militär, regering och allmänhet levererades till Ukraina under krigets första femton månader. Starlink har blivit stommen i Ukrainas militärsamband.

Ukrainska styrkor använder sig av liveströmmad drönarinformation, justerar artillerield och handhar intern kommunikation.

Huvudpersonerna i dessa tre berättelser från krigets första dagar – hjältarna – är inte stater eller regeringar. De är företag. Företag som levererar varor och tjänster som är nödvändiga för Ukrainas överlevnad och krigföring.

Inga av dem är militära bolag. Det här handlar inte om hur Ray­theon säljer missilförsvar till Ukrainas regering, eller att Rheinmetall levererar stridsvagnar eller att Lockheed Martin tillverkar militär utrustning som USA kan ge till Ukraina. Amazon, Microsoft, Google, SpaceX, DJI och många andra företag som är verksamma i Ukraina producerar varor främst eller endast för civila ändamål. Inget av dessa företag är heller bildat, eller har huvudkontor i Ukraina eller Ryssland, de stater som ligger i krig. Trots det spelar dessa privata, civila företag en avgörande roll i detta krig.

Civila bedriver krig, och maktbalansen mellan den privata sektorn och staten kan komma att förändras på avgörande sätt.

De ovannämnda exemplen är tagna från Rysslands anfallskrig mot Ukraina, eftersom det är det som startade senast. Men förändringarna som beskrivs här kommer att bli, om de visar sig pågå under en längre tid, mer genomgripande, och de kommer inte bara att omfatta just detta krig eller geografiska område.

Ukrainska soldater och befattningshavare har vittnat om betydelsen av dessa tjänster på många olika områden:

”Jag skulle vilja säga att om det inte hade varit för Starlink hade vi varit 60 procent mindre effektiva, kanske ännu mindre”, rapporterar Washington Post och citerar ett befäl över en ukrainsk mekaniserad skyttegrupp. Ukrainas minister för digital ­utveckling Mychajlo Fedorov noterade att ”man kan säga att molntjänster har bidragit till Ukrainas överlevnad”. Och en ukrainsk plutonchef säger att ”vi hade redan förlorat kriget om det inte hade varit för Starlink”. Hundratals liknande uttalanden visar på vikten av internet via satellit, molntjänster och cybersäkerhet levererade av olika företag (Google är särskilt framträdande i regionen).

Det handlar inte bara om programvara, cyberrymden, internet eller områden som verkar befinna sig långt från striderna vid fronten. Civila företag bidrar inte bara med molntjänster, utan även det som ligger i molnet. Drönarnas avgörande roll i det här kriget har nu blivit allmänt känd.

Men vilka typer av drönare dominerar i kriget? Vilka bygger dem? Det handlar inte om Reaperdrönare från amerikanska General Atomics, leverantör till den amerikanska militären. Dessa existerar inte i Ukraina. Det handlar inte heller om turkiska Bayraktar TB2, en medelstor bestyckad drönare som användes i Ukraina i början av kriget. TB2 spelade en viktig roll i bekämpningen av den konvoj som närmade sig Kiev. Den viktigaste drönaren som användes under krigets två första år var DJI:s Mavic 3.

Den är bekant för de flesta läsare, som säkert har sett dem i en närbelägen park, eller så har man en liknande modell hemma. Vem som helst kan köpa den på nätet för några tusen dollar. Hundratusentals DJI-drönare (inte bara Mavic) befinner sig i luften över Ukraina. Både Ukraina och Ryssland använder dem. (Under de senaste månaderna har FPV-drönare [FPV, First Person View], vissa tillverkade av andra kinesiska företag, blivit allt viktigare, så Mavic är inte riktigt lika vanligt förekommande längre.) Dessa drönare används för övervakning av fienden, för att se till att de egna trupperna är väl dolda, eller för att följa enstaka fordon eller personer; de anpassas till att fälla bomber eller själva fungera som ett vapen. Men DJI-drönare var aldrig avsedda att användas för militära ändamål. De är konsumtionsvaror tillverkade av det kinesiska företaget DJI Technology i Shenzhen eller liknande företag.

Kriget i Ukraina bedrivs fortfarande främst med stridsvagnar och artilleri. Tunga ”klassiska” vapen levererade från USA, Tyskland och andra länder är avgörande för att Ukraina ska kunna kämpa för sin överlevnad. Men ny teknologi håller på att bli allt viktigare i det här kriget – och dessa nya tillgångar utvecklas och tillverkas främst av privata, och åtminstone inledningsvis civila företag. De tillhandahåller inte varor och tjänster för att deras regeringar har uppmanat dem till det, utan frivilligt, av politiska eller kommersiella skäl. Dessutom tillhandahåller de varor och tjänster som regeringar och trupper, inte ens den amerikanska militären, har tillgång till.

Av de cirka 10 000 satelliter som kretsar runt jorden tillhör cirka hälften SpaceX. De kommer snart att utökas med flera tusen. Och de få satelliter Pentagon har skjuts upp med hjälp av SpaceX-raketer. Ingen kan tillhandahålla internetuppkoppling via satellit i lika hög utsträckning som SpaceX. Många av de hundratusentals drönare som befinner sig i Ukraina har tillverkats av DJI samt ytterligare några få civila tillverkare av drönare. I militära termer är de inte de bästa systemen för Ukraina. Men ingen stat har möjlighet att pumpa ut motsvarande volymer med drönare, framförallt inte till de priser kineserna erbjuder. Cyberrymden ägs i princip av privata företag. Den amerikans­ka militären hade kanske en viktig roll när internet startade, men dess komponenter, infrastruktur och uppbyggnad levereras av privata företag. USA:s försvarsdepartement har en egen molntjänst – men den ligger på Amazons servrar. De flesta västländer har förmodligen alla militära cyberavdelningar – men de är inte i närheten av vad Google eller Microsoft kan åstadkomma.

Det verkar som om det här är något som bara kommer att öka framöver. Det kan komma att handla om att militär och underrättelsetjänster använder sig av ekosystemet för digital marknadsföring för övervakning och igenkänning. I boken Means of Control. How the Hidden Alliance of Tech and Government Is Creating a New American Surveillance State skriver journalisten Byron Tau att ”ekosystemet för digital marknadsföring är den största datainsamlingstjänst som människan någonsin uppfunnit. Och det var inte staten som gjorde det.”

Vi lever i en värld i vilken inte bara de viktigaste tekniska framstegen allt oftare utvecklas inom den privata sektorn (till exempel Chat GPT), även resurser som snabbt kan tas i bruk i krig är i händerna på den privata sektorn. Statens främsta uppgift – att se till att medborgarna är trygga – blir alltmer beroende av varor och tjänster som endast kan tillhandahållas av privata företag. Samtidigt som dessa företag behöver förlägga sina huvudkontor på en geografisk plats anser de sig allt oftare vara internationella och varken kopplade till eller ansvariga inför någon enskild stat.

Det blir stater alltmer medvetna om. Många oroar sig, men bara några få har börjat agera. Taiwan är ett exempel. Taiwans president anslog i oktober 2023 1,3 miljarder dollar till utvecklingen av ett internetnätverk via satellit, tillverkat i och kontrollerat av Taiwan. Det vill säga, Taiwan försöker bygga ett alternativ till SpaceX­ Starlink.

Taiwan har, med tanke på det hot som hänger över dem, noga följt kriget i Ukraina. Man har noterat vikten av tillförlitlig internetuppkoppling. Men det är inte lika självklart för Taiwan att sätta sin tilltro till Starlink som det är för Ukraina, eller för andra ­länder. Elon Musk, som personligen har varit involverad i att bygga upp internet i Ukraina i kampen mot Ryssland, skulle kunna ha en annan åsikt när det gäller en konfrontation mellan Kina och Taiwan (han har fällt kommentarer om kriget mellan Ryssland och Ukraina som man i Ukraina uppfattar som mycket problematiska). Musk har tidigare uttryckt sitt stöd för det kinesiska kommunistpartiets inställning till Taiwan. Men framförallt är Musks företag Tesla i högsta grad beroende av den kinesiska marknaden, den största utanför USA och platsen för en av Teslas enorma fabriker (för vilket företaget fått särskilt tillstånd). ”Vad skulle hända om vi förlitade oss på Starlink och Musk bestämde sig för att skära ner tillgången efter kinesiska påtryckningar, för att han är beroende av den kinesiska marknaden?” har en medlem av en taiwanesisk tankesmedja sagt till New York Times.

Det här är inte bara en teoretisk fråga. New York Times avslöjade i juli 2023 att den ukrainska armén tvingats ändra strategi på grund av Musks beslut om när och var de skulle få tillgång till Starlink. Han beslutade personligen att systemet inte skulle ha täckning på Krim, vilket gjorde att en ukrainsk attack där skulle bli svår, till och med omöjlig, att genomföra.

Privata företag har egna intressen. Det kan handla om företagets kärnintressen, eller om styrelsens eller vd:s politiska inställning. Var ligger deras lojalitet? I ett blogginlägg där han beskriver Microsofts arbete i Ukraina noterar företagets vd Brad Smith: ”Det är viktigt att ta hänsyn till att vi är ett företag, inte en regering eller ett land.” Och i sin senaste bok skriver han: ”Regeringar är till för medborgare som lever inom ett visst geografiskt område, till exempel en stat eller en nation. Men teknologi har blivit en global fråga, och vi har kunder i stort sett överallt.” Det är därmed oklart var deras lojalitet ligger.

Stater konfronteras därmed med nya avhängigheter och sårbara områden. Ända sedan Sputnik skakade västvärlden på 1950-talet har teknikutvecklingen i första hand bedrivits av staten – samt i högsta grad laboratorier och institutioner finansierade av militären. Darpa, en myndighet för forskning som sorterar under det amerikanska försvarsdepartementet, har utvecklat mycket av den teknologi vi använder idag, från internet till GPS och Teflon. Men numera är förhållandet omvänt – banbrytande teknisk utveckling bedrivs i den privata sektorn, och militären tar del av den i ett senare skede. De problem staten, som inte längre kan styra utvecklingen, står inför är uppenbara.

Men det här innebär även problem för de privata företagen, vilka borde förbereda sig på att deras produkter och tjänster kan komma att användas i en framtida konflikt. Rysslands anfallskrig och uppenbara brott mot internationell rätt har gjort det lätt för företagen att besluta sig för vilken sida de vill stödja. Men saker och ting kanske inte kommer att vara lika tydliga i framtida konflikter – särskilt inte om det finns kommersiella intressen på båda sidor.

Dessutom behöver privata företag förbereda sig på att deras produkter, och kanske även deras personal, kan komma att bli framtida mål i en konflikt. Cyberattacken mot Viasat, som ledde till att man vände sig till SpaceX, är ett exempel. Ryssland har redan meddelat att de anser att privata satelliter utgör legitima mål i en krigssituation.

Till sist, det är inte säkert att företagen kan kontrollera vem som använder deras produkter och vad de använder dem till. DJI stoppade sin verksamhet i både Ryssland och Ukraina två veckor efter krigs­utbrottet. Trots det används hundratusentals av deras drönare av båda sidor i kriget, deras operativsystem hackas för att ändra den platsinformation som förmedlas.

Kriget i Ukraina har satt fokus på en utveckling som har pågått i åratal, men som först nu har uppmärksammats. Det här är på många områden avgörande för militära operationer. Förmåga byggs inte längre upp och handhas av stater, eller statliga företag som levererar till enskilda kunder, utan av privata företag, där stat och militär bara är några av många kunder. Ny teknik utvecklas för civilt bruk, vilket innebär att den inte är anpassad för militärt bruk (i form av robustare hårdvara, eller system med ökat skydd mot störningar och sabotage). Företagen har dessutom blivit mer internationella, eller globaliserade. De stora ”amerikanska” techbolagen har enorma mängder anställda med dotterbolag utanför USA, och många av dem har lika många eller fler kunder utanför USA än inom landet. Därför bör man ifrågasätta deras koppling till hemlandet. Men det handlar inte främst om lojalitet, utan om demokratiskt ansvar. Chefer, styrelser och andra privata företagsledare väljs inte av medborgare genom demokratiska val, deras intressen kan överensstämma med staten, men det är inte självklart – de har ett ansvar gentemot sina aktieägare, inte regeringar.

Vi upplever just nu ett skifte i maktbalansen mellan stater och den privata sektorn. För stater innebär det ett hot mot förmågor de vill kunna utveckla själva (moln? internet via satellit?). Men företagen behöver inse att dessa förändrade förutsättningar inte bara ger dem större makt – riskerna ökar. De kan själva bli mål, och ansvarsskyldiga. Vi går en ny tid till mötes, där de sätt på vilka krig utkämpas kommer att förändras i mycket hög grad.

—

Översättning: Katarina Trodden

Texten kommer från antologin The Market. Money, States and Ideas for a Free World som ges ut av Bokförlaget Stolpe våren 2025.