Efter Sovjetunionens och den europeiska kommunismens fall utbredde sig i västvärlden en närmast euforisk optimism. Världsfreden var säkrad, historien var slut. Västeuropa ställde in sig på en period av långtgående avrustning, i Sverige blev det regementsnedläggningarnas gyllene era. USA förberedde sig på att återgå till den ”isolationistiska” period när landet kände sig säkert mellan sina två oceaner. Det kalla kriget var slut.

Nya utmaningar i Irak och det forna Jugoslavien samt terrorattacken den 11 september 2001 fördröjde tillbakadragandet. Men 2008 valdes Barack Obama till USA:s president. Tiden för pax americana tycktes ha löpt ut. Nu skulle USA på sin höjd försöka styra från baksätet. Detta hälsades med fröjd i Västeuropa. Obama fick Nobels fredspris. Ändå borde det ha varit självklart att världen hade blivit farligare och att krigsrisken ökat. Bara ett kraftfullt USA hade sedan 1945 upprätthållit freden i världen.

Farorna kom inte bara från islamismen i Mellanöstern. Det fanns större hot. En utmaning kom från det ekonomiskt och militärt allt starkare Kina. Ännu farligare, åtminstone på kort sikt, var Putins Ryssland. Sovjetunionens sönderfall kunde inte annat än skapa en revanschistisk motreaktion. Ryssland skulle åter bli stort, starkt och fruktat. Ryska minoriteter i randstater kunde utnyttjas i expansionsprogrammet, på ett sätt som påminde om Hitlers taktik under 1930-talet. Möjligheten av ett nytt Krimkrig kunde redan 2008 ses avteckna sig vid horisonten.

Därtill kom annat. En flerhundraårig rysk tradition avgränsade Ryssland mot Väst. Att bara bli en tredje klassens marknadsekonomi och tredje klassens demokrati var inte en tilltalande framtid. Därtill kom att den lockelse som Väst utövade på delar av befolkningen i Rysslands storstäderna upplevdes som ett hot av den ryska makteliten.

Obama/Biden-administrationens valhänta utrikespolitik bekräftade farhågorna för att världen var på väg att bli farligare. Det amerikanska tillbakadragandet i Irak öppnade vägen för IS. Obama hotade att ingripa mot den syriska regimens användande av kemiska vapen för att sedan vid närmare eftertanke fråga kongressen och underlåta att ingripa. USA:s tidigare starka inflytande i Mellanöstern ersattes av Rysslands. Putin var inte sen att dra slutsatser av detta. Inmarschen i Ukraina och annekteringen av Krim vittnade om hårdhänt handlingskraft och hänsynslös beräkning. Obama fick visserligen fredspriset, men Putin fick Krim (som han förmodligen hellre ville ha).

Man skulle kunna tala om en sorts filosofisk vändning. I USA och Västeuropa tilltog illusionstänkandet. Där trodde man sig leva i en sorts ”kantiansk” värld, menade iakttagare, en värld där rättsliga normer upprätthöll freden utan att militär styrka var nödvändig. Problemet var bara att makter utanför västvärlden, till exempel Kina och Ryssland, fortfarande levde i en ”hobbesiansk” värld, där man var medveten om att överenskommelser utan svärdet saknar kraft.

För Kina och Ryssland hade det blivit uppenbart att USA blivit ett papperstiger som straffritt kunde utmanas. För Obama och EU-politikerna var det å andra sidan uppenbart att de vad gällde Ukraina hade folkrätten på sin sida och att det var mindre betydelsefullt vem som hade vapnen. I deras tankevärld gällde de mänskliga rättigheterna i kraft av sin inneboende självklarhet. Maktbalans och makttänkande ansågs tillhöra det förflutna.

Donald Trump efterträdde Obama med en ambition att göra ”America great again”. USA skulle åter bli en makt som man inte ostraffat kunde förödmjuka. Det krävde en återupprättad trovärdig avskräckning. Det krävde också gentemot i synnerhet Ryssland en politik utan verbala provokationer. Det var en politik som fungerade väl och som under fyra år gav världen och Europa relativ fred.

När Biden 2020 valdes till USA:s president borde det ha stått klart att denna fredsperiod skulle ta slut och att den situation som rått under Obamaåren skulle återkomma med ett svagt USA men med en desto mera aktiv politik från USA:s fiender. I stället utbröt i västvärlden en eufori som byggde på samma luftslott som varit synliga när Obama tillträdde. Ett nytt fredspris kunde man kanske inte ge Biden så snart efter Obamas men optimismen var i det närmaste lika total.

För Putin torde valet av Biden ha signalerat grönt ljus för en ny aktion mot Ukraina. När Biden genom det svårt misskötta tillbakadragandet från Afghanistan visade uppenbar valhänthet torde alla dubier ha undanröjts.

Västvärldens reaktioner på den ryska invasionen har präglats av gränslös förvåning över att normer som man vant sig vid att uppleva som absoluta inte upprätthållits av egen kraft.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Föraktet för maktpolitik har inneburit att man efter Sovjetunionens fall från USA:s sida avstått från att försöka splittra Kina och Ryssland på det sätt som Nixon och Kissinger en gång gjorde under det kalla krigets onda dagar. I stället har en anti-västlig enhetsfront mellan Kina och Ryssland ohindrat växt fram.

Även Sverige har levt i en dröm. Under de 30 år som gått sedan Sovjetunionens fall hade Sverige när som helst utan större svårighet kunnat ansluta sig till Nato. Nu har vi vaknat till en obehaglig verklighet. Den epok av eufori som inleddes 1989-1991 nådde i februari 2022 sin definitiva slutpunkt.

Publicerad: 10 mars 2022