Kanske är det ett varningstecken att det inte är respekterade forskare utan presidenterna Putin och Trump som på var sitt håll meddelar att man, med häpnadsväckande snabbhet, har tagit fram ett ”effektivt och säkert” vaccin mot covid-19 som nu uppges vara klart att massproduceras och användas. Med kapplöpningar kommer frestelsen för forskare och läkemedels- och vaccintillverkare att runda hörn och fuska, och vi får hoppas att reglerande myndigheter inte frångår etablerade strikta regler för att visa att nya medicinska produkter är effektiva och säkra innan de görs tillgängliga för kliniskt bruk.

Nicolas Chevassus-au-Louis diskuterar i boken Fraud in the Lab problemet med fusk inom forskning. Han har en bakgrund som forskare inom biomedicin, och huvuddelen av hans diskussion om forskningsfusk rör just detta område, där fusk av olika slag kanske är vanligast och inte alltid så lätt att upptäcka. I korta kapitel beskriver han olika typer av avarter, från exempel på systematisk fabricering av forskningsdata och oetiska kliniska försök till hur påverkan av uppdragsgivare och förutfattade meningar kan leda till felaktiga resultat som lurar andra forskare eller kliniker på villospår.

”Störst skada har nog den engelske kirurgen Andrew Wakefield orsakat med sin rapport från 1998 i den respekterade tidskriften The Lancet om ett samband mellan MMR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) och autism.”

Varför förekommer medvetet fusk inom forskning? Att medvetet leda in utvecklingen på falska stickspår förefaller meningslöst. Men forskare är människor, och jakt på prestige, forskningsmedel och, förstås, egen ekonomisk vinning kan locka forskare till det som på myndighetssvenska benämns ”oredlighet i forskning”. Enligt den nystiftade lag som gäller från januari 2020 definieras oredlighet i forskning som ”en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grav oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”.

Resultaten av forskningsprojekt är ingenting värda om de inte görs kända. Publikation av ett vetenskapligt manuskript är det tydligaste tecknet på en forskningsprestation. Under de senaste decennierna har bedömning av forskares kompetens vid ansökningar om tjänster eller forskningsanslag på ett slappare sätt än tidigare kommit att grundas på antalet publikationer. Publish or perish (publicera eller försvinna) brukar det heta, och ett vanligt oskick är att individer som inte påtagligt har deltagit i forskningsprojektet får stå med som författare (chefer kan kräva att stå med som författare, och kolleger kan ömsesidigt bjuda varandra på författarskap).

Seriösa tidskrifter publicerar inga rapporter innan dessa har genomgått så kallad peer-review, det vill säga: innan de har skickats för granskning till andra forskare. Felaktigheter som upptäcks efter att en rapport har blivit publicerad kan i sällsynta fall leda till att en artikel dras tillbaka. En genomgång av drygt 2 000 publikationer som under 30 år fram till 2012 hade dragits tillbaka visade att 21 procent av dessa hade dragits tillbaka på begäran av författarna själva, som hade upptäckt felaktigheter som de hade råkat begå i god tro, medan olika typer av oredlighet låg bakom åtminstone 68 procent: påvisat eller starkt misstänkt fusk (43 procent), duplicering av publikation (14 procent), plagiering (10 procent).

Chevassus-au-Louis beskriver ett antal hårresande fall av forskningsfusk. Den tyske professorn Joachim Boldt rapporterade resultat från en lång rad studier som visade att användande av en speciell typ av blodersättningsvätska medförde förbättrad överlevnad vid traumakirurgi, och rapporterna ledde på flera håll till ändrade behandlingsrekommendationer. Efter att en uppmärksam kollega hade upptäckt konstigheter i en av Bolts publikationer inleddes en granskning som avslöjade att han hade bedrivit systematiskt forskningsfusk och som ledde till att drygt 90 publikationer drogs tillbaka. Det verkliga resultatet var att blodersättningsvätskan medförde ökad dödlighet.

I januari 2014 publicerade den 32-åriga japanska forskaren Haruko Obokata tillsammans med 13 medförfattare en artikel i den högt renommerade tidskriften Nature. De rapporterade att de genom en påfallande enkel metod kunde omvandla en typ av vita blodkroppar till stamceller, så kallade STAP-celler med förmågan att utvecklas till otaliga andra celltyper. Rapporten väckte sensation och förhoppningar om framtida möjligheter till cellterapi-behandling mot olika sjukdomar.

I laboratorier över hela världen försökte man omedelbart reproducera metoden, men ingen lyckades få fram STAP-celler. Okabata hade manipulerat data, och publikationen drogs tillbaka. Yoshiki Sasai, som hade varit Okabatis handledare vid Riken, ett av Japans ledande forskningsinstitut som rymt ett flertal Nobelpristagare, friades från alla misstankar om att ha varit medveten om fusket. Men han förklarade att han var förkrossad av skammen över att inte ha varit nog uppmärksam, och han hängde sig i sitt laboratorium.

En mer tragikomisk historia är den sydkoreanske forskaren Woo-Suk Hwangs rapporter i tidskriften Science, i vilka han hävdade att han klonat ett mänskligt embryo för att ta fram stamcellslinjer för att kunna odla fram olika typer av vävnader. Han blev omedelbart nationalhjälte. Men det visade sig att han hade utgått från ägg från unga kvinnor utan att inhämta deras tillstånd, vilket väckte misstankar om andra oegentligheter, och systematiskt forskningsfusk påvisades. Han tvingades erkänna, blev avskedad från universitetet och dömdes till sex månaders villkorlig dom för brott mot gällande etikbestämmelser och förskingring av forskningsmedel. Historien var pinsam för tidskriften Science – och för hela Sydkorea, som redan hade hunnit ge ut frimärken för att hedra Hwang.

Men störst skada har nog den engelske kirurgen Andrew Wakefield orsakat med sin rapport från 1998 i den respekterade tidskriften The Lancet om ett samband mellan MMR-vaccinet (mot mässling, påssjuka och röda hund) och autism, en artikel som gav upphov till en vaccinskräck som spred sig lika snabbt som något virus. Men hans studier var behäftade med grava felaktigheter och sannolikt uppenbart fusk. Han hade fått stora ekonomiska bidrag av en organisation som bekämpade vaccination. Artikeln drogs tillbaka och Wakefield förbjöds att arbeta som läkare i Storbritannien. Men skadan var redan skedd. Vaccinationsfrekvensen sjönk påtagligt och frekvensen av röda hund ökade dramatiskt och fall av mässling med dödlig utgång började uppträda. Wakefield flyttade till USA där han numera arbetar för en organisation som propagerar mot vaccination.

Chevassus-au-Louis diskuterar också mindre hårresande men ändå potentiellt allvarliga typer av fusk, som tycks vara vanligare än vad vi vill tro. Bland forskare som för några år sedan besvarade en enkät uppgav 2 procent att de själva någon gång gjort sig skyldiga till någon typ av oredlighet, medan 14 procent tillstod att de kände till att någon annan hade manipulerat data, till exempel ”snyggat till” siffror eller figurer eller upprepat experiment tills det ”stämde”, uteslutit resultat som inte passade in i en teori eller ”anpassat” resultat så att de kunnat tillfredsställa en sponsors önskemål. Bortsett från att fusk är förkastligt är det kontraproduktivt: det är de oväntade resultaten som kan leda till vetenskapliga genombrott.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Enligt den nya lagen i Sverige ”om ansvar för god forskningssed och prövning av oredlighet i forskning” har forskningshuvudmannen (oftast ett universitet) det övergripande ansvaret för att forskningen utförs i enlighet med god forskningssed, och lagen stadgar att det är dennes skyldighet att anmäla misstänkta avvikelser till den nyinrättade Nämnden för prövning av oredlighet i forskning. I nämnden, som har ett justitieråd från högsta förvaltningsdomstolen som ordförande, ingår av regeringen utnämnda forskare från de större universiteten. Efter nämndens bedömning, som blir offentlig handling, är det forskningshuvudmannens uppgift att vidta vidare åtgärder mot forskare som handlat oredligt.

Men huvudmannens utrymme för att tillgripa sanktioner tycks vara begränsade. För ett par år sedan begärde Göteborgs universitet att Statens ansvarsnämnd skulle avskeda en av universitetets professorer på grund av mycket omfattande oredlighet i form av närmast systematik bildmanipulering. Ansvarsnämnden konstaterade att forskaren i fyra enskilda beslut befunnits skyldig till oredlighet i sin forskning, vilket starkt talade för avsked, men anförde samtidigt att ett avskedande bara kan komma i fråga vid ”de allra grövsta fallen av oredlighet i forskning”, och forskaren fick ha kvar sin anställning som professor. Ett skamfilat rykte och kanske minskade möjligheter att få forskningsanslag efter att ha blivit ”fälld” för oredlighet i forskning ansågs uppenbarligen vara straff nog. Nära medarbetare är de som har störst chans att upptäcka oredlighet, men det är minst sagt svårt för någon i beroendeställning att anmäla fusk och det finns många exempel på att visselblåsare snarare har bestraffats än tackats för att de rapporterat om oegentligheter.

Även enstaka fall av fusk kan räcka för att påtagligt minska förtroendet för den forskning som bedrivs också vid de mest framstående universiteten, och felaktiga medicinska forskningsresultat kan vålla patienter skada. Forskningen vid universiteten baseras på anslag till samma läroanstalter från statsbudgeten eller bidrag från privata stiftelser eller industriföretag, som förvaltas av universiteten. Fusk i berått mod kan därför ses som förskingring av offentliga medel och som framgått ovan har forskare utanför Sverige dömts i domstol för bedrägeri och förskingring av offentliga medel. Inom medicinsk forskning skulle straff för vållande av kroppsskada eller vållande till annans död kunna bli aktuellt, men att i enskilda patientfall påvisa ett direkt vållande kan vara svårt.

Forskningsfusk, eller oredlighet, är ett stort problem och Chevassus-au-Louis’ diskussion är av lika stort intresse för forskare som för lekmän. Boken Fraud in the Lab borde vara obligatorisk läsning för alla forskningsstuderande och också för vetenskapsjournalister.