Om man bara avser samtal som utspelas i en miljö som är allmänt tillgänglig, så inkluderas allt som diskuteras i såväl gamla som nya medier: radio, teve, tidningar, bloggar, Twitterkonton, Facebooksidor och så vidare. Men vanligen menar vi nog med offentligt samtal något mer avgränsat än prat i största allmänhet. Vi tänker oss att det som gör det offentliga samtalet viktigt är att det handlar om det offentliga, sådant som angår oss alla som medborgare – det gemensamma goda, som Thomas Idergard skriver i Axess 9/2018. Krönikor om vinprovning, trädgårdsskötsel och näpna katter hör rimligen inte hit (hur välinformerade och underhållande de än kan vara), men det gör inlägg som till exempel diskuterar flyktingmottagandets grunder och gränser, vägtrafikens inverkan på miljön, eller den nivå av skatteuttag som är socialt och ekonomiskt optimal.

Med en rent kvantitativ måttstock skulle man kunna hävda att det offentliga samtalet aldrig har mått bättre. Den elektroniska publiceringstekniken har gjort det möjligt för i stort sett varje medborgare att delge samtiden sina betraktelser, utan de trösklar och staket som förr utgjordes av debatt- och insändarsidornas redaktörer. Det kan ses som ett framsteg för demokratin, som Håkan Boström påpekar i sitt bidrag. Men väljer vi istället kvalitativa kriterier, som att inläggen bör vara sakligt underbyggda, klart formulerade och väl argumenterade, så blir bilden en annan. Att vem som helst kan publicera sig innebär också att vem som helst gör det – med eller utan vederhäftighet. Härav det kaotiska samtal som Karin Stensdotter noterar.

Nu behöver detta inte vara ett problem i sig. Vi anser vanligen att alla vuxna ska ha rätt att rösta i val som avgör vårt samhälles framtid, oberoende av hur genomtänkta deras åsikter är. Så rimligen kan vi inte invända mot principen om allas rätt att delta i det offentliga samtalet, även om alla inte är lika väl skickade. Vi bör också erinra oss John Stuart Mills varning mot censur – även ståndpunkter som verkar mindre vederhäftiga förtjänar att få framföras, dels därför att de ger oss en möjlighet att pröva styrkan i våra egna argument, dels därför att sanningen ofta är komplex och avvikarna kan sitta på en pusselbit som missas av de mer strömlinjeformade.

Men det offentliga samtalet saknar förvisso inte kvalitetsproblem. Internet ger utrymme för en sekterism där grupper kan låsa in sig i egna bubblor utan att störas av avvikande uppfattningar, fria att odla den typ av enkelspårighet som alltid finner sin bästa näring i monokulturer. Sedan spelar det mindre roll om det handlar om rasister eller antirasister, klimatskeptiker eller klimaträdda, feminister eller antifeminister – själva slutenheten i en ekokammare där man bara hör upprepningar av vad man redan tror på skapar en oförmåga att förstå invändningar och en ovilja att respektera dem som inte delar ens ståndpunkt.

En omständighet som gör det svårt att komma till rätta med denna tendens till sekteristisk fundamentalism i det offentliga samtalet är att känslor kommit att överordnas förnuft. Känner man sig kränkt så är man kränkt och när kränkthet tillåts trumfa att ha fel i sak, så gör man sig immun mot kritiska invändningar. Att spela på medlidande och offerroll är mycket effektivare än att leverera empiriskt och logiskt hållbara argument. Gråtande barn fungerar inte bara i hötorgskonst utan också i klimatdebatten. Men tårar och upprördhet är i sig inga argument. Den återkommande intervjufrågan ”Hur känns det?” är för det mesta irrelevant för att förstå och lösa samhälleliga problem. Istället för att fråga efter känslor, borde vi fråga efter principer, istället för att ge de harmsna vad de vill ha, så ska vi ge dem vad de har rätt till – vilket ofta är mycket mindre än vad de vill ha.