Framtiden inte vad den varit
”Nej, du ska springa helt barfota. Inga gummisulor. Då kan det bli så här.” Följt av en gest med foten som försöker illustrera hur man slirar runt i ett par femtåstrumpor med gummisulor.
Det hade kunnat vara en passage hämtad ur Born to run. Jakten på löpningens själ (2010), Christopher McDougalls storsäljare om glädjen i att springa som vi gjort sedan tidernas begynnelse. Men det är ett helt vanligt samtal med en av mina grannar som ger egenupplevda tips om barfotalöpning. Han har, som så många andra, fastnat för ett mer ursprungligt sätt att löpa. Inga skyddande skor med pronationsstöd, bara den mänskliga fotens förunderliga mekanik. För det är ju så här vi är gjorda att springa.
Och just detta att vi strax innan vi blev bofasta levde på ett visst sätt är ett argument som har en sällsam lyskraft dessa dagar. Alla tycks vi numera vara experter på valda delar av grottmänniskoliv.
Hade jag och min granne känt varandra lite bättre hade han kanske kunnat berätta för mig om hur man bäst bör gå på dass. Sittande på huk, för er som undrar.
Mest intresse röner det som sker dessförinnan. Maten. Först var det LCHF-kost som var det naturligaste. Grottmänniskorna åt inga chips, ingen lightläsk och aldrig pasta carbonara. Däremot gillade de tydligen entrecote med bearnaisesås och ett glas rött.
Tills någon kom på att det inte fanns några kylskåp på den tiden. Duh! Det gick alltså inte att lagra maten och två av veckans fem dagar lyckades de bara fånga hjortar och gräva upp rötter motsvarande 500 kalorier.
Men det är som sagt valda delar av grottmänniskolivet. Var får man information om exakt vad som är tillåtet enligt 5:2-dieten? Knappast genom röksignaler. Men egentligen är vi väl gjorda för att sitta runt en eld och berätta historier för varandra, allt detta artificiella ljus, det kan väl aldrig vara bra? Är vår hud verkligen ämnad att bära nylonstrumpor och yllekostymer? Och om grottmänniskorna inte hade några Nikes hade de knappast några Duxsängar heller…
En intressant sak med autenticitetsvurmen är just att den inte är någon gröna vågen-rörelse i största allmänhet. Ingen verkar vilja flytta ut i skogen på riktigt. Eller återgå till det liv som Karl Oskar och Kristina var desperata att lämna.
Barfotalöpning går alldeles utmärkt att kombinera med kostym, smartphone och portfölj. Kanske bara inte samtidigt.
Det är helt okej att plocka russinen ur kakan. Den granne som springer runt barfota behöver inte vara samma granne som skaffar sig en huktoalett.
För den som tycker att stenåldern är väl länge sedan kan man istället välja en närmare tidsperiod. Någon gång strax före den storskaliga matindustrins intåg. Eller ”The dream of the 1890s” som den oerhört träffsäkra hipsterserien Portlandia döpt trenden i en sketch där människor håller höns, hugger egna iskuber och rakar sig med kniv. ”Som om 2000-talet aldrig hänt.”
Man kan stoppa korv, syra kål, baka bröd eller brygga egen mjöd. Utan e-nummer och ”kemikaliefritt”. Eller så kan man ägna sig åt ved. En kompis berättar, bara delvis ironiskt, att han är en urban woodsman. Det är de som har skogshuggarskjorta och helskägg fast de bor närmare Stureplan än någon skog. För något år sedan blev den norska boken Ved. Allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ (2011) av Lars Mytting en bästsäljare. En bok som handlar precis om detta – hur man eldar med ved. NRK valde att följa upp boken med ett program om vedeldning. Ett tolv timmar långt program om vedeldning. För den som redan läst Ved, kommer nu på svenska Elda med ved. Den kompletta handboken fören perfekt brasa av Vincent Thurkettle.
Det är lätt att tolka allt detta som en kritik av det moderna konsumtionssamhället. Men stämmer det? Man behöver visserligen inga skor för barfotalöpning, men inget tycks hindra att man köper pulsklockor, vätskebälten och kompressionstights.
Kanske är det istället en brist på framtidsvisioner som får oss att blicka bakåt. Hela tiden sker fascinerande tekniska innovationer. Vi lär oss att tillverka kött i laboratorier. Robottekniken utvecklas till den grad att det nu skrivs hyllmeter om huruvida vi kommer att ha några arbeten kvar i framtiden eller om ludditerna slutligen visar sig få rätt. Superentreprenörer drömmer om rymdresor och framtidens transportmedel.
Men den handfull miljardärer som planerar nästa rymdskutt tycks vara ganska ensamma om att blicka framåt. Åtminstone i västvärlden. Vart tog de storslagna visionerna om framtiden vägen? Vem längtar efter flygande bilar, rymdkolonier och världsfred?
Historien tog inte slut. Men vi förhåller oss som om den gjorde det. Eller hur ska man annars förklara bristen på drömmar om en annorlunda och bättre värld? Försiktighetsprincipen har blivit det främsta förhållningssättet när en politik ska utarbetas kring vetenskapliga frågor. Den utbredda skepsisen mot genmodifierade grödor och skiffergas är bara ett exempel. I Europa bör tilläggas. Genmodifierade grödor, för att ta ett exempel, odlas redan på 13 procent av världens åkerareal, men i Nord- och Sydamerika och i Asien.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Här är det istället status quo som är utgångspunkten. I samma anda är idén att det finns en gräns där mer pengar inte gör oss lyckligare. Att ekonomisk utveckling bara skulle vara positiv till en viss gräns. Detta verkar dock inte stämma när globala data analyseras, enligt en studie gjord av forskarna Stevenson och Wolfers vid universitetet i Michigan, som publicerades i våras. ”Om det finns en sådan gräns har vi inte nått den än”, konstaterade de. Och varför skulle vi? Har vi verkligen uttömt de möjligheter till ett rikare liv som ekonomiskt välstånd ger?
För det är givetvis inte bara teknologiska och ekonomiska framsteg som vi skulle kunna se fram emot. Hur ser ett samhälle ut där människor har större möjligheter att förverkliga sina drömmar?
Det som ger oss förutsättningen – tid och råd – att sätta surdegar och göra en svensk klassiker är välstånd. Att vi kan ägna oss åt det till synes enkla och ursprungliga bygger på att vi lever i ett avancerat samhälle där sjukvård, transporter, livsmedelskedjor och utbildning är något vi kan ta för givet.
Varför skulle en ytterligare välståndsökning inte leda till ännu större möjligheter till en meningsfull tillvaro? Då kanske vår fascination vid kroppens funktioner kompletteras med något helt annat. Större möjligheter att ägna sig åt musik, konst och vetenskap?
Drömmer vi inte om framtiden är det som återstår att blicka bakåt. Eller att springa.