I början av oktober i år håller president Emmanuel Macron sitt sedan länge efterfrågade tal om hur politiken ska bemöta islamismen. I talet presenterar han ett antal lagförslag som ska läggas fram i december, men han målar även upp en större vision om hur islam ska bli en självklar del av det franska samhället. Han kommer med konkreta förslag på hur andra livsval än de extrema ska bli möjliga och mer lockande för barn och unga. Det är ett projekt med lång tidshorisont, förmodligen flera generationer.

Lagförslaget landar inte i ett vakuum. Den drygt två månader långa rättegången mot medhjälparna till attentaten i Paris i januari 2015 mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och kosherbutiken pågår och återigen publiceras Muhammedkarikatyrerna i flera medier. Det är en rättegång som många hoppas ska bli ett värdigt avslut på en mörk period, en ordets seger över barbariet. Men snart tas den mediala scenen istället över av en ny våg av terrorattentat av det slag vi sett då och då sedan 2015: en ung mer eller mindre ”nyanländ” man mördar bestialiskt med kniv.

”Det som ofta ses som en belastning, Frankrikes koloniala förflutna, kan i det här sammanhanget vändas till en fördel.”

Störst ilska och upprördhet (hittills) väcker mordet på och halshuggningen av historieläraren Samuel Paty på öppen gata i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine. Även Paty har använt karikatyrerna i sin undervisning.

Resultatet blir ett totalt enat Frankrike, där Macron förkunnar att man inte tänker vika en tum vad gäller bland annat karikatyrer och där folk samlas på gator och torg med sitt exemplar av Charlie Hebdo i näven.

Kanske måste man tillägga här att det i botten inte handlar om huruvida man bör publicera en teckning eller inte. Skämt- och karikatyrteckningar är en levande del av den franska journalistiken där varje dags- och veckotidning har sina tecknare knutna till sig. Teckningarna som driver med allt och alla är en ständigt pågående kommentar till samtiden.

Mordet på en lärare blir i detta sammanhang ett attentat mot den franska republikens fundament, där både yttrandefriheten och skolan, förutsättningen för den kritiskt tänkande medborgaren och den fungerande meritokratin, ingår.

Samtidigt leder mordet till att de enorma problemen i skolan med islamismen kommer upp till ytan, och parallellt börjar det missnöjet höras från delar av den muslimska världen.

Macrons tal om islamistisk separatism landar alltså inte i ett vakuum. Men det är inte ett svar på dagshändelser utan förberett sedan många år, en frukt av det stora arbete som intensifierats sedan attentaten 2015 med att kartlägga islam och politisk islam i Frankrike.

Macron tar ett helhetsgrepp på komplexet, lämnar inget åt slumpen, och det är här styrkan ligger.

Efter en överblick där han konstaterar att problemet inte är laïcitén, den franska statens konfessionslöshet, utan istället den politisk-religiösa ideologi som är islamismen, ringar han in fem områden inom vilka republiken (ungefär staten) och politiken måste agera.

Det första området är något som kan beskrivas som ”respekt för republiken och dess tjänstemän”. Skolor ska inte ­kunna påtvinga alla barn en religiöst motiverad skolmat, simhallarna ska inte ­tvingas ha speciella öppettider för bara kvinnor eller män. Eftersom beslut i den här typen av frågor fattas av kommunpolitiker, ibland under press från stora väljargrupper, kommer prefekten, statens representant i departementen, att överta ansvaret för att lagen följs. I samma kategori hamnar problem till exempel inom kollektivtrafiken, som ofta sköts av privata bolag, och där reglerna för statligt anställda inte tydligt och klart gällt, men där nu lagstiftningen på området utsträcks till att omfatta även dessa bolags anställda. Den busschaufför som inte släpper på folk beroende på hur de är klädda eller vägrar ta en kvinnlig kollega i hand kan alltså i förlängningen få sparken.

Det franska föreningslivet är rikt och viktigt, särskilt i utsatta områden. Man har även här konstaterat miljöer för radikalisering, liksom att oräkneliga föreningar saluför värderingar på tvärs med republikens. För att komma åt detta ska föreningarna skriva under ett avtal om att följa republikens regler för att få ekonomiska bidrag. Sker överträdelser ska pengarna betalas tillbaka och föreningen kunna upplösas.

Skolan är förmodligen den viktigaste institutionen i kampen, och förväntningarna på ”republikens skola” är enorma. Skolan är också det enda instrument staten har för att faktiskt nå nästan alla barn och unga. ”Hemundervisning” har varit tillåten, likaså obskyra friskolor.

Nu föreslår Macron att skolan blir obligatorisk från och med tre års ålder redan nästa höst. Han vill även öka insynen i friskolorna och möjligheterna att stänga dem. Det här är antagligen det mest kontroversiella inslaget i paketet då det kommer att omfatta alla barn, inte bara de som inte lär sig franska hemma eller får med sig fel värderingar.

Sedan efterkrigstiden, tillsammans med arbetskraftsinvandringen, har Marocko, Algeriet och Turkiet försett Frankrike med imamer, ett förhållande som av många skäl visat sig mer och mer ohållbart. Importen av imamer från ursprungsländerna ska ”fasas ut” under några år och på sikt ersättas med imamer utbildade i Frankrike. Här kan staten beroen­de på lagstiftningen (laïcitén) egentligen inte göra så mycket mer än att sätta press på muslimerna, men det tänker man alltså göra. I lagförslaget finns också nya regler för finansiering av församlingarna där en transparent organisation uppmuntras via mer gynnsamma beskattningsregler. Man kan fortsätta att vara en liten obskyr församling understödd av Saudi – men det blir väldigt mycket dyrare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ett område där den franska staten där­emot kan gå in med pengar är kunskaper och utbildning kring islam. Historia, ­kultur och språk kan och ska stärkas vid universiteten. Det som ofta ses som en belastning, Frankrikes koloniala förflutna, kan i det här sammanhanget vändas till en fördel. Här kommer också arabiskan in, ett språk som Macron vill stärka genom hela ­skolsystemet. Macron vill se en ­resonerande och ”upplyst” islam där en ny generation intellektuella med djupa kunskaper i dessa ämnen tar en större plats i samhällsliv och debatt. Det här kan låta nästan omöjligt visionärt, men en början på den här utvecklingen ser man redan i Frankrike som numera ”producerar” tongivande intellektuella med en bakgrund som kan kallas ”kulturellt muslimsk”.

Det sista, och kanske svåraste området där Macron tänker sig stora förändringar är de segregerade förorterna. Också här måste barn, unga och deras familjer se att de har en framtid i Frankrike. Viktigast är återigen skolan, som i dessa områden ska förstärkas. Men även andra statliga institutioner ska tillbaka till förorten som de under de senaste årtiondena lämnat. Här handlar det om närpolis, små strukturer för snabba juridiska processer som berör människors vardag, men också ökade öppettider på biblioteken och mer stöd till (ett kontrollerat) föreningsliv. Det är i grund och botten samma diskussion om ”territoriet” som förs i Sverige även om problemet här inte är radikal islam utan oftare gängkriminalitet.

Att allt det här kan se svårgenomförbart ut just nu i ljuset av vidriga islamistiska terrorattentat på fransk jord och en bitvis fientligt inställd omvärld, går inte att förneka.

Samtidigt får man inte glömma att Frankrike är Frankrike. Man har en historia där kampen för de upplysningsidéer vi idag ser som ett självklart västerländskt arv har varit flera sekler lång, och där våldet varit och är en lika självklar del av arvet som idéerna.

Med det i minnet kan vi hoppas och tro att det blir Frankrike som återigen visar vägen.