Klarakvarteren i Stockholm – där pampiga sekelskiftespalats fick ge vika för dystra brutalistiska bankkontor och myndighetsbyggnader – har tillsammans med Domusvaruhusen i rå betong som restes i nästan alla svenska städer kommit att symbolisera den stadsbyggnadsideologi som fortfarande gäller.

Omsvängningen inom arkitekturkåren och stadsplaneringsetablissemanget skedde dock flera årtionden tidigare. Sextiotalets rivningar och sjuttiotalets miljonprogramsbebyggelse var de konkreta manifestationerna av en funktionalistisk ideologi som slog igenom med full kraft redan under 1930-talet. På bara några år gick den från att vara en radikal strömning på den estetiska och politiska marginalen, omfattad av en liten krets av eldsjälar, till en allt överskuggande estetisk statsideologi.

”När Sverige blev modernt är läsvärd inte bara som en skildring av ett fascinerande levnadsöde utan också som ett kulturhistoriskt och idéhistoriskt dokument över ett avgörande skifte i den svenska historien.”

Efter Stockholmsutställningen 1930 sammansmälte den funktionalistiska ideologin med det socialdemokratiska folkhemsbygget och dess projekt att förvandla Sverige till världens modernaste land. I detta projekt ingick utskåpningen av det gamla och traditionella, också i rent fysisk bemärkelse. Stadsmiljöerna skulle ”saneras”, som det hette med tidens språkbruk, från äldre bebyggelse. Resultatet blev en skövling av det fysiska kulturarvet som saknade motstycke i andra europeiska länder.

Den centrala gestalten bakom 1930 års utställning, som kom att fungera som katalysator för den nya ideologin, var Svenska Slöjdföreningens ordförande, konsthistorikern Gregor Paulsson. Paulsson var även initiativtagare till det inflytelserika funktionalistiska manifestet acceptera, författat 1931 tillsammans med flera av tidens ledande arkitekter, som Uno Åhrén, Sven Markelius och Gunnar Asplund.

Om Paulsson och hans tid har författaren och förläggaren Per I Gedin skrivit i den biografiska boken När Sverige blev modernt. Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930. Författaren tar avstamp i sin egen relation till Paulsson, som avslutade sin karriär som professor i konsthistoria vid Uppsala universitet. Det var i den positionen som Gedin på fyrtiotalet kom i kontakt med honom. Först senare skulle han bli varse Paulssons spektakulära och skiftande karriär i den svenska offentligheten.

Under sitt långa yrkesverksamma liv hade Paulsson många olika roller: kritiker, museiman, ideolog och direktör vid Svenska slöjdföreningen, konstteoretiker och slutligen konsthistoriker. Gedins framställning är både kronologiskt och tematiskt uppdelad utifrån dessa olika roller. Men tyngdpunkten ligger på Paulssons verksamhet vid Slöjdföreningen, och särskilt vid Stockholmsutställningen och manifestet acceptera. Det var i det sammanhanget Paulsson gjorde störst avtryck på den kulturella och politiska utvecklingen.

Paulsson framstår hos Gedin som en komplex och motsägelsefull person, vars starka övertygelser på olika områden ibland stod i direkt motsättning till varandra. Som funktionalismens introduktör i Sverige drevs Paulsson av ett radikalt socialpolitiskt patos, där arkitekturen blev den fysiska manifestationen av en ideologi som syftade till att omdana hela samhället och i förlängningen också de människor som levde i det.

Motsägelsefullheten illustreras bland annat i Paulssons skiftande inställning till den engelska arts and craft-rörelsen och dess marxistiske frontfigur William Morris, som ömsom betraktas som förebild, ömsom som symbol för det förlegade och förhatliga som funktionalisterna ville göra upp med. Under den tidiga karriären var Morris en av de viktigaste inspirationskällorna för Paulssons sociala och estetiska engagemang, men i takt med att Paulsson kom att orientera sig åt tyska idéer om industritillverkningens överlägsenhet skulle arts and crafts-rörelsen alltmer framstå som något han ville frigöra sig ifrån.

I pamfletten Vackrare vardagsvara från 1919 argumenterade Paulsson för att industrin, inte konstnärer och hantverkare, skulle bestämma över estetiken. Det är en tankegång som återfinns hos andra tidiga modernister som Le Corbusier, som menade att hus skulle betraktas som maskiner att leva i, och att ingenjörerna skulle ta över arkitekternas roll. I fallet Paulsson förefaller det för en sentida läsare onekligen en smula ironiskt att en företrädare för Svenska Slöjdföreningen argumenterade för att hantverket skulle ersättas av industriprodukter. Även den mångåriga konflikten med möbelformgivaren Carl Malmsten, som var den som kanske främst motsatte sig Paulssons estetiska agenda i offentligheten, samtidigt som Paulssons högborgerliga hem i Geijersgården i Uppsala möblerades med en försvarlig mängd Malmstenmöbler, visar på motsägelsefullheten.

Gedin gör en åtskillnad mellan funktionalismen som stil och som ideologi. Stilen nådde sin höjdpunkt i början av 1930-talet, medan ideologin, så som den kom till uttryck i acceptera och i den bostadssociala utredningen 1933–1947, upphöjdes till en statsideologi som dominerade det svenska samhällsbygget i många årtionden framåt. Moderniteten blev ett självändamål: gammal bebyggelse skulle rivas, inte för att den fungerade dåligt utan för att den symboliserade ett annat samhällsideal.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bara några år efter Stockholmsutställningen 1930 och manifestet, som fick ett ljummet mottagande bland allmänheten men väckte entusiasm hos de politiska makthavarna, tonade de flesta av funktionalismens pionjärer och ideologer ned sin radikala hållning. Men vid det laget var genomslaget för den funktionalistiska ideologin redan så kompakt att utvecklingen var omöjlig att stoppa. Paulsson och de andra hade släppt anden ur flaskan och kunde inte tvinga den tillbaka igen.

När Sverige blev modernt är läsvärd inte bara som en skildring av ett fascinerande levnadsöde utan också som ett kulturhistoriskt och idéhistoriskt dokument över ett avgörande skifte i den svenska historien. Den redogör för den funktionalistiska ideologins kopplingar till extrema politiska strömningar på både höger- och vänsterkanten. Det är anmärkningsvärt att fastän de flesta av de svenska funktionalistiska pionjärerna befann sig långt till vänster hämtades inspirationen framförallt från tyska strömningar med rasbiologiska inslag, framförallt inom den Svenska slöjdföreningens tyska förlaga Werkbund. Också Stockholmsutställningen hade sin beskärda del av detta tankegods i form av delutställningen Svea.

Gedins ton är resonerande och inte dömande, men mellan raderna kan man ana ett vemod över att utvecklingen tog den riktning som den gjorde efter Stockholmsutställningen. Om funktionalismen inte hade smält samman med och korrumperats av den politiska makten skulle den kanske ha kunnat utvecklas organiskt, parallellt med tidens andra stilar. Istället cementerades den, bland annat genom Gunnar Myrdals och de övrigas försorg inom ramen för den bostadssociala utredningen, och rullades ut i stor skala över hela landet. Miljonprogrammets likriktning har föga gemensamt med den tidiga funktionalismens sparsmakade minimalism, som för övrigt funktionalismens pionjärer redan hunnit börja ta avstånd ifrån runt 1935.

Precis som i Per Gedins tidigare skildringar av svenska kulturpersonligheters levnadsöden, som Verner von Heidenstam. Ett liv (2006) och Isaac Grünewald. Modernist och människa (2015), är det också denna gång en fröjd att läsa den eleganta och välavvägda prosan. Av de skildrade personligheterna är Gregor Paulsson den som är svårast för läsaren att komma in på skinnet. Det är inte lätt att få ihop bilderna av den älskvärde professorn i konsthistoria med den fradgande funktionalistiske ideologen som gjorde sig till ovän med allt och alla som motsatte sig hans radikala agenda. Motsägelsefullheten kvarstår efter att man har läst boken, som likväl bidrar med viktiga nycklar till förståelsen av det svenska 1900-talets historia.