Gammal och ny renlärighet
1600-talsjesuiten António Vieira är en central gestalt i Portugals intellektuella historia. Nu har ett urval av hans texter kommit på svenska.
år 1578 stupade kung Sebastian av Portugal tillsammans med tusentals av sina landsmän i slaget vid Alcácer Quibir. Det misslyckade erövringståget i Marocko markerade slutet på den expansiva period som hade inletts drygt ett och ett halvt sekel tidigare med det betydligt mer framgångsrika anfallet mot hamnstaden Ceuta på andra sidan Gibraltar sund. Då påbörjades det obetydliga Portugals förvandling till en global maritim makt.
Glansperioden med Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien följdes av en betydligt mörkare tid i landets historia. Eftersom Sebastian inte efterlämnade någon tronarvinge hamnade Portugal under det spanska kungahusets beskydd. Man återvann sin suveränitet sex decennier senare men stridigheterna med grannlandet i öster fortsatte ytterligare några år. Det portugisiska kolonialväldet utmanades alltmer av konkurrerande europeiska makter, inte minst av holländarna. Även kulturellt sett var 1600-talet en betydligt blekare tid än det föregående århundrandet, då Luís de Camões skrev nationaleposet Lusiaderna, Gil Vicente lade grunden för den portugisiska dramatiken och den manuelinska arkitekturen blomstrade i Lissabon.
Det kanske viktigaste undantaget utgjordes av jesuitfadern António Vieira (1608–1697), som är en intellektuell och litterär centralgestalt i landets historia. 1900-talspoeten Fernando Pessoa tog tidigt i livet intryck av Vieiras skrifter och kallade honom ”kejsaren av det portugisiska språket”. Den starkt antikatolske Nobelpristagaren José Saramagos egensinniga och sirliga stil var enligt egen utsago påverkad av Vieiras formuleringskonst. Till skillnad från dessa båda giganter i den moderna portugisiska litteraturhistorien torde Vieira dock vara ganska okänd för svenska läsare.
Därför är det glädjande att en ambitiös introduktion nu har kommit på svenska, António Vieira – en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien (Almaviva). Boken rymmer några av hans mest kända predikningar i översättning av Marianne Sandels, som sedan länge är en av våra främsta introduktörer och översättare av portugisiskspråkig litteratur. Därtill har hon skrivet ett par upplysande kapitel om hans liv och verk. Vieira föddes i närheten av katedralen i Lissabon. När han var sex år gammal reste familjen till Bahia i Brasilien där fadern hade fått arbete. I tonåren sökte sonen sig till den jesuitorden som vid denna tid dominerade det koloniala skolväsendet. Att Vieira bara några år senare fick det viktiga uppdraget att skriva den årliga rapport från Brasilien som jesuiterna brukade skicka till högkvarteret i Rom, tyder på att han tidigt utmärkte sig för sin vältalighet.
vieiras predikningar omfattar hela femton volymer i de samlade verk som brasilianska och portugisiska forskare publicerade för några år sedan. I dessa texter tog han sig inte bara retoriska friheter, Viera engagerade sig också i kontroversiella dagsaktuella frågor. Eftersom han därtill var en fängslande talare samlades stora skaror besökare vid de kyrkor där han var verksam. När Vieira på kung Johan IV:s uppmaning återvände till Lissabon år 1641 tilltog hans intellektuella betydelse. Under de kommande åren knöts Vieira till kungahuset som rådgivare och skickades ut på diplomatiska uppdrag på olika håll i Europa.
Till Vieiras progressiva drag hörde hans syn på judarna och de så kallade cristãos-novos (nya kristna). Efter förvisningen från Spanien 1492 blev Portugal en fristad för judarna, som i det nya landet bidrog till det ekonomiska och vetenskapliga klimat som möjliggjorde upptäcktsfärderna. Efter några år hårdnade emellertid det religiösa klimatet även i Portugal, och de judar som inte konverterade till kristendomen tvingades lämna landet. Amsterdam blev nu en viktig fristad. När Vieira under sina uppdrag besökte staden förstod han vilken intellektuell förlust som hemlandet hade lidit.
”På andra sidan Atlanten gjorde han sig inte minst känd för sitt försvar för ursprungsbefolkningens rättigheter och för sin kritik av slaveriet.”
Redan i en av de första predikningar som Vieira höll i det kungliga kapellet efter sin återkomst till Europa är de messianska drag som han senare skulle bli starkt förknippad med tydliga. I det centrala verket História do futuro (Framtidens historia) fick Portugal en utopisk och framskjuten roll för mänskligheten. Föreställningen om ”Det femte riket” hämtade sin näring i Bibeltexter och den medeltida millennarismen, men Vieiras originella bidrag till den religiösa tanketraditionen låg i att han förankrade det förlovade riket i tid och rum. Samtidigt gav han utopin ett universellt drag där även ”nya kristna” i olika länder införlivades. Vieira blev också en impulsgivare till den ”sebastianism” i vilken den försvunne kung Sebastian – vars döda kropp aldrig återfanns i Marocko – skulle vända tillbaka för att återupprätta Portugals forna storhet. Det är en filosofisk och litterär tradition som uppträtt i många skepnader sedan dess, inte minst dyker den upp i Fernando Pessoas verk. Kungen återvände dock aldrig och något nytt imperium såg heller inte dagens ljus. Portugals mest kände litteraturvetare och essäist Eduardo Lourenço (se Maxim Grigorievs artikel) skrev en gång att landets enda verkliga Femte rike varit just Vieiras predikningar under barocken.
ur ett svenskt perspektiv är António Vieiras tid i Rom av särskilt intresse på grund av de täta kontakter han där hade med drottning Kristina efter att hon hade abdikerat från tronen i Sverige och konverterat till katolicismen. Vid det laget hade hans ställning vid såväl kungahuset som i de katolska kretsarna i hemlandet avsevärt komplicerats på grund av hans mindre renläriga inställning till de religiösa minoriteter som konverterat till kristendomen. Han hade också fallit i onåd hos inkvisitionen som hållit honom fängslad i två år och under en period också förbjudit honom att skriva och predika. Sandels skriver att hans besök i Rom inte bara hade som mål att bli rehabiliterad av påven, utan också drevs av ambitionen att reformera inkvisitionen i Portugal. Väl på plats i den eviga staden blev han ledamot av Kristinas kungliga akademi och höll ett antal predikningar för henne. Hon ville också att han skulle bli hennes personliga biktfader, vilket han dock avböjde under artiga former. Sandels utförliga redogörelser för dessa kontakter är värdefulla eftersom de är betydligt mer kända i Portugal än hos oss.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Istället återvände Vieira till Brasilien där han fortsatte sin gärning som präst och missionär i ytterligare ett antal år. På andra sidan Atlanten gjorde han sig inte minst känd för sitt försvar för ursprungsbefolkningens rättigheter och för sin kritik av slaveriet. Man kan se honom som ett kritiskt medvetande inom det koloniala systemet, besläktat med den spanske prästen Bartolomé de Las Casas under det föregående seklet.
dessa aspekter kommer inte minst till uttryck i hans mest kända ”Predikan till fiskarna” som hölls i den brasilianska kuststaden São Luís do Maranhão år 1654. Den utgår ifrån legenden om den helige Antonius predikan för fiskarna i havet, men ursprungsberättelsen laddas med satiriska och maktkritiska element, allt förmedlat på Vieiras omisskännliga språk: ”Således vill jag idag följa Sankt Antonius exempel och vända mig bort från land, till havet, och predika för fiskarna när nu människorna inte alls är mottagliga. Havet är så nära att fiskarna kommer att höra mig. Alla andra kan lämna predikan, för den är inte för dem.” Några dagar senare lämnade Vieira i hemlighet Brasilien för att segla till Portugal där han skulle plädera för en mildare behandling av Brasiliens indianer.
Sedan några år står en bronsstaty av António Vieira på det oansenliga torget Largo Trindade Coelho i Lissabon. Under de Black Lives Matter-inspirerade demonstrationerna förra sommaren vandaliserades monumentet och sprejmålades med uppmaningen Descoloniza (”avkolonisera”). Det är möjligt att de ansvariga kände det moraliska adrenalinet av att stå på den rätta sidan i historien. Förmodligen förstod de inte vilken tradition av tvärsäkerhet och ortodoxi de i själva verket axlade.
Författare och essäist.
