Ge mig en debatt
Vi ser dem leende tillsammans på otaliga bilder. De vill lösa Sveriges problem, de vill åt samma håll, de trivs och, måste man säga, gör sig bra på bild ihop. Ebba Busch och Ulf Kristersson, partiledarna som vill bilda koalitionsregering.
Jag tvivlar inte en sekund på att samsynen kring migration och kriminalpolitik är tillräckligt stor för ett framgångsrikt regerande. Och jag är övertygad om att det inte blir någon verklig förbättring av tryggheten i vårt land utan en högerregering. Men det irriterar mig också att inga andra politikområden någonsin diskuteras. För det finns existentiella frågor som går djupare än de, i och för sig, knepiga avvägningarna kring asylsystem, övervakning och avlyssning.
Jag tänker på sådant som surrogatmödraskap, aborter och dödshjälp.
Moderaterna har beslutat att driva frågan om så kallat altruistiskt surrogatmödraskap: att tillåta en kvinna att utan ersättning så att säga utföra en graviditet å någon annans vägnar. Altruistiskt surrogatmödraskap är rätt ovanligt även i länder där det är tillåtet, av begripliga skäl. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att anta att reformen syftar till att normalisera allt surrogatmödraskap, juridiskt underlätta för dem som åker utomlands och mot betalning anlitar surrogatmödrar – ofta fattiga kvinnor – och så småningom tillåta uthyrning av livmödrar även i Sverige. För det lär inte ta många minuter från att det altruistiska surrogatmödraskapet legaliserats till att RFSL gör tillgången på surrogatmödrar till en rättighetsfråga. Och har något väl blivit en rättighetsfråga i Sverige dröjer det sällan länge innan lagstiftningen ändrats, offentliga förmedlingar skapats – och sedan privatiserats – och skattefinansiering blivit en självklarhet.
Feministerna i Moderaterna har också på rekordkort tid fått igenom ett förslag om att det ska bli möjligt att köpa abortpiller över disk på apoteket. Allt som ska krävas är något slags digital läkarkontakt. Hemaborter, som det kallas, är kanske ingen stor sak i ett abortliberalt land som Sverige, men ytterligare en manifestering av synen på foster som en obetydlig, strikt medicinsk och högst privat angelägenhet.
Vidare vill den moderata arbetsgrupp som arbetat med frågan om aktiv dödshjälp att en parlamentarisk utredning tillsätts. Enligt all politisk logik är det liktydigt med ett första steg mot legalisering.
Och hur ställer sig Kristdemokraterna i dessa frågor? Negativa, naturligtvis. Det vore främmande för en kristdemokrat, förankrad i den thomistiska filosofin, att medverka till att havandeskap separeras från föräldraskap, att legalisera att kvinnor görs till kärl för andra människors drömmar. Kristdemokraterna kommer inte att tyst se på när en väsentlig del av moderskapet blir en tjänst till salu.
Och abortpiller över disk? Säkerligen finns det tillräckligt med kristdemokratiska reflexer kvar i partiet för att protestera mot att kvinnor genom en sådan reform blir ännu mer sårbara för påtryckningar från närstående. Och mot att abort trivialiseras ytterligare.
Dödshjälp i ett land där den palliativa vården på så många håll är undermålig är en fruktansvärt obehaglig idé. Och i en tid där människovärdet på många sätt är kopplat till styrka, hälsa och ungdom skulle aktiv dödshjälp innebära att den rationalistiska människosynen konsolideras. Detta förstår kristdemokrater.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Men medan Moderaterna frimodigt berättar om sina ställningstaganden, är det tyst från Kristdemokraternas kommunikationsavdelning. Jag förstår ju: Mycken energi har lagts på att signalera att KD inte vill ändra ett komma i den svenska abortlagstiftningen. Partiledargarnityret har dansat med i Prideparaden för att tvätta bort de sista resterna av Alf Svenssons försiktighetsprinciper. Analysen tycks vara att det är bäst att inte associeras med de där jobbiga, halvkristna, etiska frågekomplexen.
Men jag kan inte vara ensam om att faktiskt vilja veta hur politiken på dessa områden skulle gestalta sig om det blir en borgerlig regering nästa år. Vad tycker förresten SD? Kommer de att bejaka sina konservativa instinkter och kroka arm med KD, eller kommer de att låta Moderaterna diktera allt som inte rör invandring och integration? Ge mig en ordentlig debatt om tillvarons grundläggande frågor – hellre än ännu ett överarrangerat mysfoto på Ebba och Ulf.
Fri skribent.