De föddes i oktober 1632 i staden Delft i Nederländs­ka republiken och döptes med ett par dagars mellanrum i Nieuwe Kerk och växte upp i samma kvarter. Johannes Vermeer skildrade i små målningar det stilla vardagslivet i Delft och dog obemärkt efter ett kort liv i relativ fattigdom. Antonie van Leeuwenhoek var klädeshandlare och saknade vetenskaplig skolning när han som 45-åring med egentillverkade små mikroskop gjorde upptäckter som väckte sensation och fick vetenskapsmän från hela Europa, liksom den ryske tsaren Peter den store, att resa till Delft för att besöka honom. Vermeer återupptäcktes efter 200 år, och hans verk hör till juvelerna i världens förnämsta konstmuseer. Leeuwenhoek glömdes bort och också bland den bildade allmänheten vet nästan ingen vem han var.

Leeuwenhoeks ursprungliga namn var Thonis Philipszoon men han skrev sig senare som Antonie van Leeuwenhoek. Hans födelseadress blev hans namn: ”från hörnet av Lejongatan”. Efter grundläggande skolgång var han under några år lärling i ett textilföretag i Amsterdam. Han flyttade tillbaka till Delft 1654, gifte sig och öppnade en egen textilhandel. Hustrun födde fem barn. Fyra av dessa dog som mycket unga, och själv dog hustrun 1666 ett par veckor efter den siste sonens födelse. Leeuwenhoek gifte om sig men blev tidigt änkling på nytt. Hans äldsta dotter överlevde och bodde hos sin far tills han dog som 91-åring, verksam till sin sista levnadsdag.

Vid sidan om textilhandeln hade Leeuwenhoek olika kommunala, till synes föga arbetskrävande uppdrag i Delft som gav honom en god lön och pension. Han studerade också lantmäteri och svors 1669 in som lantmätare. Sammantaget en varierande blandning av sysslor för en textilhandlare på väg att bli ett av vetenskapshistoriens stora namn.

Engelsmannen Robert Hooke gav 1665 ut verket Micrographia där han i text och utsökt vackra illustrationer beskrev hur han med hjälp av ett mikroskop såg en värld som är lika vacker men ännu mer komplex än den man kan se med blotta ögat. Leeuwenhoek viss­te att textilhandlare sedan århundraden använt glaspärlor som förstoringslinser för att i detalj undersöka garner och vävar, och inspirerad av Hooke började han 1671 tillverka sina första egna mikroskop. När man ser dem blir man förvånad och undrar hur de kunde duga till någonting alls. De verkar snabbt hopkomna och består av två små platta mässingsbitar med en liten glaslins inklämd mellan små hål i mässingbitarna som nitats samman. Objektet fästs på en spetsig metallpinne som är fäst på baksidan av mikroskopet och kontrolleras av skruvar för att placera objektet rätt i förhållande till linsen. Vissa mikroskop som han konstruerade för att undersöka ett vätskeprov var utrustades med en liten klämma för att hålla en tunn kapillär (glasrör).

”Hans konst var länge så förbisedd att vissa konsthandlare satte andra mera kända målares signaturer på hans målningar för att på så sätt öka deras värde.”

Leeuwenhoek tillverkade flera hundra mikroskop av i stort sett enahanda konstruktion. De bästa linserna kunde förstora linjärt upp till 500 gånger. Med ett av hans mikroskop, som finns bevarat i Utrecht, kan man urskilja mellanrummet mellan två punkter som ligger på ett avstånd av 0,00135 mm från varandra. Inget annat mikroskop tillverkat före 1800-talets början, alltså mer än ett sekel senare, har uppvisat samma prestanda.

Det första dokumenterade spåret av Leeuwenhoeks intresse för att använda mikroskop för att titta på annat än garn och trådar finner man i ett brev daterat 1673 som den holländske anatomen och läkaren Regnier de Graaf sände till Royal Society i London. I brevet nämner de Graaf ”en viss synnerligen uppfinningsrik man vid namn Leeuwenhoek” och att denne hade tillverkat några utmärkta mikroskop och gjort en del intressanta mikroskopiska observationer.

Royal Society hade grundats 1660 av en grupp naturfilosofer med syftet att befordra ”fysiko-matematisk experimentellt kunnande”. Sällskapet blev tidigt ett internationellt forum för vetenskapligt utbyte. Rapporter från framståen­de vetenskapsmän från olika delar av Europa publicerades i Philosophical Transactions, och någon har sagt att Royal Society tidigt kom att fungera som 1600-talets internet. För Leeuwenhoek blev rekommendationsbrevet en inträdesbiljett till den lärda världen och kom att förändra hans liv.

Iett eget brev till Royal Society berättade han 1674 att han av ren nyfikenhet med sitt mikroskop undersökt vatten från den lilla sjön Berkelse Meer, som ligger ett litet stycke utanför Delft, och att han bland slingrande strån av gröna alger såg en stor mängd ”små animaculer” (små djur) och att dessa ”rörde sig så snabbt och så omväxlande uppåt och nedåt och runtikring så att det var underbart att se: och jag bedömde att dessa var mer än tusen gånger mindre än de minsta jag hittills sett på en ostkant” (med det menade han ett or). I en droppe vatten hade han upptäckt en värld med levande men för blotta ögat osynliga varelser. Hans rapport publicerades i Philosophical Transactions och han uppmanades att fortsätta sina studier.

I ett senare brev beskrev han fortsatta observationer som han gjort då han letade efter något helt annat. Han ville undersöka om den skarpa smaken hos peppar kunde bero på att mikroskopiskt små pepparpartiklar hade en spetsig form som retade tungan. För att mjuka upp pepparkorn lät han dem ligga i vatten. När han skulle undersöka pepparkornen beslöt han sig för att först undersöka vattnet med sitt mikroskop. Och han skrev: ”Jag undersökte pepparvattnet 24 april 1676 och upptäckte i det, till min stora förundran, ett otroligt antal små djur av olika slag” och han beskrev sedan organismer som var ”otroligt små, och så små i mina ögon, att jag bedömde att om 100 av dem låg i en följd efter varandra skulle de inte nå längden av ett grovt sandkorns diameter; och enligt denna uppskattning skulle tiohundratusen av dem inte motsvara dimensionen av ett sådant grovt sandkorn.”

Det råder inget tvivel om att dessa mikroskopiskt små organismer var bakterier, och det var alltså den 24 april 1676 som Leeuwenhoek lade grunden för en ny vetenskaplig disciplin: bakteriologin. Observationerna väckte stor uppmärksamhet, men samtidigt blev de ifrågasatta. Royal Societys motto var Nullus in verba, vilket kan översättas som ”inte på någons ord”. Det var därför naturligt att man önskade att få de minst sagt oväntade observationerna bekräftade. Och det var när Hooke, med Royal Societys prestige bakom sig, bekräftat Leeuwenhoeks observationer som tidens ledande naturfilosofer riktigt accepterade att det fann en levande värld som inte kunde ses med blotta ögat.

Leeuwenhoek saknade vetenskaplig skolning och lärde sig aldrig något främmande språk och kommunicerade bara på holländska. Han kände sig hela livet mindervärdig i jämförelse med tidens lärda naturfilosofer, men han invaldes som korresponderande medlem i Royal Society 1680, vilket fick hans självkänsla att öka och stimulerade honom till fortsatt arbete med sina mikroskop.

Leeuwenhoek hade lagt märke till att det fanns en beläggning på hans tänder, trots att han skötte dem noggrant. I ett brev till Royal Society meddelade han att han i avskrap från sina egna och andra individers tänder upptäckt rikligt med ”små djur” och han bifogade ett diagram med de olika typer av organismer han sett i skrapet från tänderna. Några var formade som tunna stavar av olika längd, och vi skulle nu betrakta dem som baciller. Andra var mindre och runda, antagligen den typ av bakterier som vi nu kallar kocker. Och han beräknade att det i hans mun fanns ”fler levande varelser än det finns människor i Nederländerna”.

För oss är det inte på något sätt kontroversiellt att det finns levande organismer som vi inte kan se med blotta ögat, men för Leeuwenhoek och hans samtida var det i högsta grad märkvärdigt, och ännu svårare var det att förstå att sådana organismer fanns och levde inne i den mänskliga kroppen.

Royal Societys sekreterare uppmuntrade Leeuwenhoek att studera olika kroppsvätskor. Han undersökte blod från sin tumme och han var den förste som insåg att de runda ”kroppar” han iakttog var speciella för blodet och att det var de som gav blodet dess röda färg. Han uppskattade deras storlek i förhållande till sandkorn och beräknade en enstaka blodkropps diameter till 1/3 000 av en tum, alltså 8,5 mm (0,0085 mm) vilket är imponerande nära den med moderna instrument uppmätta storleken på 8, 7 mm.

När han sedan undersökte sin egen sädesvätska såg han ”ett väldigt stort antal levande animaculer med rundade kroppar som var trubbiga i ena änden och i den andra smalnade av, och försedda med en lång tunn svans, och de rörde sig framåt med ormlika rörelser i svansen”. I det brev om sin upptäckt som han skrev till Royal Society beskrev han dem som så små att ”en miljon av dem tillsammans inte skulle motsvara ett stort sandkorns storlek”. Han hade upptäckt de celler vi nu
kal­lar spermier.

I brevet till Royal Society påpekade Leeuwenhoek noga att han inte producerat den sädesvätska han undersökt genom någon syndig självtillfredsställelse utan som ett naturligt resultat av det äktenskapliga samlivet. Det brukar heta att bakom varje framgångsrik man finns en förvånad hustru, och säkert blev Leeuwenhoeks hustru förvånad då hennes make rusade upp ur den äktenskapliga bädden och, som han själv beskrivit det, ”inom sex pulsslag” samlade en del av sin sädesvätska i tunna glaskapillärer som han skyndade att undersöka i mikroskop. Hon kunde knappast ana att hennes make då gjorde en upptäckt som skulle komma att förändra synen på hur liv uppkommer.

Rapporten publicerades inte förrän 1679, då upptäckten bekräftats från flera håll. Vissa menade att de organismer han observerat kunde vara parasiter, men efter att ha konstaterat att spermier förekom i sädesvätska från alla djur han undersökte, såsom katter, fiskar och grodor och även flugor och loppor, förkastade Leeuwenhoek varje tanke på att spermierna kunde vara någon typ av parasiter eller ha någonting med sjukdom att göra.

Ett par årtionden före Leeuwenhoeks upptäckt hade tidens läkare och naturfilosofer ivrigt börjat diskutera människans fortplantning efter det att frågan under tusentals år betraktats som en olösbar gåta. Den engelske läkaren William Harvey hade 1651 fört fram sin hypotes ”Ex Ovo Omni” (allt kommer ur ett ägg) och den danske anatomen Niels Stensen, och holländarna Jan Swammerdam och Renier de Graaf hade omkring 1670 bekräftat denna tes genom att visa de organ man tidigare uppfattat som kvinnliga ’testiklar’ producerar ägg precis som fåglarnas och andra äggläggande djurs ovarier (äggstockar). Upptäckten av spermierna förde nu in studierna av människans fortplantning på ett nytt spår.

Leeuwenhoek fortsatte sina mikroskopiska studier ända till slutet av sitt liv och rapporterade till Royal Society om sina iakttagelser. Under Philosophical Transactions mer än 350-årig historia är Leeuwenhoek den mest publicerade författaren. Man vet att de allra flesta av de hundratals illustrationer han genom åren skickade till Royal­ Society var ritade av professionella tecknare och det har spekulerats om Leeuwenhoek under sina första år som mikroskopist kan ha fått hjälp av Delfts store konstnär, Johannes Vermeer.­ För det finns inga belägg, men det finns många andra beröringspunkter mellan Leeuwenhoek och Vermeer och både konst- och vetenskapshistoriker har diskuterat om och hur väl de kan ha känt varandra.

Johannes Vermeer levde hela livet i Delft. Som 21-åring blev han erkänd som målare av målargillet St. Luke. Han gifte sig med Catharine Bolnes som födde honom femton barn, av vilka fyra dog som mycket unga. Hans produktion var sparsam, högst två – tre målningar per år, och för att dryga ut inkomsterna handlade han också med konst. I övrigt är mycket lite känt om hans liv och han omnämns bara kortfattat i samtida skrifter. Hans konst var länge så förbisedd att vissa konsthandlare satte andra mera kända målares signaturer på hans målningar för att på så sätt öka deras värde. Det dröjde nästan 200 år innan han ”återupptäcktes”. Hans målning Vy över Delft som köptes till museet Mauritshuis i Haag 1820 var det första av hans verk som fick plats i en offentlig samling.

Den franske konstkritikerns Théophile Thoré såg 1866 målningen och förstod att han sett något enastående och lade ner stor möda och mycket pengar på att söka efter information om Vermeers liv och verk. Förutom torra uppgifter i officiella dokument om födelse och död, äktenskap och barn fann han ingen annan information. Vi vet att han lämnade efter sig något fler än de trettiosex målningar man nu har kännedom om, men i övrigt fortfarande nästan ingenting om hans person eller sätt att arbeta. Det finns inga kända brev eller dagböcker eller minnesanteckningar eller ens någon skiss och inte ens några anekdoter. Ändå har Vermeer blivit mer än en målare. Han har på samma sätt som Rembrandt och van Gogh blivit en ikon för holländskt måleri och holländsk kultur.

Till skillnad från många av hans samtida var han inte intresserad av att avbilda myllrande interiörbilder med många människor och föremål. Han baserade istället sina kompositioner på en lugn, stämningsfull avbildning av en eller ibland två figurer som i ett rum med några av konstnären noggrant utvalda och detaljerat avbildade föremål och i ljuset från ett fönster utför någon syssla.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Konsthistoriker är överens om att Vermeer för två av sina målningar, de som nu brukar gå under titlarna Astronomen och Geografen använt samma modell, och vissa menar att de avbildar Leeuwenhoek, eftersom mannen på målningarna liknar honom som han många år senare avbildades av Pierre Bourgignon. På Vermeers båda målningar är inredningen delvis densamma och bara obetydliga detaljer skiljer avbildningen av fönstren. Bland rekvisitan på både Geografen och Bourgignons porträtt av Leeuwenhoek är det ett föremål som har tagits som ett indicium att det verkligen är Leeuwenhoek som är avbildad på Geografen, nämligen en passare – en lantmätares verktyg ­– och under sin signatur på Geografen har Vermeer angett årtalet 1669, samma år som Leeuwenhoek svors in som lantmätare.

En annan beröringspunkt är att både Leeuwenhoek och Vermeer utnyttjade optiska linser: Leeuwenhoek för att stilla sin omättbara nyfikenhet och Vermeer för att bättre och mer naturtroget kunna avbilda det stila livet i Delft med hjälp av en camera obscura. Dagens konsthistoriker är helt övertygade om att Vermeer verkligen använde sig av en camera obscura, och frågan är då om Leeuwenhoek kan ha varit den som försett Vermeer med en slipad lins av så hög kvalitet att den inte förvrängde den projicerade bilden.

Man har också tyckt att åtminstone Vermeers­ far, som var sidenvävare, och Leeuwenhoek som handlade med textilier i den lilla staden Delft med bara 20 000 invånare borde ha varit bekanta. Men den enda tydligt dokumenterade beröringspunkten mellan Leeuwenhoek och Vermeer är att myndigheterna i Delft utsåg Leeuwen­hoek till boutredningsman när Vermeer avlidit 1675, bara 43 år gammal, och efterlämnat hustru och elva barn och stora skulder. En bouppteckningsman har viss frihet att göra avvägningar som kan gynna de efterlevande, men Leeuwenhoek var noggrann och såg till att målningen Målarkonsten fördes upp bland dödsboets­ tillgångar. Han hade upptäckt den i Vermeers svärmors bostad och hon hävdade att den var en gåva från svärsonen. Kanske hindrade Leeuwenhoek de efterlevande att begå en bedräglig och ­straffbar ­handling – svärmodern hade tidigare straffats för lotteribedrägeri. Men vissa Vermeer­kännare har uppfattat hans ”noggrannhet”, som ett tecken på att Leeuwenhoek och Vermeer inte hade någon nära relation.

Mycket lite är alltså känt om Vermeers liv, men ändå tycker sig de många hundratusentals männi­skor som läst Tracy Chevaliers historiska succéroman Flicka med pärlörhänge känna till en hel del om Vermeer: att han bodde med sin hustru och 11 barn i sin svärmors hus i Delft, att hans ekonomi var prekär, att han arbetade långsamt men mest levde på att handla med andras konst.

Ingen av Vermeers målningar finns kvar i Delft och inget av husen han bodde i finns kvar, men en replik av ett hus från 1600-talet har byggts och rymmer nu ett ”Vermeer Center”, som lockar besökare: att uppleva livet i Delft; att se reproduktioner av de ursprungliga målningarna i kronologisk ordning; att få en blick in i Johannes Vermeers liv; att uppleva hans arbetsmetoder och gå in i en av hans målningar; och att (sensationellt nog) hitta hans hemliga kärleksmeddelanden.

Av Leeuwenhoek finns däremot nästan inga spår i Delft där han levde och dog 91 år gammal, verksam till sin sista levnadsdag. På huset där han bodde finns en minnestavla. Han begravdes i Oude Kerk, stående i kyrktornets norra vägg, och där finns ett gravmonument. Det är allt.

Den engelske fysikern och skönlitteräre författaren C P Snow väckte på 1950-talet debatt om de ”Två kulturerna”: Naturvetare förmodades kunna en del om humaniora, men humanister förväntades inte kunna känna till någonting om naturvetenskapens grunder. Varför var det så? I våra dagar hör kännedom om konstens stora med rätta till den grundläggande allmänbildningen, men varför är vetenskapshistoriens giganter okända? Varför låter man inte Vermeer Center få ett ”Leeuwenhoek Center” till granne? Där skulle vid sidan om bakterier och spermier och annat smått också ett och annat virus få plats. Det var nämligen också i Delft som kemiingenjören och botanikern Martinus W Beijeriinck år 1898 med epokgörande experiment identifierade en ny typ av smittämne, som kom att benämnas virus.