Efter titlar som Tyska minnesgemenskaper (2010) och Tysk litteratur (2016) porträtterar han i sin senaste bok, Günter Grass. Författare och provokatör, Tysklands under flera decennier mest berömda kulturpersonlighet, debattör och orosstiftare. På samma sätt som Thomas Manns bio- och bibliografi återspeglar den tyska historien och dess anda under 1900-talets första hälft, tangerar Grass liv och verk många av de problemkomplex som kom att forma Tyskland efter andra världskriget.

På 300 sidor presenteras här Grass i helfigur. Det handlar om litteraturen och konsten, politiken och samhällsengagemanget, om den intellektuelle livsnjutaren. Packalén bockar av de viktiga anhalterna i författarens liv, från födseln 1927 och uppväxten i det Danzig som kom att betyda så mycket för hans skrivande, via kriget, krigsfångenskapen och konststudierna, till den sensationella romandebuten med Blecktrumman (1959), som över en natt gjorde Grass till en offentlig person och ett litterärt världsnamn. Den positionen skulle han med varierande framgång försvara fram till sin död 2015, genom att likt sin kufiske debutromanhjälte Oskar ständigt trumma fram det förflutna och den tyska andens varaktiga identitetskris. Vidare behandlar Packalén hans täta förbindelser med den tyska socialdemokratin och förbundskansler Willy Brandt, åren med den ryktbara litterära sammanslutningen Gruppe 47, de fortsatta författarframgångarna som kulminerade med Nobelpriset 1999, liksom förstås de frekventa kontroverserna med meningsmotståndare.

Den mer eller mindre självpåtagna rollen som moralisk auktoritet och nationens samvete kostade på, och period­vis utsattes Grass för massiv kritik för sin uppfostrande besserwisser­attityd, och häcklades för sin hållning som självtillräcklig världsförbättrare. Och visst fanns det stundtals något pompöst över Grass tvärsäkra moralismer, vilket inte mildrades av hans drakoniska klander mot andras förmenta försyndelser i politiska och etiska spörsmål.

Inte undra på att det briserade när han på gamla dar, i minnesboken När man skalar lök (2006), avslöjade att han som 17-åring enrollerades i Waffen-SS 1944. Skandalen handlade mindre om händelsen i sig – många skräckslagna ynglingar på flykt undan Röda armén hamnade där i krigets slutskede – än om vad många såg som rent hyckleri från den redbare moralväktarens sida. Varför dra fram de här liken ur garderoben först nu? Och hur skulle man hädanefter kunna ta hans rättfärdigande pekpinnar på allvar? Såväl här som i andra kontroverser – inte minst Grass bland folket i gemen mycket impopulära motstånd mot Tysklands återförening 1990 – lyssnar Packalén på både författaren och hans antagonister, återger yttranden och argument och resonerar sig fram genom författarskapet och omvärldens reaktioner.

Packalén är en utmärkt vägvisare genom Grass Tyskland, och en av bokens förtjänster är att den i stor utsträckning alltså också befattar sig med författarskapets receptionshistoria. Levnadsteckningen är redovisande och dess upphovsman väl påläst. Not- och litteraturförteckningen är omfattande, och biografen förlitar sig på sina källor, hänvisar och jämför. Och citerar, inte minst Grass själv, men också dennes författarkolleger och kritiker, vänner och vedersakare, intellektuella och politiska makthavare (Men var är Helmut Schmidt?).

Här redogörs för form och innehåll i Grass litterära alster, som därtill sätts i en biografisk och kulturhistorisk kontext utan att det blir alltför litteratur­vetenskapligt inträngande. Introduktion snarare än interpretation. (Vill man ta del av mer djuplodande kritiska genomgångar av Grass verk kan man förslagsvis läsa Per Øhrgaards eller Volker Neuhaus studier.) Men överlag har Packalén, som första svensk, skrivit en åskådlig och sympatisk introduktionsbok till diktaren och samhällsvarelsen Grass, och därmed också tecknat en bild av en livfull konstnär och provokatör utan vilken den tyska och europeiska samtidslitteraturen hade varit en smula fattigare. Också för oss ignoranta svenskar.