Den svensk-grekiske författaren Theodor Kallifatides skriver i sin debutbok Utlänningar (1970): ”Min far hade kommit till Grekland efter 1922.” Och tillfogar: ”alltså efter Mindre Asiens krig, som av grekerna kallas ’katastrof’ och turkarna ’seger’.”

Katastrofen som Kallifatides talar om var det tidstypiska öde som drabbade grekerna i Mind­re Asien efter Greklands misslyckade anfallskrig mot Turkiet åren 1920–1922. När de grekiska trupperna tvingats till reträtt passade turkarna på att hämnas för de övergrepp mot den turkiska civilbefolkningen som grekerna gjort sig skyldiga till under sitt fälttåg. Hämnden drabbade i första hand de greker som bodde i Anatolien eller vid Pontos – det vill säga Svarta havet – och som brukar kallas ”anatoliska” respektive ”pontiska”. Därmed utplånades de grekiska bosättningar i Turkiet som funnits sedan historiens gryning.

Katastrofen kulminerade i början av september 1922. Då gick turkarna till angrepp mot den kosmopolitiska handelsstaden Smyrna vid kusten mot Egeiska havet. Angreppet började den 8 september med att de grekiska kvarteren plundrades. Några dagar senare följdes plundringen av en gigantisk mordbrand. De greker som inte lyckades fly från den brinnande staden mördades skoningslöst. Omkring 20 000 människor miste livet, däribland många barn och födande kvinnor.

Den grekiska katastrofen drabbade miljoner greker, men den var till viss del självförvållad. Alltsedan det moderna Greklands födelse kring 1830 hade grekiska nationalister odlat vad man kallade Den stora idén, förhoppningen att alla som talade grekiska skulle förenas i ett enda land, ett ”Storgrekland”. Denna förhoppning växte efter hand ut till något av en nationell besatthet, som i oktober 1920 ledde till det illa genomtänkta anfallskriget mot den turkiske grannen.

Omedelbart efter landstigningen i Smyrna började nationalistiska greker ge fritt utlopp för ett uppdämt hat mot den turkiska befolkningen på den omgivande landsbygden. Trettio obeväpnade turkar massakrerades som hämnd för ett skott som hade avlossats mot grekiska trupper under en segerparad i staden. Därpå började den grekiska civilbefolkningen plundra turkiska hus och förnedra tillfångatagna turkar.

Dessa övergrepp till trots stöddes grekernas anfallskrig i det längsta av Storbritanniens premiärminister David Lloyd George. Skälen till detta var flera, men viktigast var nog att han hoppades kunna försvaga Turkiet och på så vis sätta käppar i hjulet för en farlig konkurrent om de rika oljefyndigheterna i Främre Orienten. Men att skicka egna trupper mot Turkiet var något som britterna hade dåliga erfarenheter av. Under första världskriget hade man under striderna vid Gallipoli norr om Dardanellerna förlorat 145 000 man. Därför ville Lloyd George nu hellre överlåta grovjobbet till grekerna.

Det grekiska anfallet mot Turkiet ledde emellertid till en katastrof. I två stora slag vid Inönü misslyckades en armé på 200 000 greker med att bryta igenom de turkiska ställningar som försvarade vägen mot Ankara. Med förluster på över 20 000 man tvingades de grekiska styrkorna retirera till de positioner de haft före offensiven.

Efter dessa motgångar för Grekland började Lloyd George att tänka om. När Turkiet visade sig vara starkare än beräknat drog han in det utlovade stödet till grekerna och satsade istället på att få så pass goda relationer till turkarna som omständigheterna medgav. Anledningen till det var att den turkiska sultanen fått en kraftfull utmanare som längre fram skulle visa sig framstå som en av 1900-talets mest energiska och hänsynslösa statsmän. Hans namn var Mustafa Kemal, men eftervärlden känner honom som Kemal Atatürk.

”Många av flyktingarna kunde medföra ett rikt kapital av kultur och kunskaper som på sikt skulle visa sig vara en ovärderlig tillgång för deras nya hemland.”

Detta blev början till slutet för de grekiska storhetsdrömmarna. Ett drygt år efter det katastrofala slaget vid Inönü var den grekiska armén på väg mot kollaps. Efter hemliga truppkoncentrationer bakom fronten kunde Mustafa Kemal den 26 augusti 1922 sända fjorton divisioner mot grekernas befästningar vid staden Afyonkarahisar. Efter bara några timmar befann sig de grekiska förbanden i desperat flykt mot Egeiska havet.

Därmed kunde förintelsen av de grekiska bosättningarna i Smyrna ta sin början. Medan katastrofen pågick låg stora delar av den brittiska flottan för ankar utanför staden. För att inte störa den sköra relationen till Turkiet vägrade man dock att låta de flyende grekerna komma ombord. Enligt samstämmiga vittnesmål ska man också ha bistått de turkiska hämnarna genom att tvinga skyddssökande greker att simma tillbaka mot en säker död i den brinnande staden. Det var på detta som den amerikanske konsuln i Smyrna syftade, då han i efterhand skrev: ”Ett av de starkaste intrycken som jag bär med mig från Smyrna är en känsla av skam över att tillhöra människosläktet.”

Liknande känslor förmedlas också i några av de litterära skildringar av katastrofen i Mindre Asien som gått till eftervärlden. Särskilt tydligt är detta i texter av tre blivande nobelpristagare, nämligen amerikanen Ernest Hemingway och grekerna Giorgos Seferis och Odysseus Elytis.

Först ut var Hemingway som i sin egenskap av utrikeskorrespondent för tidningen Toronto Star befann sig i Turkiet, när katastrofen i Smyrna inträffade. Han skrev om händelserna i sin tidning, men också i novellen On the Quai at Smyrna, som senare trycktes i novellsamlingen In our Time.

Hemingway var inte själv på plats under katastrofen i Smyrna, men han fick höra många vittnesmål om den, då han några veckor senare besökte Istanbul. Det är dessa vittnesmål som ligger till grund för hans novell.

Det betyder dock inte att On the Quai at Smyrna skulle ge en särskilt tydlig bild av det politiska spelet bakom katastrofen. Istället illustrerar den en grundtanke i Hemingways krigsskildringar – att de inblandade som regel inte förstår särskilt mycket av vad som händer omkring dem. Därför får vi inledningsvis ta del av förvirringen och de blandade känslorna hos en brittisk marinofficer som från sitt örlogsfartyg betraktar massakern på de hjälplösa grekerna. Och när verkligheten efter hand tränger sig inpå honom söker han hålla de smärtsamma insikterna ifrån sig med hjälp av en ironisk jargong, där det fasansfulla kallas för ”nice” eller ”a pleasant business”.

Det hindrar dock inte att händelseförloppet efter hand börjar klarna. Den brittiske berättaren säger sig visserligen inte kunna förstå varför man på nätterna hör våldsamma skrin från den brinnande staden, men den uppmärksamme läsaren inser att de kommer från försvars­lösa greker som attackeras av hämndgiriga turkar. Längre fram berättas om kvinnor som i det längsta vägrar att lämna sina döda barn ifrån sig. Och i slutet av novellen får läsaren möta flyende bönder som låter dränka sina husdjur för att de inte ska falla i turkarnas händer.

Mycket av detta återkommer hos senare författare som skrivit om katastrofen i Smyrna. Dit hör bland många andra de nyss nämnda grekiska Nobelpristagarna Giorgos Seferis och Odysseus Elytis.

Seferis tillhörde en av de anatoliska familjer som flydde från det brinnande Smyrna, men då katastrofen inträffade befann han sig i Paris för att studera juridik. Sin födelsestad skulle han inte få återse förrän 1950. Trots detta utgör katastrofen i Smyrna en återkommande referenspunkt i hans poesi.

Ett vittnesbörd om det är den dikt – Huset nära havet – som börjar med orden: ”Huset som jag hade tog de ifrån mig. /Tiderna råkade vara onådiga: krig, förstörelse, landsflykt.” Av diktens fortsättning framgår att ”huset” syftar på den kosmopolitiska kultur som utplånades under de blodiga höstdagarna i Smyrna.

Ett annat vittnesbörd är den dikt av ­Seferis som inleds med ”Vart jag än reser, ger mig Grekland sår”. Här finns en passage som – ­liksom Hemingways novell – berättar om de förtvivlade flyktingar som drunknade i Egeiska havet, därför att de nekades att komma ombord på de brittiska krigsfartyg som låg förankrade strax utanför hamnen i Smyrna:

Under tiden seglar Grekland, seglar utan uppehåll,
och om ”vi ser egeiska havet blomma fullt av döda”,
är det fråga om dem som simmande försökte få tag i
den stora båten.

Denna dikt nämns ofta hos en annan av de författare som skrivit om katastrofen i Smyrna, den inledningsvis citerade Theodor Kallifatides. I hans författarskap ligger tonvikten emellertid på de långsiktiga konsekvenserna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Som framgår av Kallifatides böcker följdes ”katastrofen i Mindre Asien” av fredsfördraget i Lausanne den 24 juli 1923. Det ledde till att över en miljon greker tvingades lämna sina hem för en osäker framtid i länder där de aldrig förut satt sin fot.

Därom vittnar ett dokument som återges i Kallifatides Mödrar och söner, en handskriven självbiografi som hans pontiske pappa Dimitris strax före sin död ska ha överlämnat till sin son. Pappa Dimitris skriver där:

Olyckligtvis tvingades vi i oktober 1924 lämna den bekväma och trivsamma vistelsen i Konstantinopel för att flytta till Grekland, i enlighet med det grek-turkiska avtalet i Lausanne som undertecknades efter katastrofen i Mindre Asien, det vill säga den grekiska arméns fullständiga nederlag 1921. Detta grymma och omänskliga avtal krävde att grekerna i Turkiet skulle bytas ut mot turkarna i Grekland. [sid 118]

Efter ”katastrofen i Mindre Asien” tvingades de landsflyktiga grekerna att skapa sig ett nytt liv. Många hamnade i eländiga flyktingläger i Atens hamnstad Pireus. I sin självbiografi skriver Kallifatides pappa:

I oktober 1924 anlände jag alltså med min familj till Pireus. Under denna tid lämnade den grekiska befolkningen Turkiet i stora mängder för att komma undan den maniska hämndlystnad med vilken turkiska fristående avdelningar, som kallades Tjetes, mördade varje grek, brände ner hus och stal allt som gick att stjäla. Av det skälet samlades tusentals och åter tusentals människor i Pireus. [sid 118]

Denna folkomflyttning fick katastrofala konsekvenser för den kosmopolitiska kultur som länge blomstrade i det östra Medelhavsområdet. För det egentliga Grekland skulle de långsiktiga effekterna emellertid bli övervägande positiva. Många av flyktingarna kunde medföra ett rikt kapital av kultur och kunskaper som på sikt skulle visa sig vara en ovärderlig tillgång för deras nya hemland.

Delar av detta kapital har också nått Sverige. I vårt land har väl arvet från de pontiska grekerna förvaltats allra bäst av Theodor Kallifatides, men det finns också många andra. Till exempel politikern Nikos Papadopoulos som var social­demokratisk riksdagsman och ledamot av riksdagens kulturutskott åren 1996–2006.