Han är ej död, han blundar./ Hans blund ett sekel var.” Så skriver Esaias Tegnér i ett av sina många poetiska bravurnummer, minnesdikten över Karl XII, en gestalt som skalden vill frammana ur skuggorna, om inte hjältekonungen personligen så i varje fall något av den storsvenska anda som besjälade honom.

Vi ska inte gå in på vilket historiskt sammanhang denna dikt är en kommentar till. Jag citerar den som ett exempel på hur Tegnér i sin diktning ofta gjuter liv i historiska gestalter, inte bara i de livfulla porträtten av fiktiva figurer som Frithiof och Ingeborg i Frithiofs saga utan även i äreminnen över människor som bevisligen har levat, historiska personer i form av förmenta hjältar, stora diktare och tänkare. Men sig själv beskriver han ofta som död eller döende.

När Esaias Tegn&ea...