Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har konstaterat att var gång det fria ordet censurerats i Sverige har det kommit tillbaka ännu mer obändigt och kraftfullt. Det är mönstret genom historien sedan vårt land instiftade världens första yttrandefrihetslagstiftning genom tryckfrihetsförordningen 1766.

I boken Inget är heligt skriver Sakine Madon, politisk chefredaktör i liberala Upsala Nya Tidning, om tio direkta hot mot den svenska yttrandefriheten och inte minst om hur svenska lagstiftare inte varit principfasta nog för att försvara dess gränser.

Varför yttrandefrihet? Sakine Madon låter filosofen John Stuart Mill besvara frågan. Han finner det endast rimligt att förbjuda yttranden som förtalar eller hotar andra människor, allt annat måste få yppas.

Mill är inte fundamentalist, han påminner om hur framsteg och strävan mot sanningen ständigt hindrats genom historien när djärva och kloka människor tystats. Ideligen har det visat sig att ensamma röster fått rätt mot både hävdvunna auktoriteter och majoriteter.

Det finns flera känsliga frågor rörande yttrandefriheten där svenska politiker irrat iväg på rejält fel kurs under många års tid.

Ett sådant exempel är förslaget om att förbjuda Förintelseförnekelse. Den internationellt sett mest ”framgångsrike” Förintelseförnekaren är historikern David Irving, som själv förnekar sin förnekelse. I hemlandet Storbritannien, där det är tillåtet att ifrågasätta Förintelsen, har hans illvilliga framställningar av historien kunnat prövas i det öppna och i domstol när Irving själv försökt stämma sina kritiker för förtal. I länder som Österrike där Förintelseförnekelse är straffbart har han mycket riktigt dömts till både fängelse och utvisning, något som endast spelat antisemitiska konspiratörer i händerna när de hävdat att ”systemet” försöker hindra ”sanningen” om Förintelsen.

Enligt Mill behöver vi inte vara rädda för lögnen, sanningen blir endast starkare när denna genomskådas. Filosofen Torbjörn Tännsjö har visat att just Förintelseförnekarna fungerar som nyttiga idioter. Deras förvrängning av historien tvingar oss andra att ständigt vara på tårna och försvara det som är riktigt. Sanningens ljus har på så vis kommit att lysa allt klarare över det mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia.

En annan inskränkning som blivit ett allt större hot mot det fria ordet är förbudet mot hets mot folkgrupp. Sakine Madon tillägnar sin bok Lars Vilks, den modige konstnären som ägnade sin konst och offrade sitt liv för att utforska yttrandefrihetens faktiska gräns, den som visade sig på grund av rädslan för våldsamma muslimer vara långt mycket snävare än vad lagboken anger.

Sedan påskhelgen har vårt samhälle skakats av våldsamma försök att förhindra den danske politikern Rasmus Paludan från att bränna koraner runt om i Sverige. Många tunga svenska politiker har med bestämdhet hävdat allas rätt att få manifestera sin åsikt, medan andra lutat åt att just muslimer ska åtnjuta ett särskild skydd från blasfemi. Ett egendomligt bakslag då vi i Sverige inte behövt ta hänsyn till religion i offentligheten på över 50 år.

Ett skäl till denna utveckling är hetslagstiftningen. Redan i förarbetena till 1766 års tryckfrihetslag fanns en skrivelse om förbud mot ”smädeliga utlåtelser om främmande folkslag”. För att skydda judar från antisemitisk propaganda blev hets mot folkgrupp olagligt 1949, då utgjorde endast ”härstamning” och ”trosbekännelse” grund för brott. Drygt 20 år senare tillkom begreppet ”missaktning” och sedan har hetslagstiftningen stegvis kommit att omfatta allt fler företeelser. Idag skyddas människor utifrån ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning samt könsöverskridande identitet eller uttryck.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Sakine Madon konstaterar att vi nu är få som tar ställning mot denna utveckling, Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander är den mest kände och ståndaktige, jag själv och Tännsjö delar hans uppfattning. Givetvis ska ingen människa behöva utstå förtal eller hot på grund av ovanstående egenskaper, men skrivelsen ”missaktning” har gjort att yttrandefriheten inskränkts i samma takt som förbudet vidgats.

Problemet är att människor inte törs eller av ren självcensur inte vågat tala öppet om växande samhällsproblem relaterade till invandring utan att utmålas som ”hetsande rasister”. Oavsett ståndpunkt har det visat sig att vårt samtalsutrymme varit för snävt och vi har alla farit illa av bristen på öppenhet. Bränder hade inte anlagts, stenar hade inte kastats och skott inte avlossats om vi långt tidigare hade kunnat tala om problem och lösningar på segregationen i vårt land.

Vi får hoppas att Funcke har rätt, att historien är på demokratins sida och att det fria ordet bara kommer att stå ännu starkare med tiden. Men det sker inte av sig självt, det kräver integritet och politiskt mod.