Av Verner von Heidenstams litterära produktion är det hans lyrik som är mest levande idag. Och det karaktäristiska med den är de stämningar av nationalkänsla, patriotism, fosterlandskärlek som förmedlas.

Det som Staffan Björck kunde konstatera i slutet av sin doktorsavhandling från 1946 om Heidenstam, äger sålunda giltighet än i dag. I den, Heidenstam och sekelskiftets Sverige, framhöll Björck att ”tankar, stämningar och sinnebilder från Heidenstams svensk-lyriska diktning har halvt anonyma glidit in i kulturtraditionen och kan icke längre tänkas bort”.

Återkommande besök sedan tonåren i Heidenstams diktvärld av hembygdslängtan och fosterländsk medborgerlighet har fått mig att fundera över hur en samtidspräglad läsning av dessa dikter skulle se ut och vad de i så fall skulle säga oss.

Varför skulle det vara av intresse idag? In­nan jag ger ett svar på den frågan finns det anledning att definiera vad som idag kan menas med ”fosterland”.

I många språk brukar ens eget land benämnas som moderlandet. Svenskans Moder Svea är en variant på detta.

I andra språk är det egna landet kopplat till fadern med härledningar från latinets ”patria”. Det svenska skriftspråkligare ”fädernesland” knyter an till gångna mansgenerationer.

Svenskans ”fosterland” är mer omfamnande. Med sin koppling snarare till fostran än födsel (fosterföräldrar, fosterfamilj) öppnar uttrycket för att även den som inte är född men som är fostrad i ett land, kan ha sin känslomässiga hemvist där.

Med en sådan förståelse för begreppet ”fosterland” kommer vi nära Benedict Andersons definition av nationen som en föreställd gemenskap. (Imagined Communities. Reflections on the Origin and Spread of Nationalism, 1983) Den engelska termen övertolkas ibland på svenska som att föreställningen om nationen som en gemenskap skulle vara inbillad, och att nationen, vilket Anderson inte menar, skulle vara en inbillning, ungefär som tron på tomtar och troll.

Men en föreställd gemenskap mellan människor är många gånger lika reell som en tillhörighet som bygger på börd. Familjer med adopterade barn, där också barnen vet att de är adopterade, är föreställda gemenskaper som är lika reella som familjer där barnen är biologiska avkommor till föräldrarna. På ett liknande sätt utgörs en nation inte av individer som binds samman av härstamning alla gånger, utan av en föreställd och därför verklig ödesgemenskap och av idén om ett fosterland.

Nationell rannsakan präglar den period i svensk historia när Heidenstams lyrik övergår från orientaliska svärmerier och reseintryck som i Vallfart och vandringsår från 1888, till först hembygdsskildringar som i Dikter från 1895 och därefter nationell och fosterländsk lyrik som i Nya dikter från 1915. (Det finns dock åtskilligt av hembygdslyrik även i Vallfart och vandringsår.)

Denna rannsakan grundar sig på politiska konvulsioner, inte minst kring rösträtten efter den allmänna värnpliktens införande 1901.
I den diskussionen ställs frågan om medborgarskapets innebörd på sin spets. Men ännu viktigare för den dåtida diskussionen om den ­nationella identiteten om att vara svensk är den stora emigrationen då 1,5 miljoner svenskar under loppet av cirka 50 år lämnar landet. Emigrationsutredningen tillsätts för att utröna vad det är hos svenskarna eller i Sverige som framdriver utvandringen. Åtskilliga verk, däribland såväl av Heidenstam (1896) som av Emigrationskommissionens främsta namn, statistikern Gustav Sundbärg (1911), författas om svenskarnas folklynne.

Vid ytterligare tre tillfällen återkommer frågan om den nationella identiteten i form av en rannsakande samhällspolitisk diskussion i svensk nutidshistoria. Den andra gången är under andra världskriget och den hotande Hitlertyska nyordningen. Den tredje gången är i början av 1990-talet och med närmandet till och det efterföljande medlemskapet i EU. Och i vår tid genomlever vi en fjärde sådan period i och med de omvälvande förändringar som den mycket stora invandringen till Sverige har fört med sig.

Under samtliga dessa perioder har likartade frågor ställts, även om ordval och begrepp har varit präglade av respektive tid, om vilka svenskarna är, vilken detta folks relation till Sverige är och, i sin tur, vilken Sveriges relation till omvärlden är.

Den tidigare citerade meningen ur Björcks avhandling fortsätter, också den präglad av sin tids begrepp, på följande sätt om Heidenstams lyrik:

Eftervärlden kommer väl också att söka sig till denna diktning, närhelst behovet framträder att lyfta föreställningen om det svenska samhället över de alldagliga bestyren, vinna helgd åt fosterlandets begrepp och erfara det förgångnas närvaro i nuet.

Med den utgångspunkten och i vår egen era av nationell självrannsakan blir Heidenstams fosterländska lyrik åter relevant. För att ge ett nutida perspektiv på den har jag använt mig av fyra begreppspar som har varit närvarande i vår tid i diskussionen om samhälle och politik i allmänhet och kring nation, nationalitet och nationalkänsla i synnerhet.

De fyra begreppsparen är (med några synonymer här och där)

• anywheres / somewheres eller på svenska varsomhelstare/någonstansare
• medborgerlig, territoriell eller civil nationalism/etnisk nationalism
• constrained eller tragic vision/unconstrained eller utopian vision
• top-down/bottom-up (konservatism)

Det första begreppsparet är David Good-
harts, från hans bok The Road to Some­where. The New Tribes Shaping British Politics (2017). Som en förklaring till utfallet i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet hänvisar Goodhart till väljarkårens uppdelning i (de renodlade) motsatsparen varsomhelstare och någonstansare, med en tämligen klumpig överföring till svenska.

De förra är geografiskt rörliga, urbana och ser en positiv kraft i globalisering och internationalism. De betraktar ofta hela Europa och världens storstäder som både möjliga arbetsplatser och bosättningsorter. Reciprokt är de också öppnare för invandring, kulturmöten och kulturblandningar.

Den andra kategorin sätter stort värde på trygghet, hemort och traditioner. Några av dem kan vara politiskt auktoritära nationalister, men huvuddelen har en mer outtalad känsla för vad de uppfattar som ursprungliga värden och värderingar vilka riskerar att gå förlorade genom just globalisering och invandring.

Varianter av det andra begreppsparet, medborgerlig kontra etnisk nationalism, har introducerats och förklarats av statsvetare som Walker Connor, Anthony D Smith och John Hutchinson. Medan dessa är eniga med teoretiker kring nationalism och nationalitet så som Benedict Anderson och Ernest Gellner, om att nationalism är ett modernt fenomen, betonar de tydligare att nationer som gemenskaper är betydligt äldre och har premoderna ursprung.

Smith härleder den medborgerliga nationalismen från en ursprunglig aristokratisk proto-nationalism, där en dynastisk ätt behärskar ett territorium och påtvingar en på sin egen etnicitet grundad identitet på sina undersåtar inom sitt rike. (The Ethnic Origins of Nations, 1986) Försvenskningarna under 1600-talet av de av Danmark och Norge erövrade provinserna kan ses som en sådan process. När undersåtarna blir medborgare övergår denna territoriellt betingade nationalism till en civil eller medborgerlig sådan, och mister till stora delar sin etniska ursprungskomponent.

Den etniska nationalismen å sin sida bygger på en folklig mobilisering, ofta som en utbrytning ur ett imperiums maktsfär, för att kunna bilda en egen, på etnisk identitet grundad, statsbildning. Men eftersom det territo­rium som statsbildningen till slut besitter sällan kommer att omfatta alla i den etniska gruppen, får den etniska nationalismen många gånger en superterritoriell prägel, med vilja att antingen bryta ut eller på andra sätt organisera irridenta, det vill säga medlemmar av den egna etniska gruppen som har hamnat utanför statens gränser. Sådana nationalistiska rörelser företer därför ofta en så kallad pan-karaktär, alltså panslavism, panarabism, panhellenism, panserbism eller panturkism/turanism.

En anmärkning i detta sammanhang för svenskt vidkommande är att försöken att i början av 1900-talet organisera svenskarna i utlandet för att vara solidariska med Sverige som statsbildning, den allsvenska rörelsen (alltså en pan-svenskhet), under ledning av filologen Vilhelm Lundström, föll på hälleberget. Vilket kan sägas vara betecknande för den svenska nationalkänslans utveckling. Svensk nationalkänsla och nationell identitet var historiskt förknippade med territoriet, och utvecklades, inte minst av utrikespolitiska skäl, för att inte skapa etnisk oro i det Finland som skulle utgöra en buffert mot Sovjetryssland, till en territoriell och medborgerligt präglad nationalism.

Det tredje begreppsparet, med idealtyperna om ”otyglade/obegränsade” respektive ”tyglade/begränsade” synsätt (där alltså engelskans vision skall tolkas i den betydelsen) härrör från Thomas Sowell, främst hans A Conflict of Visions (1987). Hos Steven Pinker återkommer paret, med en uttrycklig hänvisning till Sowell, så som ”utopisk” respektive ”tragisk”. (The Blank Slate,­ 2002) Bägge betonar att båda synsätten återfinns såväl till höger som till vänster i den politiska skalan.

Enligt det obegränsade synsättet är män­niskor goda av naturen. Samhällen kan byggas upp som i det närmaste är perfekta och konfliktfria, bara man kan göra sig av med inskränkta traditioner och oförnuftiga vanor.

Det begränsade synsättet framhåller å sin sida att människor och samhällen är ofullkomliga (”tragiska” i både Sowells och Pinkers term), att individer agerar utifrån incitament som belöningar och sanktioner snarare än av medfödd hygglighet och välvilja.

Det fjärde begreppsparet kan härledas från klassiska tänkare som Edmund Burke och har återupptagits av samtida konservativa filosofer som Roger Scruton. I sin How to be a Conservative (2014) skriver Scruton att när samhället organiseras ovanifrån ”either by the top-down government of a revolutionary dictatorship, or by the impersonal edicts of an inscrutable bureau­cracy” kommer ansvarsskyldighet att snabbt försvinna både från det politiska systemet och från samhället. Ett styre organiserat uppifrån och ned, top-down, fostrar oansvariga individer, och när staten borttränger det civila samhället leder detta till omfattande vägran från medborgarna att agera själva.

Scruton kontrasterar detta mot Burkes plädering för ett samhälle som skapas nedifrån och upp, som jag här har benämnt bottom-up, och ”genom traditioner som har vuxit fram ur vårt behov av gemenskaper”:

Notera att top-down i Scrutons bestämning inte behöver röra sig om en konservativ regim, den kan lika gärna vara radikal. Och den kan vara både höger och vänster. En samhällsordning som är uppbyggd bottom-up, kommer dock förmodligen utan undantag att bli konservativ, även om den också den kan vara såväl höger som vänster (i det senare fallet som till exempel den israeliska socialistiska kibbutzrörelsen).

I ljuset av dessa fyra begreppspar ser vi i Heidenstams lyriska produktion en rörelse från en kosmopolitisk resenär och världsmedborgare som diktar om Moguls kungaring eller Attikas svinaherdar, och som har kunnat vara var som helst, till att bli hemmahörande någonstans. En som efter åtta långa vandringsår längtar hem: ”Jag längtar hem. Jag längtar var jag går/– men ej till människor! Jag längtar marken,/jag längtar stenarna där barn jag lekt.” (Ensamhetens tankar IV)

Denna hemlängtan till bygden förs sedan över till bebyggelsen och till de nära och kära. ”Än stå som förr bland sjöar och moras/de röda stugorna och herrgårdshusen./Här gingo bakom samma frusna glas/vår mor och far och tände juleljusen.” (Hemlandet)

Hos Heidenstam börjar sålunda omhuldandet av hembygden med de formativa minnen som präglat barndomen: ”Hör furornas dova sorgemusik/med förstämda trummor och tubor i moll,/en blåkullahymn med suckar och skrik/i ödemarken diktad av troll!/Vem ärver ej av sin hembygd drag!/Och den som lyss som liten slarv/till skogens dån får annat arv/än den, som föddes vid en gata. (Tiveden IX)

Hemmet blir därmed det fäste som gör människan trygg, och den värld i världen vi själva kan skapa: ”Ett hem! Det är det fästet,/vi rest med murar trygga –/vår egen värld – den enda/vi mitt i världen bygga.” (Hemmet)

Och så kärt är det fästet att människan hellre väljer att strida, och om nödvändigt dö, för det, än att tvingas överge det: ”Han talte sakta: – Fager blommar liden./Hon aldrig tycktes mig mer fager förr./Min gula åker väntar skördetiden./För mig finns ingen väg från hemmets dörr.” (För mig finns ingen väg från hemmets dörr)

Hos Heidenstam utgår kärleken till hembygden från naturen och sedan från hemmet, en kärlek som vidgas till hemlandet, och som blir till fosterlandskänsla. Heidenstams konservatism och patriotism byggs, så som hos Burke och Scruton, underifrån och upp, inte uppifrån och ned.

Som Björck påpekar är Heidenstams patrio­tism ”på punkt efter punkt av ett annat skaplynne än den gamla officiella”. Medan den officiella patriotismen präglas av ”en politiskt konservativ ämbetsmannadoktrin, historiskt orienterad med statens utveckling som riktlinje och vidare rojalistisk, konventionellt moralisk och kristlig samt blottad på estetiskt innehåll” är Heidenstams patriotism, om man renodlar den, ”politiskt radikal, historiskt inställd, men med sikte på folket och individen, antirojalistisk, amoralisk, hänsynslöst estetisk och hednisk eller själv en religion”.

Och utan individen givetvis inga minnen om vare sig hemmet, bygden eller landet, oaktat om det är armod som präglar hågkomsterna: ”Han minns vart rum,/om också lågt och armt,/vart myrtenstånd/på blekta fönsterborden./Hur skulle hjärtat/famna mindre varmt/den bygd, det land,/som blev vårt hem på jorden! (Hemlandet)

Och folket är de individer som tillsammans delar vardagen i såväl stad som land, som i fabrik som på åker: ”Än tindra alla stjärnors ljus,/fast bonden med sin lykta/ren vankar kring bland gårdens hus./Till skogs med tunga vingars sus/nu nattens fåglar flykta./I stugans vrå slog uret fem,/en morgon åter randas./Fabriken svänger hjul och rem/och eld och gnistor andas.” (En dag)

Det som utmärker Heidenstams ­patriotism är en medborgerlig nationalism som för sin tid givetvis också är politiskt nydanande. I rösträttsstriden går patriotismen i envig mot den på ekonomiska villkor graderade rösträtten och argumenterar för samma rätt för fattiga som rika, för rätten att rösta fritt, ”som förr bland sköldar och bågar/men icke vägas i köpmäns mitt/likt penningepåsar på vågar”. (Medborgarsång)

Medborgarrätten bygger på att den ödesgemenskap som det till en nation sammanflätade folket delar, också kan stå för den allra största uppoffringen: ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes./Ej herrarna ensamt grepo till svärd,/när varnande vårdkase tändes./Ej herrarna ensamt segnade ner/men också herrarnas drängar.” (Medborgarsång)

Och då, givetvis, med de avslutande versraderna för denna strof, så är det en skam, en ”fläck på Sveriges baner/att medborgarrätt heter pengar”.

I Heidenstams formuleringar kring land, folk och språk återkommer ständigt verbet ”att bliva”. Det finns ett tydligt moment av tillägnande, en föreställning om samhörighet som växer fram, som blir till. Sverige är inte, utan det blir vårt hemland, vi är inte, utan vi blir ett folk. ”Vi vilja bliva ett folk”, heter det i slutet av ”Soldatsång”. Likaså avslutas ”Medborgarsång” på ­samma sätt: ”… vi vilja bliva ett enda folk …”
I ”Åkallan och löfte”, åter i avslutningen, har till och med det svenska språket kommit att bli vårt: ”… du folk, du land, du språk, som blev vårt,/du vår andes stämma i världen.”

Heidenstams tankefigur bygger på en i hans tid förhärskande idé om att undersåtar i ett rike blir till medborgare, blir till folk och blir till nation genom att alla i befolkningen får lika rättigheter och skyldigheter och delar ett gemensamt öde.

Anakroniskt med en nutida läsning kan sägas att Heidenstam står för en civil nationalism, som tar fasta på en samhörighet grundad på medborgerliga rättigheter och skyldigheter och som går bortom ursprung och blodsband.

I Heidenstams lyriska föreställningsförmåga återfinns denna gemenskap generationerna över, där han knyter samman framtid, nutid och dåtid på några rader. Heidenstam själv, med sina barnlösa äktenskap och sin fars aska som han hade strött över Vätterns vatten, låter inte dessa privata omständigheter rubba den stora bilden av gemenskapsvilja, att Sverige skall bli vår strid, men också vår ro: ”Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,/du land, där våra barn en gång få bo/och våra fäder sova under kyrkohällen” (Sverige)

I sin patriotism förlorar sig Heidenstam likafullt inte i något nationalistiskt förhärligande eller förheligande av vare sig landets eller folkets förträfflighet eller överlägsenhet.

I hans kvarlämnade anteckningar återfinns följande om nationalismen:

”Det är med nationalismen som med många andra dygder: den har ett skiftande värde. Den kan vara hälsans, livslustens glada stridsrop. Den kan vara gisslande tuktan när ett folks vilja brinner i pipan och självkänslan förvandlas till senil olust, den kan blåsas upp till hysteri och håg till rov och äventyr, och den kan stelna till uppstyltade fraser och vilseledande jämförelser.”

Istället frammanar Heidenstam en bild av ständig förbättring och om vikten av samhörighet. ”Det är skam att sitta som vi ha gjort/och tempel åt andra välva,/men kasta stenar på egen port/och tala ont om oss själva./Vi tröttnat att blöda för egen dolk,/att hjärtat från huvudet skilja;/vi vilja bliva ett enda folk,/och vi äro och bli det vi vilja.” (Medborgarsång)

Och, som också framkommer i hans mer religiöst färgade centrallyrik, finns det heliga inte i det storvulna, utan runt knuten, i naturen och i människors verk, så länge som man har tro: ”Lär mig vörda så och besjunga/hela den stora, ljusa värld,/som står fylld av vingars surr,/ängar och berg och underbara,/ädelt visa människoverk./Den har tro, för vilken mycket är heligt.” (Himladrottningens bild i Heda)

Staffan Björck sammanfattar Heidenstams resa, för att uttrycka det i Sowells termer, från det obegränsade till det begränsade:

I gemenskapens intresse lade Heidenstam­ starka band på sin subjektivism och modifierade sin hållning i riktning mot det samlande och representativa; trotsaren och den bisarra polemikern blev en utjämnare, en talesman för klokhet och måtta.

Historiskt kan sägas att Heidenstams appeller om enighet över och bortom vardagens trätor kom att uppfattas som förlegade i en tid av ökade samhällsmotsättningar, vilka förlöstes av social­ reformpolitik.

Samtidigt ger likväl Heidenstams patriotism och fosterlandskänsla, som bygger på kärleken till det nära och lyfter sig till gemenskapsvilja, hans betoning av medborgarskapet framför börd och ställning och hans gradvis vunna förståelse för sans och måtta, svaret på många nutida frågor.

Nu när frågan om nationell gemenskap och tillhörighet åter är aktuell blir också Heidenstam en vår samtida. 

Artikeln bygger på ett anförande vid Heidenstamsällskapets årsmöte 2021.