Imin ungdom på 1950-talet läste jag teoretisk filosofi för professor Konrad Marc-Wogau i Uppsala. Vid sidan av logiken och de stora filosofernas texter fick vi vårterminen 1956 också läsa en elementär handbok i psykologi, där det berättades om en märklig sorts männi­skor som kallades idiots savants, ”lärda idioter”. Det handlade om intellektuellt efterblivna personer som trots sitt handikapp hade kunskaper och färdigheter långt över det vanliga. Exempel på en sådan var en engelsman vid namn James Henry Pullen (1835–1916) som aldrig lärde sig tala och i hela sitt liv vistades på en anstalt, där han inte lärde sig säga mer än ett enda ord: ”muvver”, sannolikt med innebörden ”mamma”. Inte desto mindre lärde sig Mister Pullen att bygga skeppsmodeller av tändstickor samt konstruerade, helt på egen hand, ett slags robot – the Giant – på över fyra meter som kunde räcka ut tungan.

”Uppenbarligen har Pullenmotivet fortsatt att vara en symbol för konstnärens vedermödor i Lars Gustafssons världsbild.”

Vi fascinerades alla av Pullen och hans skapelser, men den som fascinerades allra mest var en nybörjarstudent från Västervåla socken i Västmanland vid namn Lars Gustafsson, sedermera känd som diktare. Han inspirerades till en av sina tidigaste och bästa dikter, ”Lärodikt om Mr. J.H. Pullen”, skriven i homerisk stil på klassisk hexameter. Den börjar så här:

Hör mig nu tala om Mr. Pullen, skapad till tystnad,
en man utan ord, född såsom främling till världen,
som stigande sakta ur mörkret, endast har ”muvver”
som namn för vatten och land, för träd och för örter.

Där språket, det trygga, för andra har formats,
fogande ord intill ord i goda, lödiga satser,
där brukade denne ett ord, som gällde för alla.

För Lars Gustafsson blev Pullen en heroisk bild av det ensamma och missförstådda konstnärs­geniet som skapar sin egen värld och sitt eget språk under svåraste möjliga förutsättningar. I slutet av dikten ser vi honom segla bort som en ”gudarnas like” i sin egenhändigt konstruerade farkost

med vindfyllda svällande segel snabbt svävande ut emot tystnaden, sorlande havet och döden.

När Lars Gustafsson skrev detta en vårdag 1956 bodde han ännu inackorderad hos ett par gamla systrar som hyrde ut rum på Bredgränd 7 i Uppsala. Där bodde också en annan nybörjarstudent som hette Per Olov Enquist och nyss kommit till lärdomsstaden från byn Hjoggböle i Västerbotten, också han blivande författare, ännu dock känd enbart som lovande höjdhoppare. I sin självbio­grafi, Ett annat liv, har Enquist berättat om hur han mötte Lars Gustafsson och fick läsa hans nya dikt om mr Pullen.Han tyckte dikten var genial och förstod ”att detta är meningen med livet, att idioter kan vara genier. Och att det viktiga är att en enda gång åstadkomma ett konstverk”. En annan sak han förstod är att man ”kan skapa konst på många sätt”. Dessutom förmodade Enquist att ”dikten om mr Pullen är ett rent dokumentärt självporträtt av studenten från Västervåla”. Han frågar sedan Gustafsson ”om det är ett självporträtt och blir olycklig när Gustafsson tar illa upp”.

Fast Lars Gustafsson inte vill acceptera identifieringen, fortsätter P O Enquist att uppfatta sin inackorderingskamrat som en smula ”eljest”, det vill säga excentrisk, och som ”förebild till mr Pullen”, samtidigt som han själv påstår sig ha blivit uppfattad av Gustafsson som ”snäll idrotts­dåre med poetiska ambitioner”. Trots olikheterna blev de vänner för livet.

Frågan är om inte båda dessa unga studenter i viss mån identifierade sig med mr Pullen. Båda hade ju nyligen kommit från landsbygden till en akademisk miljö där de ännu inte lärt sig det rätta lärdomsspråket som talades i universitetets lärosalar. Båda hade, trots detta handikapp, ambitionen att slå världen med häpnad som författare.

Nästan ett decennium senare, när Lars Gustafsson blivit filosofie licentiat och redan var en etablerad författare, återvände han till Pullen-gestalten i sin novellsamling Förberedelser till flykt (1967). Den här gången hade det efterblivna geniet fått ett svenskt namn, Ivar G Lundberg, och han är huvudperson i en novell med titeln ”Homunculus”. Liksom Pullen är denne man gravt förståndshandikappad och lär sig aldrig tala förutom ett enda ord, i hans fall ”momma”. I likhet med Pullen har han en märklig förmåga att konstruera mekaniska underverk, häribland en robot som kan räcka ut tungan.

”Denna fulländade, automatiska talang var något helt och hållet opersonligt. Den måste ha vuxit i honom som en parasit, som ett ägg som en stekel har lagt och som till sist uppfyller hela värddjurets kropp.”

Novellens berättare besöker något slags museum där Lundbergs skapelser förevisas av en vaktmästare. Enligt vaktmästaren blev Lundberg aldrig nöjd med vad han åstadkommit utan fortsatte alltid med att konstruera nya och bättre versioner. Till slut får berättaren se ett av hans sista verk, roboten som kan räcka ut tungan. Enligt vaktmästaren har den tidigare också kunnat frambringa ljud, och Lundbergs aldrig uppnådda mål har varit att den skulle kunna tala.

Berättaren lyser med sin ficklampa på robotens inre konstruktion som består av metalltrådar, hävstänger, balanshjul och kuggar. ”Det är sig själv han gjorde, föreslog min följeslagare.” Novellens slutrader lyder:

– Och alldeles självklart uppfattade han sig som en homunculus, svarade jag.

Med denna slutreplik anknyter berättaren till en lärd tradition i europeisk idéhistoria, först introducerad av alkemisten Paracelsus på 1500-talet. En homunculus är en människa som skapas av människohänder, ett motiv som litterärt har behandlats av Goethe i skådespelet Faust och av Mary Shelley i romanen Frankenstein.

Strax innan Lars Gustafsson skrev sin novell hade motivet också utförligt behandlats av hans Uppsalakollega Sven Delblanc i romanen Homunculus, där en konstnär försöker göra världen bättre genom att skapa en moraliskt oförvitlig idealmänniska men sorgligt misslyckas med sin uppgift. Den romanen har möjligen inspirerat Gustafsson att ta upp Pullenmotivet på nytt. Det som berättarens ”följeslagare” yttrar om skaparens identitet med sin skapelse låter också som ett eko av vännen PO Enquists yttrande flera år tidigare om mr Pullen och herr Gustafsson själv.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Uppenbarligen har Pullenmotivet fortsatt att vara en symbol för konstnärens ve­dermödor i Lars Gustafssons världsbild. Men synen på konstnären har förändrats sedan 1956. Då var det den heroiske unge konstnärens seger över sina handikapp som var i fokus, hans gudalika förmåga att trots alla hinder skapa mästerverk. 1967 uppmärksammar han istället den mognade konstnärens missnöje med sitt verk, hans ständiga strävan att förbättra och börja om. Och även hans lust att via sin skapelse räcka ut tungan mot sina kritiker.

Vad gäller verklighetens James Henry Pullen så kan man numera, tack vare internet, lätt samla in mer information om honom än Lars Gustafsson hade tillgång till i sin ungdom. Det visar sig att han var en berömd man redan i sin livstid och hade ännu fler talanger än vi fick lära oss i vår psykologibok. Bland annat skrev han blankvers och lärde sig efterhand läsa på läpparna vad folk sade. Han korresponderade bland annat med drottning Victoria och prins Albert, som han förärade en detaljerad skiss av den brittiska belägringen av Sevastopol under Krimkriget. Hans allra största mästerverk, ännu mer komplicerat än roboten, var en tio fot lång modell av lyxfartyget S/S Great Eastern som bland annat inkluderade tretton livbåtar och handgjorda miniatyrmöbler för samtliga hytter och salonger.

Pullen hade en relativt privilegierad tillvaro på sjukhemmet Earlswood Asylum söder om London, senare upphöjt till Royal Earlswood Hospital. Dess chef var den berömde läkaren och psykiatern Langdon Down, som givit namn åt Downs syndrom. Denne gav Pullen stor frihet att komma och gå som han ville, lät honom få en egen verkstad samt äta sina måltider med sjukhuspersonalen. Man såg också till så att Pullens verkstad blev ett museum inom vårdhemmet efter hans död. Där kunde turister beundra hans mekaniska mästerverk fram till 1997, då sjukhuset lades ner och Pullensamlingen överflyttades till museet i Langdon Down Centre i Normansfield, Teddington.

Ett urval av hans mest berömda skapelser visas digitalt i en utställning på internet som kommer fram om man googlar på ”James Henry Pullen Exhibition”. Där kan man beskåda såväl hans fartygsmodeller som den berömda roboten och flera andra märkliga föremål. En häpnadsväckande samling av surrealistiska föremål konstruerade med exakt precision och noggrannhet av en man som aldrig var dum men däremot stendöv, så att han aldrig lärde sig tala. Idag skulle han förmodligen inte behövt stanna på en anstalt hela livet utan lärt sig tala med hjälp av teckenspråk och kunnat fungera på arbetsmarknaden som framgångsrik uppfinnare och konstruktör

Jag tror inte att Lars Gustafsson någonsin fick tillfälle att se Pullens utställning i verkligheten under sin livstid. Han behövde i alla fall knappast göra det, och han skulle nog själv ha funnit verkligheten måttligt intressant. Mr J H Pullen och hans skapelser var ju sedan länge en viktig del av hans eget poetiska universum.