I Försvarshögskolans senaste rapport ”Från Nordiska motståndsrörelsen till alternativhögern” (augusti 2020) understryker vi alltmer diffusa gränsdragningar mellan våldsbejakande och icke­våldsbejakande högerextremistiska miljöer, en ökad internationalisering av kontakter samt betydande påverkan av främmande makt. Här spelar Ryssland en nyckelroll. Högerextrema, antagonistiska aktörer används som ett effektivt verktyg för att söndra och splittra europeis­ka Natoländer genom att tillhandahålla högerextremister omfattande finansiering, logistik och använda dem för påverkansoperationer.

Men Rysslands sponsring av olika högerextrema grupper följer samma gamla hjulspår som när Sovjetunionen gav betydande stöd till marxist-leninistiska väns­terrörelser i Sverige på 1970/1980-talet och när man i praktiken fjärrstyrde nästan alla palestinska terrororganisationer i Mellanöstern. För att verkligen förstå terrorismens utveckling i Sverige för mer än femtio år sedan krävs förståelse för ett betydande sovjetiskt inflytande över i princip alla terroristgrupper.

Terrorismen i Sverige i början av 1970-talet får nog många att tänka på Kommando Holger Meins och västtyska ambassad­ockupationen 1975. Andra kanske minns Norbert Kröcher, en av grundarna till 2 juni­-rörelsen i Tyskland, och hans grupp ”Kommando Siegfried Hausner” som planerade att kidnappa det socialdemokratiska statsrådet Anna-Greta Leijon. Men betydligt färre känner till rapporten att Säkerhetstjänstkommissionen, Säko, (Ju 1999:09) utredde hotet från vänsterextremister och säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister och Palestinarörelsen.

”KFML, KFML(r), FNL-rörelsen och olika Palestina­grupper och kommittéer var marinerade i ­marx­ist-leninistisk revolutionsromantik och såg sig som för­trupper till tredje världens massor för att försöka omkullkasta det politiska systemet.”

Fram träder en bild av kontakter mellan svenska vänsterorganisationer som KFML/SKP och KFML(r) och terroristorganisationerna Röda armé-fraktionen (RAF), nordirländska IRA och PFLP – Folkfronten för Palestinas befrielse. Även om det inte nämns omgärdas alla dessa terrororganisationer av direkt stöd från Sovjetunionen och östblocket i olika former som träning, logistik, finansiering och agent-inflytande.

KFML, KFML(r), FNL-rörelsen och olika Palestinagrupper och kommittéer var marinerade i marxist-leninistisk revolutionsromantik och såg sig som förtrupper till tredje världens massor för att försöka omkullkasta det politiska systemet. I denna zeitgeist blev Sverige en fristad för olika utländska terrororganisationer genom åren. Kontakterna främjades av en skytteltrafik av kontakter och delegationer mellan Sverige och Mellanöstern, främst Libanon och Jordanien. Framförallt skickade KFML(r) ner ideellt arbetande så kallade barfotaläkare och annan sjukvårds­personal till palestinska flyktingläger i Libanon där PFLP också verkade. Under 1970- och 80-talen sökte ledarfigurer inom Röda armé-fraktionen samt olika palestinska terrororganisationer sin tillflykt till Sverige. Det blev en bas för planering och genomförande av terroristmissioner.

Men den som förväntar sig att Säko-­rapporten skulle göra en grundlig genomlysning av Sveriges roll som för utländska terroristorganisationer blir grundligt besviken. Framförallt kan det förklaras av det snäva uppdraget att ”granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden”. Något som specificerades som ”svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar” som utgjort hot mot rikets säkerhet. Säko bakbands. Man fick inte granska utländska medborgares verksamhet i Sverige eller redovisa mellanstatlig information som främmande makts påverkan. Därtill ingick inte forskarna i själva Säko utan skrev fri­stående rapporter som de själva var ansvariga för och där de kunde straffas om sekretessklassad information offentliggjordes. Delar av Säkos oberoende kan även ifrågasättas i och med att forskare knutna till kommissio­nen senare visade sig ha tidigare kopplingar till ett parti på yttersta vänsterkanten.

Säkos slutresultat blev i relation till terrorkopplingar därför rejält magert på både detaljer och substans. Marwan al-Fahoum, som var PFLP:s underrättelsechef och den danska terroristorganisationen Blekingegadeligans förbindelseofficer, nämns inte ens anonymiserat. al-Fahoums roll som planerings- och samordningsansvarig för Blekingegadeligans kidnappningsförsök av Tetra Pak-grundaren Ruben Rausings sonson Jörn, som 1985 studerade i Lund, utelämnas helt. Säkos snäva mandat innebar också att andra viktiga palestinska terrororganisationer verksamma i Sverige uteslöts: en PFLP-GC-cell i Uppsala och den palestinske terroristen Samir Muhammed Khadar, terrorgruppen Abu Nidals operativa befälhavare, som levde ett dubbelliv i Sverige.

I Bent Blüdnikows bok Bombeterror i København (2009) redogörs för en PFLP-GC-bas i Uppsala som leddes av palestiniern Sadi Alwani. Hösten 1979 tog han med sig två unga svenska kvinnor för att genomgå militärträning i ett PFLP- läger. Året därpå skickades de till Israel för rekognoscering och fotografering av måltavlor som knesset och ett oljeraffinaderi. Planer utvecklades också på att kidnappa och senare mörda El Al-anställda efter utväxling av gisslan för palestinska fångar. Men planerna fullföljdes aldrig – istället greps Alwani och kvinnorna i Helsingborg på väg tillbaka från Danmark. De åtalades och dömdes till fängelse.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Baserad i Uppsala var ytterligare en terrorkvartett, kopplade till Palestinian Popular Struggle Front (PPSF), som reste ner till Köpenhamn i juli 1985 och detonerade två hemmagjorda bomber: en vid flygbolaget Northwest Orients kontor och en vid synagogan. Under en längre tid var även en av gärningsmännen från Uppsala i skarpt fokus för terrorutredningen kring Lockerbieattentatet 1988.

1988 upptäckte Säkerhetspolisen en omfattande vapengömma utanför Arlanda som kunde kopplas till Samir Muhammed Khadar i samband med terrorattacken och sprängningen av kryssningsfartyget City of Poros i Grekland i juli samma år som dödade 9 och skadade 98 personer. Khadar hade 15 olika identiteter och var ansvarig för några av de blodigaste terrorattacker som gruppen genomfört. Samtidigt var han gift med en svensk-finsk kvinna i Upplands Väsby och levde som Michel Rouphael som drev en import-exportfirma. Khadar misstänks ha omkommit i samband med City of Poros-attacken.

På samma sätt som det sovjetiska inflytandet över terrorgrupper på 1970- och 80-talen ännu är outforskat vilar en skugga över det ryska inflytandet över dagens högerextremistiska grupper. Sanningen om historien beror på vilken rysk matrjosjka­-docka man avtäckt.