Den 30 november 2017 är det 350 år sedan han föddes i Dublin, och i tid till jubileet har John Stubbs förfärdigat en i sedvanlig sentida stil ytterst och alltför omfångsrik biografi, Jonathan Swift. The Reluctant Rebel. Mängden av upplysningar svämmar över alla bräddar. Stubbs kan inte låta Swift promenera förbi en skola utan att berätta dess historia och meddela vilka lärare som har undervisat där eller förbi en kyrka utan att redogöra för när den uppfördes och när den restaurerades och på vilket sätt och av vem och rapportera om dess ryktbara predikanter och deras predikningar.

Men en förtjänst – och en väldig förtjänst – äger Stubbs levnadsteckning: Han låter Swift vara en sammansatt gestalt, en individ som inte faller ut på något för ett eller annat intresse tacksamt vis, som alltså inte bringas att fungera som representant för vare sig det ena eller det andra utan får förbli en människa i sin egen rätt.

Swift föddes i Dublin men närde under snart sagt hela sitt liv en längtan efter att varaktigt kunna slå sig ned i det land från vilket han härstammade både på fädernet och på mödernet, England. Länge skulle han uppehålla sig ömsom här, ömsom där. Stubbs kallar rentav den flitige resenären mellan de båda öarna för ”en fånge på Irländska sjön”. Redan vid några månaders ålder hade Swift blivit faderlös. Hans farbröder sköt till pengar så att hans mor kunde bevara en hyggligt privilegierad social ställning och han själv få utbildning först på en skola i Kilkenny och sedan på Trinity College i Dublin. I Kilkenny läste han greker och romare på originalspråk och tillägnade sig uppfattningen att det var dylik läsning och endast dylik läsning som gjorde en människa civiliserad. På Trinity College utvecklade han en skepsis mot den nyare vetenskapen och de kunskapsvägar som den anvisade. Vetenskapens män skulle han fortsatt betrakta som trångsynta, intellektuellt begränsade, insnärjda i sina metodologiska scheman och system.

Strax efter sin 20-årsdag begav sig Swift till England för att bli sekreterare åt en vän till och gynnare av en av hans farbröder, nämligen William Temple, en pensionerad diplomat och politisk maktspelare som idkade umgänge på sin egendom Moor Park. Här kunde Swift iaktta och i någon mån lära känna åtskilliga personer i tidens administrativa och kulturella elit.

1600-talet hade varit fyllt av motsättningar i flera ledder. Katoliker mot puritaner. Skottar mot engelsmän. Kung mot parlament. I mitten av århundradet hade den religiöse extremisten Oliver Cromwell låtit avrätta Karl I och gjort sig till diktator. När Cromwell dog kunde inom kort en representant för ätten Stuart på nytt placera sig på den tron som hade stått tom ett drygt decennium. Parlamentet såg emellertid med skepsis på först Karl II:s och sedan Jakob II:s katolicism och lät i slutet av 1680-talet som ny kung inkalla Vilhelm av Oranien, en kalvinist från Holland som var gift med en av Jakob II:s döttrar, ett förfarande som fick namnet ”den ärofulla revolutionen”. Jakob II flydde till Frankrike men fortsatte ganska omgående till Irland för att med vapen i hand försöka återta sin ställning. Dock blev han och hans trupper grundligt besegrade i slaget vid Boyne 1690. Det var alltså mitt i den här turbulensen som vår författare in spe begav sig från Dublin till London.

Tidigt ska Swift ha skaffat sig vanan att i notisböcker nedteckna skarpa omdömen om personer som ådrog sig hans missnöje, i huvudsak allmänt kända personer. Under 1690-talet skulle dylika anteckningar övergå i formandet av hela litterära verk, ställningstagande, satiriska. Det första verkliga kraftprovet blev A Tale of a Tub, vars publicering försiktigtvis blev uppskjuten. Swift linjerar här upp den grasserande religiösa konflikten som han uppfattar den. Han gör det som en berättelse om hur tre söner vårdar en gåva som de har fått av sin far. Peter är katolik. Jack är puritan och kalvinist. Martin är en protestant i doktor Luthers anda. Sin sympati förbehåller Swift den sistnämnde. Sin antipati riktar han framförallt mot den mitterste. Den viktiga och farliga frontlinjen gällde som han såg det inte den katolska kyrkan utan det puritanska och kalvinismen. En politisk komponent spelar in. Swift var rojalist, en hängiven sådan. Vad puritanerna och kalvinisterna kunde stå för hade blivit blott alltför uppenbart under Oliver Cromwells despoti, numera skulle vi kanske säga talibanliknande despoti.

När A Tale of a Tub utkom 1704 skedde det anonymt. Så blev det med nästan alla de verk som skulle strömma ur Swifts penna. Att han var upphovsman till dem blev omgående bekant i allt vidare kretsar, vilket inte hindrade att Swift i sina brev, när viljan föll på att blanda bort korten för eventuella censorer, kunde gå till häftigt angrepp mot skrifter som adressaten var mycket väl medveten om att han själv hade skrivit. Hårda ord kunde emellertid komma också från andra än författaren själv, så beträffande A Tale of the Tub. Företrädare för Engelska kyrkan uppfattade boken som ett angrepp på religionen som sådan, på kristendomen överhuvudtaget. Misstaget var hotfullt för Swift. Han hade ungefär samtidigt som verket skrevs blivit präst i Engelska kyrkan och rentav tidvis varit verksam i irländska landsortsförsamlingar, som Kilroot, Templecorran, Ballynure, Laracor och Rathbeggan. Avsikten var att kvalificera sig till en högre befattning, helst förstås inte på Irland utan i England.

Dock var företrädarna för Engelska kyrkan inte de enda som lade märke till att Swift var en person som kunde skriva, som med sin formuleringsförmåga enkelt vann läsare och påverkade dem. Uppmärksamma var även ledare för det ena av de båda partier som i allt högre grad hade blivit nav i engelsk politik, tories och whigs. Det senare partiet hade vid 1700-talets begynnelse grepp om regeringen, som vid denna tid dock ständigt var sammansatt av representanter för båda lägren. Men det förra partiet var det som var attraherat av Swift och som attraherade Swift.

Den politiska situationen var fortsatt komplicerad. Efter Vilhelm av Oraniens död 1702 hade Anna blivit drottning. Hon var en annan dotter till Jakob II och själv protestant. Och hon stod under starkt inflytande av sin väninna Sarah Churchill, som var gift med John Churchill, som var härförare i det krig på kontinenten som just hade blossat upp, spanska tronföljdskriget, och som skulle vinna ryktbara militära segrar vid bland annat Blenheim 1704 och Ramillies 1706 och som skulle bli den förste hertigen av Marlborough.

Swift gick i tjänst hos tories, blev vad som idag skulle kallas lobbyist eller kanske presstalesman eller rentav kommunikationsdirektör. Kriget på kontinenten hade kommit att bli en vattendelare. Whigs leddes av Sidney Godolphin, som ville fortsätta kriget till en total seger var vunnen. Tories leddes av Robert Harley, som ivrade för fred. Swift skrev pamfletter, artiklar och dikter som ironiserade över och attackerade Godolphins ståndpunkt. Han utmålade en tillvaro där mannen på gatan sedan länge inte visste av annat än utgjutet blod och fler och högre skatter, medan penningmagnaterna inom whigs gjorde sig rika på den affärsverksamhet som det evinnerliga fälttåget möjliggjorde, på leveranser av krigsmateriel och krediter. Marlborough var Swift särskilt förhatlig. Han tecknades som tyrannisk och korrumperad. Kampanjen blev framgångsrik. Kronan flyttade sin lojalitet. Harley utmanövrerade Godolphin, och Marlborough blev fråntagen sitt befäl och gick i exil. Fred slöts i Utrecht 1713.

Men historien upphörde inte att vara komplicerad. Drottning Anna dog 1714 vid inte fullt 50 års ålder, barnlös efter att genom åren ha fått 12 dödfödda eller i späd ålder avlidna barn. Huset Hannover avlöste huset Stuart på tronen, och ödets hjul kastade Robert Harley ut ur regeringen och in i fängelse. Whigs återtog kommandot, snart under en ledare som Swift ogillade med samma intensitet som han hade ogillat Godolphin och Marlborough, Robert Walpole. Swift själv hade emellertid som tack för sina tjänster åt tories fått en reträttplats innan förhållandena i riket vändes upp och ned, som domprost vid Saint Patrick’s Cathedral i Dublin.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Under sex år upphörde han med sina skriverier. När han återupptog dem var det dels för att i fantasifull, delvis grotesk förklädnad ge en bild av de maktstrider i England som han hade bevittnat, dels och omsider framförallt för att gissla regeringen i London och protestera mot hur den vanskötte Irland. De respektive ambitionerna kom till uttryck i varsitt av de två verk av Swift som har blivit verkligt bestående, ovedersägliga klassiker: Gulliver’s Travels (1726) och A Modest Proposal (1729).

Gulliver’s Travels berättar om sjömannen Lemuel Gullivers resor till diverse säregna platser, en av dem befolkad av människor stora som teskedar, en annan av jättar och en tredje styrd av hästar. En uppenbar inspiratör har varit Herodotos, som Swift i en betraktelse skildrar som historieskrivningens och reseskildringarnas fader, en man präglad av moralisk och politisk vishet, med objektivitet och rättvisa som ideal. Självklart är att det var till en hållning som kunde karakteriseras just så som han själv siktade. A Modest Proposal förhåller sig till den hungersnöd som i slutet av 1720-talet hemsökte Irland. Ett förslag framkastas om att de fattiga borde slakta sina barn och sälja köttet till bättre beställda. Hungersnöden skulle minska, eftersom de fattiga genom försäljningen fick pengar till matinköp. Antalet munnar att mätta skulle också bli färre, så problemet med så kallad överbefolkning vann som en extra finess sin lösning. För en svensk läsekrets, van vid professor Tännsjös på strikt vetenskaplig grund byggda opinionsyttringar, är den satiriska dimensionen i Swifts anspråkslösa förslag kanske inte så lätt att urskilja. Men i Irland när det begav sig var det ingen som missade den.

Allting mynnar ut i en paradox. Swift, präst i Engelska kyrkan och en herre för vilken det var otänkbart att irländarna inte skulle lyda under Englands kung, blev firad hjälte på sin födelseö, överallt igenkänd och hälsad som ”patrioten”, den främste talesmannen för den irländska befolkningens rättmätiga klagan över det usla styre för vilket huset Hannover, parlamentet i London, whigs och Robert Walpole bar ansvar.