När Benjamin Dousa tillträdde som ny vd för Timbro meddelade han att tanke­smedjan nu skulle bli ”lite mindre Mozart och lite mer pop och rock’n’roll”. Det var väl egentligen ingen som blev förvånad av den avgående MUF-ordförandens ord, men ändå skavde de lite. Åtminstone i mina öron. Jag började fundera på varför och insåg att det har att göra med bilden av svensk höger idag.

I den samhälleliga debatten försvinner det konservativa arvet så lätt; det drunk­nar i en flod av beskyllningar om antingen nyliberalism eller främlingsfientlighet. Högern kan vara ljusblå Reinfeldtliberaler med konsultfirmor och cava-blöta efterfester eller SD-sympatiserande, folkölsdrickande Bert Karlsson-opportunister, men den får sällan vara sansad, bildad och rimlig. När Margit Richert skriver i Aftonbladet att den konservativa identitet hon nu lämnat för henne mest inneburit att ”vara arg på skatter” tangerar hon också ett skräckscenario: Är den moderna högern verkligen så ointresserad av de eviga värdena? Med sin mycket retweet-vänliga formulering kastade Dousa mig tillbaka till den fasa som var Fredrik Reinfeldts vurm för det svenska eurodiscobandet Da Buzz.

”Konservatismen bygger inte till lika stor del på kollektivism och gruppidentitet och inbjuder inte riktigt till att organisera sig runt gemensamma kulturella markörer.”

Jag är ständigt rädd att svensk konservatism egentligen är antiintellektuell. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch gjorde bort sig rejält när hon i en numera ökänd Aktuellt-sändning inte kunde svara på vem som skrivit de klassiska romaner som hennes parti ville att svenska skolbarn skulle läsa. Jag, som alltid tyckt om Busch, erkänner att jag skämdes. Kanske låter det elitistiskt? Ja, det är väl möjligt. Men ett parti som förespråkar kanon och försöker uppamma något slags aura av bildning kan inte vara så kulturellt lättviktigt. Det blir inte trovärdigt.

Saken är ju den att allting hänger ihop. En vänsterpolitisk diskurs präglar i stor utsträckning det svenska medielandskapet och svensk humanistisk forskning. Universitet producerar ideologi som i sin tur påverkar vår vardag, hur vi lever tillsammans, vad som är acceptabelt att säga och tänka, hur vi föreställer oss vårt gemensamma samhälle. Bristen på seriösa konservativa röster inom kultur och akademi blir påtaglig och får reella konsekvenser – som till exempel deplattformering och så kallad cancel culture, där en mångfald av röster och åsikter blir ett hot istället för en tillgång.

Varför har vänsterintellektuella kopplat ett så stenhårt grepp om universitetsvärlden? Det finns många svar på den frågan. Ett av dem är att konservativa är alldeles för dåliga på att göra den typ av ekonomiska uppoffringar som en intellektuell karriär ofta kräver. De stannar inte på den akademiska institutionen; de går till näringslivet istället. De harvar inte med dåligt betalda postdocs, står inte ut med de undermåliga och osäkra anställningsvillkoren eller vikariaten, utan lockas istället av sirensången från bankväsendet eller konsultfirmorna. Kanske vågar många inte ens läsa humaniora, utan går direkt på ekonomi eller juridik, studieval som medför betydligt färre risker. Men, för att tala med teologen James K A Smith, vi har alla en vision av det goda livet som vi behöver uttrycka, och den uttrycks delvis genom kulturen. Andra kommer alltid att saluföra sina versioner av det här livet – så varför gör inte de med en konservativ uppfattning samma sak?

En annan möjlig förklaring till det kulturella vakuumet är att den typiske högersympatisören inte nödvändigtvis känner sig lika mycket som en del av en rörelse eller ett sammanhang som sin vänster­orienterade motsats. Konservatismen bygger inte till lika stor del på kollektivism och gruppidentitet och inbjuder inte riktigt till att organisera sig runt gemensamma kulturella markörer. Högern har inget Woodstock, inget Reclaim the Streets, inget ABF. Konservativa människor startar (oftast) inte kulturföreningar, de läser sina romaner hemma snarare än i bokcirklar och kanske instagrammar de lite lagom från operabesöken. De bygger sina intima nätverk – sina små gemenskaper – i det tysta. Ofta saknar de dessutom den gemensamma vision många socialister delar, en längtan efter att uppgå i ett slags global eller åtminstone nationsöverskridande helhet. Det är förstås inget fel med det, men det innebär också en risk att lämna walkover i debatten.

I många år bodde jag i Storbritannien, ett land där man på många sätt lyckats hålla liv i den kulturella konservativa idétraditionen. Att jag upplevde den som så livskraftig berodde förstås delvis på att jag först var i Oxford och sedan Cambridge, två rika universitetsstäder med en uppsjö av seminarier, sällskap och föreläsningar. Där var det inte så konstigt att höra Patrick Deneen tala över rött vin och ostsnacks i ett mindre sammanträdesrum, eller att få en beläst filosof eller historiker till bordsgranne. Men även i samhället i stort fanns en mer självklar närvaro av konservativa tänkare och perspektiv. De hade tagit plats på universiteten och tidningsredaktionerna och hade det slags självförtroende som kommer sig av åratal på säkra positioner. Så ser det inte riktigt ut i Sverige.

Vad kan då göras? För det första måste svensk höger börja bry sig om kultur igen. Det är en sak att agitera för en litterär kanon under ett valår för att man hoppas locka borgerliga väljare, en helt annan att vara villig att bygga (och finansiera!) en stabil kulturpolitik. Ska man delta i samtalet måste man vara på plats. Det går inte att vifta bort konst eller litteratur som något extra, något lyxigt, ett tillval – nej, om vi ska få någon konservativ kultur att tala om måste de sköna konsterna uppvärderas och betraktas som bröd snarare än bakelser.

Inom högern finns en vanligt förekommande nidbild av statlig inblandning i kulturen som töntig eller slösig; något som finansierar menskonst och ljudinstallationer för daggmaskar. Det heter att de pengarna hade kunnat gå någon annanstans. Och det kan man ju tycka – men den här attityden döljer också ett förakt för de värden i livet som inte är självklart nyttomaximerande, som inte kan bevisas ha positiv inverkan på ekonomi och tillväxt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det, om något, borde anses vara en direkt antikonservativ hållning. Om konservativa inte försvarar bildning, lärdom, tradition och skönhet, vem ska då göra det? Låt inte Sovjetliknande idéer om effektivitet tugga sönder den mänskliga civilisation som får sitt kanske främs­ta uttryck i skapandet. Var inte rädd för lite skattefinansierad landstingskonst; uppmuntra istället den konservativt lagda ungdomen att utbilda sig till curatorer, intendenter och landskapsmålare, att läsa litteraturvetenskap och gå på skrivarskolor, att ägna sig åt teater och musik och allt det där andra underbara som skiljer oss från djuren. På så vis kan vi delta på lika villkor.

Konservativ kultur behöver inte vara opera, Mozart och konstutställningar på Nationalmuseum. Där har Benjamin Dousa på sätt och vis rätt. Kulturen får förstås gärna vara stereotypt ”borgerlig” – vi har ett fantastiskt kulturarv, och det ska vi vårda och erbjuda varje ny generation att ta del av.

Men konservatismen behöver också genomsyra det moderna, framåtblickande kulturskapandet och få bli en livshållning, en vision av det goda, snarare än en reaktionär position som förkastar varje ny strömning. Om svensk konservativ kultur ska ha en framtid måste den alltså anses önskvärd; den måste uppskattas, värderas och prio­riteras betydligt mer än vad den gör idag. Då kan den inhems­ka kulturdebatten plötsligt bli riktigt spännande.