Händelsen resulterade i ett stort antal utställningar och arrangemang, ett nytt historiskt museum och en omfattande debatt om både historien och dess konsekvenser för dagens samhälle. Ett annat givet resultat var en mindre flod av historiska verk om delar av landets väg genom århundradena. Ett av de intressantare var den ledande historikern Manfred Rauchensteiners bok UnterBeobachtung. Österreichseit 1918.

Författaren har en omfattande produktion bakom sig – med tonvikt på habsburgmonarkin och dess militära historia. Han är en av landets mest uppmärksammade och mest citerade nu levande historiker. Rauchensteiner har tidigare även varit chef för armémuseet i Wien. För den intresserade kan det vara bra att veta att böckernas omfång inte tycks vara något problem. Hans bok om monarkins fall och första världskriget omfattade i god tysk stil 1 500 sidor. UnterBeobachtung är däremot en tunn liten volym på endast 528, utöver noter och litteraturlista.

Titeln syftar på det faktum att Österrike alltsedan den moderna statens födelse, efter de föga genomtänkta frederna som följde på första världskriget, noga har granskats av sin omvärld. Till att börja med handlade det om segrarmakterna och Nationernas förbund, som satte snäva gränser för handlingsfriheten. Österrikarna var väl medvetna om detta faktum och ägnade mycket tid åt att analysera och bemöta omvärldens synpunkter och reaktioner. Lite som Sveriges överdrivna fixering vid ”Sverigebilden” i utlandet, något som liksom i det österrikiska fallet knappast borde gå att på ett meningsfullt sätt analysera i de flesta av jordens länder.

Det intressantaste avsnittet i boken är det som beskriver statens födelse och de problem och det successivt tilltagande förfall som till slut skulle leda till den tyska inmarschen 1938 och statens försvinnande från den europeiska kartan. Det tog 20 år, från ett av förvirring och svält präglat år noll till total kapitulation inför det tyska trycket.

Det är också intressant eftersom det alltför ofta görs kopplingar mellan dagens politiska kris och de förhållanden som rådde under 1930-talet. För det mesta haltar jämförelserna betänkligt, men ibland tillför de diskussionen något värdefullt. Österrike blev ett tydligt exempel på en ”failed state”. Dessutom blev den tyska inmarschen och avsaknaden av motåtgärder ännu en av spikarna i kistan för Nationernas förbund. Österrikes oberoende var ett av segrarmakternas grundläggande krav. Detta krav användes många gånger för att stoppa åtgärder som hade kunnat göra situationen mindre omöjlig för ledningen i Wien. När väl det så viktiga oberoendet upphörde reagerade däremot ingen.

Efter krigsslutet dominerades situationen i det som skulle bli Österrike av förvirring, svält och osäkerhet. Kejsardömet var borta och många invånare kände sig inte mer som ansvariga för nederlaget än till exempel de nya grannarna i Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Tyskarna i Österrike ville egentligen bli en del av Tyskland, men det hade förbjudits i fredsavtalet i Saint-Germain. När det inte var möjligt väntade man sig åtminstone att de tyskdominerade delarna av Böhmen och Mähren självklart skulle bli en del av den nya staten. Inte heller det visade sig vara möjligt. Segrarmakterna och deras nya allierade bestämde i princip ensidigt var gränserna skulle gå. Det enda större undantaget var Burgenland, där Österrike faktiskt fick en mer gynnsam lösning än det från början var tänkt.

Konflikterna om gränserna mellan det nya landet och dess grannar bidrog till ett av det nya Österrikes största problem. För att kunna hålla grannländernas mer eller mindre reguljära styrkor tillbaka var det inte möjligt att bara använda resterna av den kollapsade kejserliga armén. Dessutom utnyttjades därför de många miliser och frikårer som växt fram ur efterkrigstidens kaos. De var baserade på regionala identiteter och politisk övertygelse. Insatserna vid gränserna stärkte dessa styrkors auktoritet och gjorde det svårt att på allvar ifrågasätta deras existens. Statens våldsmonopol återupprättades aldrig efter krigsslutet.

Frikårerna och partmiliserna blev ett stående inslag i interna konflikter, vilket kulminerade i det kortare inbördeskrig som utkämpades mellan i huvudsak det socialdemokratiskt dominerade Wien och den austrofascitiska regimen under 1934. Våld var ett naturligt inslag i landets politiska liv. Mer än 330 attentat utfördes under den första republiken (1918–1938). Förbundskanslern Dollfuss mördades. Dokumentet där den siste Habsburgkejsaren Karl avsäger sig tronen brann upp tillsammans med justitieministeriet i samband med kravaller redan 1927.

Våldet var nära kopplat till den polariserade politiska situationen. 1918 ville de flesta ansluta landet till Tyskland – målsättningen fanns med redan i den första konstitutionen. Samtidigt ville många ha tillbaka det förkrigstida samhället och åter andra skapa en socialistisk republik. Värt att komma ihåg är att informationen om den reellt existerande socialismens konsekvenser vid den här tiden var begränsad. Det som senare hände i framförallt det kommunistiska Ungern ändrade med tiden stämningsläget.

Ofta var det svårt att få de stora partierna att samarbeta eller att ens föra meningsfulla samtal. Formerna för politiken var lika otydliga som den nya statens gränser. Socialdemokraterna var splittrade mellan Otto Bauers mer radikala falang och Karl Renners mer kompromissvilliga del av rörelsen. Partimilisen stod ofta bakom dem som krävde hårda tag mot de katolskt konservativa motståndarna. Lösningen blev koalitioner ledda av det kristsociala partiet, där den mindre tysknationella gruppen fick stort inflytande och senare kunde medverka till att ge Tyskland, delvis genom de lokala nazisterna, allt större inflytande.

Politiken drevs successivt alltmer åt höger och närmare Tyskland. Ett dysfunktionellt politiskt system kom att präglas av frikårernas inflytande, fullmaktslagar och kanslervälde. Parlamentets makt minskade och yttrandefriheten inskränktes. Till slut infördes under förbundskanslern Engelbert Dollfuss en mycket speciell form av ståndsstat. Partierna ersattes av representanter för olika samhällsgrupper som med hjälp av experter, med förbundskanslern som den dominerande kraften, skulle skapa harmoni och samverkan. Demokratin var avvecklad. Systemet påminde om det Mussolini infört i det fascistiska Italien, vilket underlättade det redan omfattande samarbetet mellan länderna. Ståndsstaten blev aldrig färdigkonstruerad. Tysklands övertagande innebar att den – tillsammans med de flesta referenser till det moderna Österrike – snabbt sopades bort.

De ekonomiska problemen, förvärrade av protektionism och de politiska blockeringarna av ett närmare samarbete med de gamla landsmännen i Österrike-Ungern, undergrävde de österrikiska regeringarnas handlingsfrihet och befolkningens stöd. Storbritannien var mer öppet för att tolerera ett ökat samarbete inom Donauregionen men Frankrike var motståndare, liksom av rent maktpolitiska skäl även Italien och Tyskland. Paris slog vakt om sin allians med Prag och Bukarest: för Rom var det kontakterna med Ungern som var avgörande. De tidvis återkommande tankarna på att blockera nazisternas ökade inflytande genom en Habsburgsk restauration hindrades också av både Tyskland och de tidigare segrarmakterna. Ingen var beredd att offra något för att rädda Österrike.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Rauchensteiner noterar att man ibland överdriver hur svagt stödet för den egna nationen faktiskt var i Österrike. Det var inte bara judarna och allt fler av vänsterväljarna som med tiden kom att se Berlin som ett hot. Det klassiska exemplet på det moderna Österrikes slutgiltiga moraliska och medborgerliga kollaps är massornas jubel på Heldenplatz i Wien när Hitler i mars 1938 talar till sina gamla landsmän. Författaren konstaterar att det faktiskt var fler människor på samma plats när den gamla österrikiska regimen för sista gången hyllade sitt land och den mördade förbundskanslern Dollfuss minne. Dessutom var pressen på människor att infinna sig på torget eller längs gatorna större när de tyska nazisterna till slut tagit över kontrollen över staden. Alla förhoppningar om en annan utgång var borta. Det var klokast att visa stöd för regimen oavsett vad man själv egentligen tyckte om nazismen eller banden till Tyskland.

Några av de slutsatser dagens makthavare skulle kunna ta med sig från Österrikes väg mot statskollaps är vikten av att slå vakt om statens våldsmonopol, det gäller både på gatorna i Paris och i östra Ukraina. Vikten av kompromisser och vilja att samtala i politiken även i komplicerade lägen är en annan, liksom de problem som tullmurar och blockeringar mot att tänka om i nya situationer skapar. Versailles var en katastrof, men kloka insatser under främst 1920-talet hade kunnat göra läget mindre besvärligt. EU:s alltmer påtagliga splittring mellan öst och väst måste kunna hanteras mer konstruktivt än genom ömsesidiga och regelbundet återkommande fördömanden.

UnterBeobachtung ger en grundlig och intelligent analyserande bild av det moderna Österrikes historia. Rauchensteiner har ofta kloka synpunkter på sakernas tillstånd och bidrar med jämna mellanrum med kuriosa och detaljer som ger ett ytterligare djup åt framställningen. Framförallt ger boken en skrämmande bild av hur ett nyskapat land sakta men säkert gick mot sin undergång, utan att någon av de stater som faktiskt kunnat agera gör något meningsfullt för att förhindra katastrofen. Den avgående brittiske ambassadörens sista rapport från Wien 1938 är ingen uppmuntrande läsning. Författaren citerar ett långt avsnitt ur texten.

I december meddelade Wientidningen Der Standard att endast 3 procent av österrikarna hellre hade sett att deras land varit en del av Tyskland. Mot bakgrund av Österrikes avskräckande första decennier på Europas karta är det klart godkända siffror. Det har blivit bättre.