I höst ska kyrkomötet i Svenska kyrkan besluta om att eventuellt revidera psalmboken eller påbörja arbetet med en ny. Senast det begav sig var 1986, då psalmbokskommittén hade arbetat med ett förslag sedan 1969. Det har alltid varit en stor sak när det Kungliga Majestätet och senare riksdagen har bejakat en ny psalmbok: 1695, 1819, 1937 och 1986. Frågan är idag nästintill en futilitet, men det fanns en tid då varje dagstidning, Svenska Akademien, politiska partier och majoriteten av medborgarna hade en åsikt.

Sedan reformationen har det alltså endast funnits fyra nationella och av Sveriges rike erkända psalmböcker. Ett skäl till fåtalet är att alla revisioner har orsakat djupa konflikter kring teologi, politik och estetik. Konflikterna har rört såväl männi­skors innersta tro som makten över vad folk förväntas tro. Psalmboken är nämligen ett bekännelsedokument som har haft inflytande på tankar, tro och föreställningar. Bekännelsen har lärts över generationer genom den sjungna teologin, som Martin Luther kallade psalmen. På så sätt har både läran och melodierna blivit en del av det svenska kulturarvet. Alla psalmböcker, förutom den från 1986, har också varit en viktig politisk faktor för att aktivt forma en nationell svenskhet där alla förväntats bekänna innehållet i en gemensam tro – bortsett från de som under 1800-talet fick di­spens för en egen trostillhörighet fram till religionsfrihetslagen 1951.

En av de sista stora bataljerna ägde rum 1920 och 1921 och rörde ett förslag om revision av den Wallinska psalmboken från 1819. Det streds inom kyrkan och blev även en styrkemätning mellan regerande so­cialdemokrater och delar av prästerskapet. Vad fick det för betydelse? Frågan kan inte enkelt besvaras, men en konsekvens rör avförtrollningen av kyrkans tro, språk och poesi som syns genom debatten för hundra år sedan. Tiden kringgärdas av tunga frågor såsom kvinnors ­rösträtt, förs­ta ­världskrigets slut, industrialisering, spanska sjukan, fattigdom, hunger, missväxt, tilltagande urbanisering och emigration. Sedan decennier glesnar det i kyrkbänkarna medan frikyrkorna drar folk. I allt detta handlar psalmboksfrågan om förnyelse av gudstjänstlivet och att vara fortsatt angelägen som evangelisk luthersk kyrka. Två nyckelpersoner är ärkebiskopen Nathan Söderblom och biskopen i Karlstad J A Eklund.

Om kyrkan för etthundra år sedan kritiserades för att vara präststyrd kritiseras den idag för att vara politikerstyrd.

Strax efter klockan elva den 3 december 1920 öppnas Det allmänna kyrkomötet. Ledamöterna har firat första advent föregående söndag och därefter rest till huvudstaden för att delta i det kyrkomöte som kontraktsprosten Rydholm efteråt skulle beskriva som det viktigaste sedan 1593. ”En ny psalmboks antagande torde blifva inledningen till en ny epok i svenska kyrkans historia”, hoppades Rydholm högtidligt i samband med kyrkomötets avslutning kvart i sex kvällen därpå. Dessförinnan har debatten varit hård i två dagar.

Redan när kyrkomötet öppnas sätter Söderblom agendan med ett inledningsanförande som varar i nästan tre timmar och som utgör 33 sidor i protokollet. Kanske han harklar sig och gnuggar gruset ur ögonen efter få timmars sömn: ”Jag satt uppe till klockan tre i natt”, avslöjar ärkebiskopen för att understryka allvaret. Söderblom anar att han endast har ett fåtal av ledamöterna med sig men känner däremot ett starkt stöd från det kulturella etablissemanget. Effekterna av det han ska säga är svåra att förutse. Som ärkebiskop ligger det i hans ansvar att som primus inter pares ena kyrkan, inte att splittra den. Men hans språkliga engagemang, hans samvete och teologiska profil uppmanar honom att agera med kraft. ”Huvudskälet för mig är själva principen”, säger han och markerar att de förändringar som föreslås av biskoparna J A Eklund och Gottfrid Billing i den Wallinska psalmboken är försämringar. Istället är det bättre att behålla den Wallinska i befintligt skick och komplettera med ett tillägg, såsom andliga sånger av Lina Sandell och andra.

När Söderblom argumenterar emot förslaget söker han kanske ögonkontakt med Eklund eller med Billing som är vice ordförande för kyrkomötet och därtill både riksdagsledamot och ledamot av Svenska Akademien. Båda har arbetat i psalmboksnämnden på Kungl. Maj:ts uppdrag sedan 1915, med uppdraget att ta fram en ersättning till den Wallinska.

Det hör till ovanligheterna, sägs det i efterhand, ja det är så sällsynt att ingen kan minnas om det någonsin har hänt, att en ärkebiskop ägnar nästan tre timmar åt att förkasta ett förslag på det sätt som ­gjordes. Eklund var dessutom inte vem som helst. Från sitt säte i Karlstad har den lärde och respekterade biskopen och professorn under ett par decennier uttalat sitt motstånd mot Wallins psalmbok. Den var enligt Eklunds tycke teologiskt svag och kvalmigt romantisk. Det behövdes en ny ansåg han och flera med honom. Flera av förslagets psalmer var dessutom Eklunds egna, såsom Fädernas kyrka.

Var och en av ledamöterna känner spänningen i rummet. Kanske några skruvar på sig, spanar över församlingen för att avläsa atmosfären. De fåtal som stöder Söderblom nickar diskret mot bundsförvanter, medan de som stöder Eklund och Billing skakar på huvudet. En tredje grupp vill ha en kombination av nytt och gammalt och vet inte vem de ska titta på medan Söderblom talar. Trots ärkebiskopens motstånd mot förslaget, trots hänvisningen till att ”i stort sett hela svenska folket” tänkte som han, förlorade han omröstningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I pressen, Svenska Akademien och i politiska kretsar väcker beslutet ett ramaskri. Socialdemokraterna, som annars propagerar för skilsmässa mellan stat och kyrka, har trots det tydliga åsikter. Svenska kyrkan är på väg att stympa och vandalisera den Wallinska psalmboken, varnar de. Dagens Nyheter, som sällan missar tillfället att häckla kyrkan, menar att Wallins och kulturens ande är på väg att ersättas med ”dogmatik och litterärt skolmästeri”. Prästerskapet är bara en liten klick av den folkvilja som vill bevara den Wallinska. Från Svenska Akademiens håll leder Erik Axel Karlfeldt motståndet. Redan före kyrkomötet har han dömt ut Eklunds och Billings förslag. Tre socialdemokrater och en liberal skriver en motion till riksdagen 1921 som sänker kyrkomötets beslut. Kyrkomötet blir överkört av den politiska makten. Psalmboksfrågan tas upp på nytt av kyrkomötet 1921. Därefter tillsattes kommit­téer under översyn av den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg som beslutade vilka som skulle ingå. År 1937 antogs slutligen en ny psalmbok, men redan 1969 tillsattes en ny kommitté på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen och Sveriges riksdag.

Vad denna inblick illustrerar är att psalmboken historiskt sett har haft en relevans i kyrka och kultur som nuvarande Den svenska psalmboken från 1986 har förlorat. Det är svårt att idag förstå vilken omvälvande betydelse psalmboken har haft för flertalet generationer. Psalmer har format tänkande, moraliska uppfattningar och enskildas själsliga liv likväl som politiska idéer och kulturliv. När Svenska kyrkans kyrkomöte i höst ska diskutera en möjlig revidering eller en ny framtida psalmbok kommer endast ett fåtal att engagera sig. Om kyrkan för etthundra år sedan kritiserades för att vara präststyrd kritiseras den idag för att vara politikerstyrd. Beslutet inför ett kommande arbete är inte prästers, teologers eller musikers utan fattas av ledamöter från politiska eller politiskt obundna partier.

De största grupperna i kyrkomötet är Socialdemokraterna, POSK (partipolitiskt obundna), Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Borgerligt alternativ. När tunga instanser gick emot kyrkomötets beslut 1920 avslöjade det ett engagemang och en inställning att kyrkan inte ensam borde få sista ordet om ett gemensamt kulturarv. Det breda engagemanget kommer inte att väckas 2021 eller därefter, vilket beslut kyrkomötet än tar. Ärkebiskop Söderblom fick mer rätt än han själv hade kunnat ana när han 1907 förklarade: ”Psalmboken är inte beroende af modet. Den hör till det gamla, som blir nytt ständigt igen. Men den har på vissa trakter kommit betänkligt ur bruk. Folk bär andra sångböcker med sig.”