Det fanns aldrig något stöd i data, bara fromma förhoppningar kokade på en ytterst tunn soppa bestående av en feltolkning av ett parlamentsval i Nederländerna och lättnaden över att det omöjliga – att Marine Le Pen flyttade in i Elyséepalatset – faktiskt inte inträffade. I skuggan av rubrikerna fortsatte stödet för populistiska partier att växa.

Partipolitik är som bekant ett nollsummespel. Populistpartiernas framgångar sker uteslutande på bekostnad av de etablerade partierna. De nya partiernas vår är de gamlas höst.

Däremot är inte partiernas kris nödvändigtvis demokratins kris. Valdeltagandet har på sina håll slutat att sjunka. Alternative für Deutschland hämtade den största väljargruppen från soffan. Populisterna erbjuder i vissa fall ett alternativ för misströstande väljare som redan hade gett upp.

Kanske är vi nu i början av en ny epok i de liberala demokratiernas historia. Masspartiernas era tycks definitivt vara förbi. En tid när majoriteten av väljarna i de europeiska demokratierna inte bara röstade på utan också identifierade sig med ett specifikt parti.

Temat i senaste numret av Axess (nr 8/2018) är ”populism i praktiken”. Anders Widfeldt visar förtjänstfullt mångfalden av utfall som politiskt ansvar medfört för populisterna, bara i våra tre grannländer. Redan där tar bränslet slut för den som vill dra självklara slutsatser om vad som händer när man ger populister makt. Olika saker händer. Det beror på.

Och oavsett vad som händer förblir väljarna ytterst ansvariga. De är möjligen irrationella och ofta okunniga men bär ändå ansvaret för sina handlingar, påminner Anders Sundell. Och drar klokt nog slutsatsen att okunskap inte utgör skäl nog att frånta dem ansvaret.

Tre texter belyser eliternas ansvar. Peter Santesson förundras med all rätt över den osäkerhet med vilken eliter ofta omtalas – som om något samhälle någonsin vore tänkbart utan ganska så distinkt avgränsade eliter och som om det vore känsligt att ens påpeka existensen av eliter.

I Jörgen Huitfeldts text ställs en mer homogen elit – den mediala och den politiska – till svars för ”halvlögner, överdrifter och tillskapandet av ad hoc-regler som syftar till att göra tillvaron så svår som möjligt för motståndaren”. Exemplen är många men inte alltid övertygande bevis på att eliten verkligen har jävlats med Sverigedemokraterna, än mindre att det haft konsekvenser för väljarstödet.

Det är noterbart att varken Huitfeldt, Sundell eller Santesson använder populismetiketten. Det finns sannerligen goda skäl att vara restriktiv men åtminstone Huitfeldts text illustrerar tomrummet i en analys som helt bortser från det idépolitiska innehållet. Som Karin Svanborg-Sjövall ger flera exempel på sker det just nu ett intensivt ideologiskt utvecklings- och påverkansarbete både inom och mellan de populistiska partierna – till vänster och höger, i nord och syd.

Ingen tänkte någonsin tanken att de gröna partiernas genombrott på 1980-talet utgjorde annat än ett tillägg till det utbud som redan fanns. De populistiska partierna är de enda som på egen hand ritat om kartan. Den bedriften ger mer styrka än de ibland blygsamma väljarandelarna. 17,5 procent är förvisso inte så tokigt men ändå en piss i Mississippi jämfört med att ha vänt upp och ner på ett halvt sekel av blockpolitik.