Landsfadern och presidenten Charles de Gaulle skriver i Mémoires de Guerre: ”Frankrike kan inte vara Frankrike utan storheten.” Av alla generalens citat måste detta nog ses som ett av de mer tänkvärda. Inte nödvändigtvis för att han hade rätt, men för att det på ett kärnfullt sätt beskriver den franska elitens självupptagenhet över vilken roll landet bör spela i världen.

Det utrikespolitiska intresset delas också av allmänheten. Enligt en opinionsundersökning, publicerad i december av den utrikespolitiska tankesmedjan Open Diplomacy, anser tre av fyra fransmän att utrikespolitiken är viktig för en presidentkandidat. Och även om gallisk prålighet lätt får lågmälda nordbor att dra lite på smilbanden så finns här åtminstone ett korn av sanning i föreställningen om landets inflytande.

Frankrike rankas regelbundet som ett av de länder i världen med störst mjuk makt, med andra ord kulturellt och politiskt inflytande. Landets språk är fortfarande ett av världens mest studerade, trots blott 77 miljoner modersmålstalare världen över, och åtnjuter därtill en svårslagen prestige. Paris fortsätter att vara ett globalt centrum såväl för internationell modeindustri som för konst och för översättning av litteratur. Denna alltjämt starka kulturella utstrålning – rayonnement – är fortfarande viktig för fransmännens självbild, men också för deras utrikespolitiska ambitioner.

”Ett vanligt missförstånd i debatten är att Macron skulle vara anti-amerikansk. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom betraktar Macron USA som en viktig och pålitlig partner.”

Parallellt med den mjuka makten åtnjuter landet en särställning också ur militärt och säkerhetspolitiskt avseende. Det är fortsatt en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd, är en kärnvapenmakt och har en militär förmåga med global räckvidd. Det sistnämnda är inget man tvekar att använda för att nå sina politiska mål, inte minst i det Nord- och Västafrika som många ledande politiker fortfarande betraktar som en ofrånkomlig intressesfär. Därtill är försvarsindustrin betydande för landets ekonomi.

De utrikespolitiska ambitionerna är delvis en spegelbild av landets geografi. Trots att stora delar av dess kolonialvälde avvecklats har Frankrike fortfarande territorium i alla världsdelar. Bara i Stilla havet bor 1,5 miljoner fransmän. Flera av de utomeuropeiska förvaltningsområdena, som Guadeloupe och Martinique i Karibien, är dessutom fullt integrerade län (départements) som vilken annan region som helst i Fastlandsfrankrike (France métropolitaine).

Talrika öar runt om i världen ger också Frankrike fördelen att förvalta den största marina ekonomiska zonen i världen, till och med större än den amerikanska. Sammantaget besitter landet en geopolitisk särställning som jämförbara europeiska länder bara kan drömma om.

Trenden mot minskat globalt inflytande är trots allt tydlig om man betraktar utvecklingskurvan i århundraden snarare än i decennier. På så sätt påminner situationen på flera sätt om Storbritanniens. Likt britterna kämpar fransmännen med att hitta en ny roll i världen efter ett förlorat kolonialimperium, men med en avgörande skillnad: Där Storbritannien i kölvattnet av brexit föresatt sig att inta en självständig roll, med visionen om ett Global Britain, ett ”Singapore vid Themsen”, har de franska maktambitionerna tvärtom muterats in i EU-systemet med målsättningen att bygga europeisk suveränitet.

Utvecklingen har drivits på med full kraft av president Emmanuel Macron, men uppfattningen om EU som en förlängning av fransk global maktutövning är betydligt äldre än så. I många av de grunddokument som utarbetades på 1950-talet av franska politiker och som ledde till grundandet av EU:s föregångare EG genljuder ett geopolitiskt grundackord som betonar nödvändigheten för de västeuropeiska länderna att gå samman (underförstått: under franskt ledarskap) för att kunna återupprätta sitt globala inflytande. Inte minst gäller detta den tidigare franske premiärministern och utrikesministern Robert Schumans plan om bildandet av en europeisk kol- och stålgemenskap, föregångaren till dagens EU, som artikulerade målsättningen att vidmakthålla euro­peiskt herravälde över, och exploatera, den afrikanska kontinenten.

Planen på ett integrerat Francafrique var fortfarande levande så sent som under Nicholas Sarkozy tid som president (2007–2012) men nu tycks tanken vara om inte övergiven så åtminstone betydligt mer anpassad till en nutida demokratisk kontext. Under Macrons mandatperiod har tvärtom mer gjorts än under de tre tidigare presidenterna sammanlagt för att göra upp med sitt koloniala förflutna. Däremot är idén om EU som en geopolitisk hävstång inte minst för förbindelserna till Afrika fortfarande stark vilket skiljer Frankrike från inte bara Storbritannien utan också från Tyskland.

För det övriga EU, inte minst för Sverige, får detta avgörande konsekvenser. Efter det att­ brexitstormen slutligen bedarrat står Frankrike kvar som EU:s enda kvarvarande militära stormakt. Den globala politiska utvecklingen tycks samtidigt ha gett Frankrike rätt i flera avgörande frågor på EU-nivå, inte minst om behovet av större europeisk försvarskapacitet för att balansera USA:s fokus på Stilla havet.

I och med att Frankrike under nuvarande ledning använder EU som sin främsta utrikespolitiska arena kan inte heller fransk utrikespolitik enbart ses som en självständig axel mot vilken vi kan upprätta våra egna relationer. Den franska statsmakten utövar ett betydande inflytande inom ramen för samma EU-institutioner som vi själva är delar av. Därmed blir de doktriner och vägval som utarbetas i Paris av stor betydelse för Sverige och hela Norden.

I det avseendet finns två tydligt åtskilda visioner för hur en fransk utrikespolitisk doktrin bör se ut, om man beaktar de kandidater som av många bedöms ha goda chanser att ta sig till andra omgången i årets presidentval: den sittande liberala presidenten Emmanuel Macron och den högerradikale författaren Éric Zemmour.

Macron ägnade redan i sin pamflettbok Révolution. C’est notre combat pour la France (XO Éditions, 2016) två kapitel åt att klargöra sin hållning om EU och utrikespolitiken. Med den som riktmärke för de senaste årens utrikespolitik kan man konstatera att han i relativt hög grad också har följt den doktrin som han då mejslade ut för en fransk publik.

Ideologiskt verkar Macron i en upplysningstradition, där Frankrike ses som en viktig garant för att sprida de universalistiska och demokratiska värderingar som han betraktar som intimt förknippade med nationen. Det är en linje som i grunden är liberal och vänligt inställd till multilateralt samarbete, men som samtidigt inte förnekar stormaktsintresset som grund för internationella relationer. På så sätt placerar sig Macron någonstans mittemellan den gamla sortens gaullism och den liberala multilateralism som hittills varit vägledande i EU:s utrikespolitik.

I klartext innebär det att han är frihandels- och globaliseringsvänlig men att han inte tvekar att
driva krav på nya skatter för de amerikanska nätjättarna. Parallellt har Macron prioriterat riktade satsningar för att utveckla den frans­ka startup-scenen (La French Tech), genom den statliga investeringsbanken BpiFrance (Banque publique d’investissement), med målet att göra Frankrike ”den ledande kraften i Europa” för techbolag. En satsning som verkar ge utdelning. På tio år har landets ekonomiska centrum Paris gått från att vara dvärg inom branschen till att 2019 gå om Berlin i antal investerade miljarder.

Globaliseringen får enligt Macron inte stå i vägen för att Frankrike ska kunna ”styra över sitt öde” heter det i Révolution, vilket i praktiken innebär att EU ska kunna styra över sitt öde, eftersom EU enligt det Macronska synsättet är den enda realistiska politiska nivå som effektivt kan upprätthålla Frankrikes globala ambitioner under 2020-talet. Denna vision har också upprepats flertalet gånger, dels i det linjetal han höll vid Sorbonneuniversitetet 2017, dels i det tal han höll i december förra året där prioriteringarna för det franska ordförandeskapet i Europeiska rådet under första halvan av 2022 lades fram. Målet är tydligt: ett ”enat, demokratiskt och suveränt Europa”.

De sakpolitiska kraven följer samma mönster. Inför ordförandeskapet har Macron föreslagit en reform av Schengen för att ta större kontroll över EU:s yttre gränser, gå fortare fram med de koldioxidtullar som ska skydda hållbara europeiska producenter från orättvis konkurrens, och att ta större kliv vad gäller EU:s försvarspolitiska ambitioner. Inte minst för att stärka det som kallas för Europeiska försvarsfonden som fick mindre finansiering än vad fransmännen först hade hoppats på.

Flera händelser de senaste åren har även fått mer skeptiska länder att gå i Macrons riktning, om än inte så resolut som han skulle önskat. Det gäller inte minst den amerikanska prioriteringen av Kina i utrikespolitiken. Sverige, som länge intog en tydligt skeptisk linje ifråga om all form av militärt samarbete på EU-nivå, har nu delvis ändrat inställning. På hemmaplan verkar allmänheten ge presidenten godkänt i utrikespolitiken: 29 procent menar att landets inflytande har ökat under Macron, en knapp majoritet gentemot de 24 procent som bedömer att inflytandet har minskat. 45 procent bedömer det som intakt (Les Echos 10/12 -21).

Parallellt har Macron tagit egna kliv i riktning mot mer europeisk strategisk suveränitet. I slutet av 2021 tecknades ett avtal med Grekland om leverans av fyra fregatter med företaget Naval Group, samma företag som genom samarbetet Aukus blev snuvade på att sälja ubåtar till Australien, och tidigare samma år beslutade Kroatien att köpa det franska jaktplanet Rafale. Det var första gången en europeisk postkommunistisk stat valde att köpa stridsflyg av en europeisk leverantör istället för av en amerikansk.

Ett vanligt missförstånd i debatten är att Macron skulle vara antiamerikansk. Inget kunde vara mer fel. Tvärtom betraktar Macron USA som en viktig och pålitlig partner. Enligt hans synsätt bildar USA och Europa den demokratiska västvärldens två civilisatoriska socklar. Här är det historiska perspektivet väsentligt och det faktum att Frankrike och USA ur ett liberalt perspektiv är två republikanska brödrafolk. Marquis de Lafayette står staty utanför Vita huset för sina insatser i det frihetskriget och Thomas Jefferson, som bodde och verkade i Paris, hyllas på otaliga frans­ka avenyer och torg. Däremot bör det transatlantiska partnerskapet enligt Macron byggas på två jämlika och suveräna parter: en europeisk, där Frankrike intar en tung position, och en amerikansk. Det innebär att han gärna står upp för att kunna beskatta amerikanska nätjättar, men föga ifrågasätter den civilisatoriska gemenskapen med den amerikanska demokratin och dess intima band till också det franska statsskickets grunder.

En nästan diametralt motsatt uppfattning om världen och Frankrikes roll i den finner man hos den som ser ut att ha stor chans att bli Macrons motståndare i andra omgången i presidentvalet: högerradikalen och reaktionären Éric Zemmour. Om Macron delvis erkänner de multilaterala institutionernas betydelse förkastar Zemmour dem helt. För honom är världspolitiken en civilisationernas kamp, där det franska statsintresset hotas av såväl islam som ett expansivt, imperialistiskt Kina. I ett inlägg på Twitter i oktober skriver han: ”Frankrikes utrikespolitik, det är försvaret av det franska intresset i utlandet. Det är allt. Det är inte att predika moral i hela världen till den grad att ingen längre lyssnar på oss.”

Zemmours definition av detta franska intresse skiljer sig från Macrons. Istället för att definiera det i termer av 1789 års värderingar om frihet och demokrati går han längre tillbaka i historien. När han i ett debattprogram fick frågan hur han skulle definiera Frankrike blev svaret ”Rom-Rom”, i betydelsen att Frankrike är den kristna traditionen i katolicismen (Rom) kombinerat med Napoleons vilja att återupprätta det romerska Europa (Rom). Någonstans här befinner sig också, får man förmoda, styråran i den utrikespolitik han vill föra.

Kanske är det därför inte märkligt att Zemmour ser Ryssland under Vladimir Putin som det stora hoppet i och med att han enligt honom står upp mot amerikansk imperialism och försvarar sin nationella kultur på grundval av den kristna civilisationen. Det religiösa temat, där gemenskapen i kristenheten blir en utrikespolitisk princip, tog sig ett konkret uttryck när han mellan den 11 och 14 december förra året besökte Armenien på sin första utlandsresa som presidentkandidat. Bortsett från att Armenien har starka kulturhistoriska band till Frankrike – exempelvis hade den folkkäre chanson-artisten Charles Aznavour rötter i landet – är det också en gammal kristen nation.

Under ett tal vid ett kristet kloster nära den turkiska gränsen vädjade han till ett starkare försvar av Armenien som en ”kristen nation” i ”ett islamiskt hav”, helt i linje med Zemmours fientlighet mot muslimer. Det faktum att Armenien nyligen förlorade ett kort men blodigt krig med det muslimska grannlandet Azerbajdzjan, bidrar naturligtvis till besökets ödesmättade kulturkrigssymbolik.

Även sakpolitiskt står Zemmour för en annan agenda. I kampanjboken La France n’a pas dit son dernier mot (Rubempré, 2021), som till formen mer liknar en dagbok än en politisk programförklaring, går han till angrepp mot Nicholas Sarkozys beslut 2007 att återinträda i Natos gemensamma militärkommando. Därmed bröt Sarkozy med den konsensus som rått sedan 1966, då president de Gaulles tog Frankrike ur kommandot i syfte att värna landets strategiska autonomi..

Emmanuel Macron har visserligen själv kritiserat Nato för att vara ”hjärndött” i hanteringen av dagens internationella kriser, men Zemmours kritik är av en annan kaliber. Nato, skriver Zemmour, är inget annat än en förlängning av amerikansk statsmakt. I praktiken en sorts amerikanskt imperium efter den modell som president Woodrow Wilson förutspådde redan under första världskriget. Något sådant gynnar inte Frankrikes intressen. utan kommer i förlängningen att göra Frankrike ”till ett Polen eller Spanien bland andra”. Syrligt slår han fast han att de enda som blev nöjda med återanslutningen till Natos militärkommando var de franska officerare som ”förbättrade sin lön och sin engelska”.

Det tilltänkta europeiska försvar, som enligt Macron bör ta Natos plats i försvaret av den gemensamma säkerheten, kallar Zemmour för ett ”Noch Less-odjur som inte intresserar någon förutom den franska eliten, medan europeiskt försvar på resten av kontinenten betyder US Armys betryggande fanor”. Därmed erkänner han ändå USA:s betydelse för europeisk säkerhet.

Med detta stormaktspolitiska synsätt betraktar han också Tyskland, Frankrikes viktigaste allierade och en av grundpelarna i EU, som i praktiken osjälvständigt. Tyskland, menar Zemmour, gav upp sina försvarspolitiska ambitioner till Nato efter andra världskriget.

Också den viktiga franska försvarsindustrin menar Zemmour har påverkats negativt av den västliga försvarsalliansen. Det som Nato kallar ”interoperabilitet” menar Zemmour bara är förtäckt språk för att ”tvinga alla länder att köpa försvarsmateriel som är made in USA” och undanröja franska konkurrenter.

Åt vilket håll vill då Zemmour att Frankrike ska gå? Det korta svaret lyder: Tillbaka till den gaullistiska visionen om ett Stormaktsfrankrike, helt oberoende av andra.

Det kanske lugnar en del att Zemmour bedöms ha små chanser att klara en seger i presidentvalets andra omgång. Det mesta tyder på att Macron kommer att kunna samla såväl den moderata vänstern liksom den moderata högern i en nationell uppslutning liknande den 2002 mot Jean-Marie Le Pen, eller den 2017 mot Marine Le Pen.

Dessutom ser uppstickaren i högerpartiet Republikanerna, Valérie Pécresse, som beskriver sig som ”en tredjedel Thatcher och två tredjedelar Merkel”, ut att kunna ge båda en rejäl match om högerväljarna och kanske själv knipa en plats till andra omgången.

Icke desto mindre visar den ideologiska spännvidden och det intellektuella djupet i Macrons och Zemmours respektive program att det utrikespolitiska vägvalet fortsatt har stor betydelse för fransk politik.