När Ursula von der Leyen som nyvald ordförande för EU-kommissionen hösten 2019 presenterade sitt lag gavs flera av kommissionärerna ovanligt färgstarka arbetsbeskrivningar. Margaritis Schinas från Grekland, vice ordförande (en av flera) och i praktiken ett slags överrock till Ylva Johansson på migrationsområdet, utsågs exempelvis till ”kommissionär för att försvara den europeiska livsstilen”.

Efter lika snabb som förutsägbar kritik mot att titeln signalerade en ”högerextrem” och ”fascistisk” retorik skruvade von der Leyen ner hotbilden och Schinas uppdrag omformulerades till att istället ”främja” den europeiska livsstilen.

Ett ökat stöd för de här grupperna är precis det valresultat Putin hoppas på.

Som så ofta med debatter som bottnade i ordval var det snabbt överstökat och händelsen glömdes bort. Kvar fanns energin från krocken mellan två obekvämt likartade idéer om Europa.

Å ena sidan den euro-byråkratiska tankefiguren att de europeiska institutionerna står stadigare om de vilar på en gemensam europeisk identitet. En identitet som för att materialiseras kräver understöd från Bryssel. Här löper en tråd tillbaka till såväl gamla federalistiska drömmar som till en katalog av mer eller mindre misslyckade identitetsskapande projekt. Exakt var migrationspolitiken kom in i den här ekvationen var oklart, men logiken är uppenbar: den europeiska livsstilen behöver den synliga handen från Bryssel.

Å den andra sidan: Enligt det konkurrerande och för varje Europaval alltmer populära perspektivet, är hotet mot den europeiska livsstilen både akut och konkret. Det utgörs av muslimer, migranter och alla de, för att tala med den brittiske författaren och debattören David Goodhart, varsomhelstare som öppnat kontinentens gränser. Här krävs resoluta åtgärder – EU:s gränser behöver i praktiken stängas för att inte vår identitet ska konkurreras ut eller kvävas av främmande kulturer. Och ska vi ha en europeisk kommission är det självklart dess huvuduppgift att försvara denna unika och bräckliga livsstil.

Här möts två europeiska identitetspolitiska projekt. Ett toppstyrt och välbeprövat, med vikande självförtroende och tveksam meritlista. Och så ett som bottnar i en nationalism som omformulerats för att lättare haka i det europeiska.

För Europas nationalister brukade EU vara roten till de flesta problem. Bläddra i valfritt valmanifest eller idéprogram från valfritt europeiskt nationalistparti från valfritt år och du finner en ideologiskt driven kritik av EU. För nationalister är nationalstaten den enda legitima arenan för maktutövning medan överstatlighet per definition är oförenlig med nationernas självständighet. Europeiseringen har varit lika förhatlig som globaliseringen.

EU-motståndet har också varit ett vinnande recept. Vid sidan av migrationsfrågan har ingen annan fråga haft lika stor mobiliserande betydelse för nationalistiska, högerextrema och högerpopulistiska partier som EU.

Men kanske har det börjat röra på sig. Medan EU-fientligheten varit en konstant har det under ytan samtidigt skett en förändring i de nationalkonservativa partiernas Europasyn som är på väg att göra 2024 års Europaparlamentsval mer intressant än på länge.

Låt oss ta det från början. De nationalistiska partiernas Europapolitiska historia börjar 1984. Det var blott det andra direktvalet till Europaparlamentet någonsin och det gick till historien som det stora genombrottet för Jean-Marie Le Pen och hans Nationella front. Partiet hade då funnits i tolv år, men saknade ännu representation i det franska parlamentet. Resultatet – elva procent – blev en chock i både Frankrike och Europa.

Det var visserligen inte den första ”chockvåg” som franska väljare skickat till sitt etablissemang – Le Pen själv blev redan på 1950-talet Nationalförsamlingens yngste ledamot när han valdes in för Pierre Poujades agrarpopulistiska missnöjesparti. Men det är ingen överdrift att säga att med EP-valet 1984 skrevs det första kapitlet i den ännu pågående framgångssagan om den franska extremhögerns förvandling till landets allra viktigaste politiska rörelse.

En berättelse i vilken Europaparlamentet utgjort en betydelsefull scen. Le Pen kom att förbli ledamot oavbrutet ända till 2019. Med undantag för åren 1986–88, då Nationella fronten genom ett tillfälligt ändrat valsystem vann mandat i nationalförsamlingen, var det hans enda politiska plattform.

Tillsammans med nyfascistiska MSI från Italien och en grekisk fascist bildade Jean-Marie Le Pen efter valet 1984 den allra första högerextrema gruppen i Europaparlamentet: Gruppen för den europeiska högern (DR). Trots att samarbetet bara var ”tekniskt” och att ingen försökte tvinga fram en gemensam agenda blev det ändå konflikter. När Le Pen efter 1989 års val välkomnade de högerextrema tyska Republikanerna och belgiska Vlaams Blok fick italienarna nog och hoppade av.

Denna oförmåga till samarbete, kombinerad med ointresse för att på allvar påverka de politiska processerna, blev Le Pen och de andra högerextremisternas öde i tre decennier. För somliga, likt den brittiske EU-motståndaren Nigel Farage och hans UKIP som valdes in 1999, var det närmast en dygd att ignorera Europapolitiken och istället använda plenumsessionerna i Strasbourg som en inrikespolitisk plattform.

Visst gjordes försök att samarbeta. En mängd grupper har genom åren skapats till höger i parlamentet: kortlivade, svagt sammanhållna, utan större inflytande. 2004 hamnade exempelvis svenska Junilistan i sällskap med såväl italienska Lega Nord som ultrakonservativa Familjeförbundet från Polen. Det höll inte så länge.

I januari 2007, när Bulgarien och Rumänien blev medlemmar och parlamentet fick två nya extremnationalistiska partier, gjorde Le Pen sitt första försök på tretton år att få ihop en grupp. Identitet, tradition, suveränitet blev namnet på denna skapelse där fransmännen, rumänerna och bulgarerna fick sällskap av Vlaams Belang, österrikiska frihetspartiet FPÖ och så några enstaka italienare, inklusive Benito Mussolinis barnbarn Alessandra Mussolini.

Det tog några månader, sedan hade Mussolini förolämpat rumänerna tillräckligt för att de skulle bryta samarbetet. Efter att en rumänsk invandrare misstänktes för ett uppmärksammat mord i iItalien hävdade hon nämligen att kriminalitet var en ”rumänsk livsstil”.

Rumänsk, inte europeisk. Och ökenvandringen fortsatte för nationalisterna.

Hösten 2013 var det dags för nästa offensiv. På en välbesökt presskonferens i Haag meddelade Geert Wilders, partiledare för det nederländska Frihetspartiet (PVV), och Marine Le Pen, som då hade efterträtt sin pappa som partiledare för Nationella fronten, att de nu skulle arbeta tillsammans för att, som de uttryckte det, ”bekämpa monstret i Bryssel”. Det var samarbetet, inte den hätska retoriken, som var nyheten.

Det satte tonläget för en valrörelse där ”kampen mot extremism” blev ett huvudnummer för många liberaler, gröna och socialister. Många trodde sig vinna på att förstora hotet från populismen. För en vanlig väljare kunde det låta som att extremister och populister var på väg att ta över hela parlamentet.

Så blev det förstås inte, trots stora valframgångar – Dansk Folkeparti vann i Danmark, UKIP i Storbritannien och Nationella fronten i Frankrike. Och det storstilade samarbetet drog ut på tiden. Först 2015, ett år efter valet, lyckades Le Pen och Wilders, med minsta möjliga marginal, skramla ihop tillräckligt med medlemmar.

Så när liberaler, socialister och gröna även 2019 försökte upprepa hotbilden var det färre som lyssnade.

Nu, 2024, är hela frågeställningen passé. Europaparlamentet har idag en påtaglig högerlutning. EPP är största partigrupp och till höger om dem finns två partigrupper som varierar i nyanser av nationalkonservatism. ECR – den konservativa gruppen som före brexit dominerades av brittiska Tories och som traditionellt stått för en mjukare ”euroskepticism” – rymmer idag bland annat italienska regeringspartiet Italiens bröder, tidigare polska regeringspartiet Lag och rättvisa samt spanska Vox och, sedan 2018, Sverigedemokraterna. Dessa partier är inte längre EU-motståndare i någon praktisk mening. SD driver exempelvis inte längre frågan om utträde. I Italien har Giorgia Meloni överraskat många genom en konsekvent EU-positiv linje under sin tid som premiärminister.

Inte heller i den på pappret mer radikala gruppen Identitet och demokrati pratas det så mycket om att lägga ner EU. Marine Le Pen, som vid tiden för samarbetat med Wilders gärna ville bli kallad ”Madame Frexit”, övergav löftet om en folkomröstning om utträde ur unionen redan efter förlusten i presidentvalet 2017. När hon mötte väljarna fem år senare lovade hon att Frankrike skulle förbli EU-medlem även med henne som president.

En vanlig farhåga är att ett starkare stöd för de nationalkonservativa partierna underminerar EU:s ställning i en tid när Ukraina kämpar för sin frihet och den fria världens ideal, och när USA återigen riskerar att få Donald Trump som president.

Och det är förvisso sant. Ett ökat stöd för de här grupperna är precis det valresultat Putin hoppas på.

Men en mer långsiktig förändring är i rörelse, sedan en tid tillbaka. De nationalkonservativa partierna har iklätt sig rollen som försvarare av en gemensam europeisk kultur, identitet och livsstil.

Det är inte enbart ett taktiskt skifte, framtvingat av brexit och Putin. Det är också ideologiskt. Tidigare motiverades EU-fientligheten med att Bryssel hotade den nationella särarten. Nu sägs problemet istället vara att EU styrs av en kosmopolitisk elit som säljer ut den europeiska kulturen. Det är euroskepticism motiverad av kärlek till Europa.

Detta sker samtidigt som liberaler, socialdemokrater och konservativa runt om i Europa tycks ha tappat tron på det europeiska projektets potential och förmåga. Fullt upptagna med att jaga danska, franska och svenska värderingar har de missat att det är ett nytt gäng i stan som håller på att formulera om berättelsen om Europa.

I denna berättelse definieras Europa i konflikten mot Turkiet, islam, Mellanöstern, Nordafrika och efter februari 2022 kanske återigen även mot Ryssland. Vår livsstil, som hotas av de andra. I en sådan existentiell kamp är steget kort till en mer pragmatisk syn på EU som medel i civilisationernas kamp.

Kanske ser vi här konturerna av en ny skiljelinje i Europapolitiken. Men konflikten riskerar att bli asymmetrisk. Nationalisterna vet precis vad de vill ha EU till. Vet någon annan det?