I själva verket är det mesta av det vi idag ser som uttryck för ett gott liv på ett eller annat sätt resultatet av arbete som har skett i just vinstdrivande företag. Men så länge människor har slutit sig samman och i bolagsform försökt förverkliga idéer och lösa problem har det följts av en ofta utbredd misstänksamhet mot företagandet.

För samtidigt, eller kanske just därför, som företaget har visat sig vara det kanske kraftfullaste redskapet som har skapats för att lösa många samhälleliga problem, har det funnits en oro över företagens makt över samhällsutvecklingen. Skaffar sig företagen i kraft av sina ekonomiska muskler otillbörlig påverkan över politiska beslut eller är det kanske så att aktie­ägare och direktörer berikar sig på allmänhetens bekostnad? För många framstår allmänintresset som något väsensskilt från vinstintresset.

Frågorna känns igen såväl från debatten om vinstdrivande välfärdsföretag i Sverige och deras band till politiker, som från diskussionen om nätjättarnas påverkan på offentligheten i USA. Men frågeställningarna är lika gamla som det vinstdrivande företaget. I den romerska republiken var korruption kopplad till de offentliga uppdrag som låg till grund för bolagsbildningarna ett ständigt problem, och i 1700-talets London var Ostindiska kompaniets affärsmetoder och riskerna för att direktörerna berikade sig på de andra aktieägarnas bekostnad återkommande orosmoment. För att nu bara nämna två exempel ur historien.

När enskilda individer i organiserad form koordinerar förmågor och resurser frigörs enorma krafter.

Vilka företag som kommer att stå i centrum för debatten om 20 år, eller 100, är förstås omöjligt att säga. Men lika säkert som att vinstdrivande företag kommer att fortsätta att förändra världen, överlag till det bättre, är att de kommer att granskas och kritiseras – ibland med rätta och ibland orättvist.

Om detta har William Magnuson, som är professor i juridik vid Texas A & M Law School men har en bakgrund både som advokat på Wall Street och som utrikeskorrespondent för Washington Post, skrivit i boken For Profit. A History of Corporations.

Som de flesta historiker daterar Magnuson det vinstdrivande bolagets födelse till den romerska republiken. På 200-talet f Kr befann sig Rom i krig mot Kartago. Kriget tärde på statskassan, och det fanns en överhängande risk att den romerska befälhavaren Scipio varken skulle kunna betala soldaternas löner eller förse dem med mat och utrustning. Som svar på detta för Rom existentiella problem lade senaten fram ett förslag: Om medborgare i Rom ur egen ficka var beredda att förse Scipios trupper med förnödenheter skulle staten betala tillbaka när tiderna blev bättre. Tre sammanslutningar bestående av totalt 19 personer trädde fram och erbjöd sig att utföra tjänsten. Rapporter vittnade senare om att uppgiften utförts minst lika kompetent som om republiken själv hade ansvarat för den.

Denna typ av bolagskonstruktioner, societas publicanorum, användes även för att hantera allt ifrån vägbyggen till skatteuppbörden i de romerska provinserna. Många svenska kommunpolitiker kan nog känna igen sig i dessa 2 000 år gamla politiska överväganden. Varför belasta en ansträngd kommunbudget med kostnaden för att bygga en ny skola eller ett nytt äldreboende, när det finns privata företag som är beredda att göra investeringen?

Men framförallt visar exemplet från antikens Rom på vilka egenskaper som är företagets kanske viktigaste. När enskilda individer i organiserad form koordinerar förmågor och resurser frigörs enorma krafter.

Från företagets rötter i det antika Rom gör Magnuson ett antal nedslag i hi­sto­rien för att visa på hur intimt kopplad framväxten av det moderna samhället är med utvecklingen av det vinstdrivande företaget.

Det handlar exempelvis om det moderna bankväsendets framväxt i Florens på 1400-talet och hur man för att hitta vägar runt kyrkans ränteförbud skapar finansiella instrument som väsentligt underlättar handeln mellan olika delar av Europa. Grundandet av Ostindiska kompaniet i London på 1600-talet får illustrera ursprunget till aktiebolaget och aktiemarknaden. Byggandet av järnvägarna över den amerikanska kontinenten blir ytterligare ett exempel på hur politiken när den ställs inför stora utmaningar sätter sin tillit till kraften i det privata företagandet. Henry Ford lägger grunden för massproduktionen och konsumtionssamhället. Och de stora oljebolagen blir de första verkligt multinationella företagen, med en förmåga att även under extrema omständigheter som 1970-talets oljekriser snabbt hitta nya platser och metoder för att utvinna olja för att på så sätt snabbt säkra världens energiförsörjning.

Magnuson tar även upp framväxten av private equity-bolagen, och hur dessa investerare, som initialt ofta beskrevs som ”företagspirater” under 1980-talet bidrog till att bryta byråkratiseringen av storföretagen och blåsa liv i ett stagnerade näringsliv. Skildringen av företagets historia avslutas med digitaliseringen och hur den skapat förutsättningar för en helt ny typ av storföretag, som mycket snabbt fått en oerhörd betydelse både för samhällsutvecklingen och i männi­skors vardag.

I samtliga dessa exempel finns berättelsen om hur företagandet och vinstintresset bidrar till samhälleliga framsteg samt hur politiska makthavare i olika tider har identifierat och tagit vara på den kraften. Här finns också det enkla, övergripande svaret på frågan om huruvida det föreligger en konflikt mellan vinstintressen och allmänintressen. Historien visar att de allt som oftast går hand i hand. Eller som Adam Smith i sitt klassiska exempel uttryckte saken: det är inte bagarens välvilja vi ska tacka för att vi har bröd på bordet, utan hans egenintresse.

Men Smith var medveten om att frågan om vinstintressets egenskaper har fler nyanser. I en likaledes klassisk formulering varnar han för kartellbildning och för hur människor i samma yrken sällan kan mötas utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten.

Riskerna att vinstintresset, trots sin positiva kraft, hamnar i konflikt med allmänintressen löper också som en röd tråd genom de historiska nedslagen i For Profit. Det handlar om allt ifrån romerska finanskrascher och missbruk av insider­information i handeln med Ostindiska kompaniets aktier till amerikanska järnvägsmonopolister och riskerna med att lägga vår offentlighet i händerna på några få globala företag.

Just häri finns kärnan i den politiska utmaning som följer av företagets och marknadsekonomins kraft att förändra samhället. Hur ska företag och marknader regleras utan att det inskränker den positiva kraft som finns i vinstintresset? Få skulle nog säga att konkurrenslagstiftning eller regler kring informationsgivning på kapitalmarknaderna, som är två exempel på regleringar vars framväxt diskuteras i boken, gjort kapitalismen sämre. Tvärtom. Ibland behöver den osynliga handen kort sagt en liten knuff i rätt riktning.

Men lika många är förstås fallgroparna i det komplicerade samspelet mellan politik och företagande.

Frågan är dessutom om inte Magnuson själv ramlar ner i en sådan grop. För i hans utgångspunkt – att företagandet genom historien har gjort världen bättre och varit intimt sammanlänkat med allmänintresset – ryms även en kritik av dagens kapitalism. Kopplingen mellan företagandet och samhälleliga intressen har sedan 1980-talet gått förlorad och ersatts med en hämningslös profithunger, argumenterar Magnuson.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I sina slutsatser ansluter sig Magnuson därför till de tankar som brukar sammanfattas i begreppen ESG-­investeringar (som i environmental, so­cial ­­och governance) och stakeholder capitalism. Kärnan i dessa idéer, som det senaste decenniet har blivit allt populärare bland institutionella investerare som pensionsfonder och försäkringsbolag, är att företagen ska agera på ett sätt som inte bara handlar om aktieägarnas intressen, utan att även andra intressen, det kan handla om exempelvis anställningsvillkor och miljöhänsyn, ska väga lika tungt.

Problemet med detta tankesätt är att det inte bara innebär ett lätt korrektiv till den osynliga handen, utan att det riskerar att ersätta företagandets logik där vins­ten är den centrala drivkraften och måttstocken på om en affärsidé är framgångsrik, med en politisk logik där viljan att kortsiktigt bli älskad ofta får fälla avgörandet. Risken är uppenbar att det är just den skaparkraft – som Magnuson hyllar och som ytterst gör samhället bättre – som kommer att gå förlorad i denna process.

Företaget är, som Magnuson också konstaterar, en ständig påminnelse om kraften som finns i mänskligt samarbete. I just denna iakttagelse ryms ett viktigt perspektiv på den ständigt återkommande önskan att reglera företagandet.

Företag fattar ibland dåliga, och stundtals till och med omoraliska, beslut. Precis som människor i allmänhet tar företag risker och gör mer eller mindre genomtänkta chansningar. Människor blir nämligen inte till ekonomisk-teoretiska modeller bara för att de agerar i bolagsform.

Problemet är att mycket av kritiken mot marknadsekonomin och företagandet – historiskt och idag – jämför dagens kapitalism med ett sådant tänkt idealsy­stem, som aldrig har existerat och som heller aldrig kommer att existera.

Däremot borde det stå bortom allt tvivel att ingen institution har lyckats omvandla människors kreativitet och arbete till allmänt välstånd på ett bättre sätt än det vinstdrivande företaget. Frågan är bara om man är beredd att bejaka alla de imperfektioner som naturligt följer av mänskligt handlande. Det är den grundläggande frågan i det eviga samspelet mellan politik och marknad.