Tyskt näringsliv står inför utomordentliga utmaningar. Den digitala eftersläpningen är på allas läppar, men har fastnat i att-göra-lådan. Digitala startups som växt till så kallade enhörningar, startupbolag värderade till över en miljard dollar, lyser med sin frånvaro. Den största industrin, bilbranschen, måste ställa om från grunden, jagad av dussintals helt nya elbilskonkurrenter. Hela näringslivet tvingas kapa utsläppen av växthusgaser i en omfattning som ingen ännu har en trovärdig plan för. Därutöver framstår stora handelspartner, som Kina, alltmer tvivelaktiga och alternativa leverantörskedjor måste byggas. Andel pensionärer i befolkningen är bland de högsta i världen och perioden med stabila regeringar nalkas slutet. EU-bygget går från kris till kris. Det kan inte sluta väl, eller?

Men framtidsutsikterna för tysk ekonomi i själva verket bättre än vad man kan förledas att tro. Tyskland förfogar över dolda potentialer som kan driva hela Europa framåt – förutsatt att de mobiliseras.

Det vore inte första gången som tysk ekonomi studsar tillbaka med råge. Det så kallade Wirtschaftswunder efter andra världskriget överraskade många. Marshallhjälpens bidrag lyfts ofta fram, men viktigare var nog att Tyskland som efter första världskriget inte tyngdes av en stor skuldbörda. En exceptionellt företags- och utvecklingsvänlig politik mötte en gedigen kompetensbas.

Medan Sveriges och EU:s industriproduktion idag ligger kvar på samma nivå som år 2004, har den tyska ökat med 20 procent. Från Europas sjuke man blev landet Europas starke Frau.

Gradvis stelnade dock institutionerna. Skatter höjdes. Arbetsmarknaden reglerades allt mer. Vid återföreningen 1990 anslöts också den östtyska näringslivsöknen och en politisk opinion som varken var särskilt kunnig om eller positiv till marknadsekonomi. År 1998 låstes anslutningskursen till euron på en för tysk exportindustri ogynnsam nivå. Sammantaget blev Tyskland ”Europas kranker Mann”.

Tyskar är kända för att vara ett folk av teknikintresserade pragmatiker. När ekonomin inte fungerar analyseras problemet och reformer tas fram, inte sällan i strid med ideologi och partilinje, även i fackföreningsrörelsen. I Tyskland krävde de viktiga lokala personalrepresentanterna (Betriebsrat) allt oftare att kunna göra undantag från kollektivavtalen som fackföreningar och arbetsgivarorganisationer förhandlar om centralt för att kunna rädda jobb lokalt. Från slutet av 1990-talet drev detta fram en långtgående decentralisering av lönebildningen med allmänt lägre löneökningar än i andra euroländer.

Ett numera vanligt påstående är att Tyskland överför sina ekonomiska problem genom sina exportframgångar. Mer korrekt är dock att Tyskland genom smärtsamma reformer tog sig från ett läge med dålig konkurrenskraft under 1990-talet till god konkurrenskraft, medan många euroländer slirade i motsatt riktning, åtminstone fram till finanskrisen 2007.

Under sin tid som förbundskansler genomförde socialdemokraten Gerhard Schröder omfattande tillväxtreformer. Först kom en stor sänkning av marginalskatter år 2000 vilket uppskattades av väljarna och bidrog till hans omval. Under Schröders andra valperiod genomfördes de största marknadsorienterade reformerna på arbetsmarknaden sedan Förbundsrepubliken grundades, till stor del uttänkt av en tidigare personalrepresentant på Volkswagen, Peter Hartz. Arbetsförmedlingen stöptes om. A-kassa och socialbidrag slogs ihop på en lägre nivå för långvarigt arbetslösa. Mikroföretag tilläts verka med låg beskattning, och mer därtill.

Det blev för mycket för den socialdemokratiska partibasen som skränade att Schröder blivit ”der Kamrat der Bosse”. Partiet förlorade stort 2005. Icke desto mindre följde en exceptionell ökning av sysselsättningsgraden under 2000-talet från en nivå nära EU-snittet till att rentav gå om Sverige. Därför har också inkomstjämlikhet utvecklats gynnsamt trots lägre a-kassa och skattesänkningar.

Det vårades även för industriproduktionen. Medan Sveriges och EU:s industriproduktion idag ligger kvar på samma nivå som år 2004, har den tyska ökat med 20 procent. Från Europas sjuke man blev landet Europas starke Frau.

Angela Merkel fullföljde traditionen att reformera över blockgränserna och lyckades därmed dra undan mattan för Socialdemokraterna. Exempelvis drev hon och dåvarande familjeminister Ursula von der Leyen fram en kraftig ökning av antalet förskoleplatser även för barn under tre år vilket var ovanligt på den tiden.

Merkel klarade också europaniken 2010–2012. Många nationalekonomer, inte minst i Sverige och de anglosaxiska länderna var övertygade om att euron stod inför sin Ragnarök. Även en mind­re grupp tyska ekonomer ville bryta upp eurozonen och överge stödet för Europas B-lag. Flera av dessa ekonomer grundade AFD (Alternative für Deutschland), som senare utvecklades till ett mer utpräglat främlingsfientligt parti.

Många av dessa dystra ekonomer missade emellertid bevekelsegrunden för Tysklands i slutänden framgångsrika linje. Den präglas av en övertygelse att ett framgångsrikt Europa är även ett tyskt intresse. Då framstår det som kortsiktigt snålt att låta länder som Grekland och Italien hållas med en dysfunktionell ekonomisk politik oavsett om det på kort sikt vore billigare ifall de lämnade euron. Så länge dessa länder är med har ECB, Europeiska centralbanken, nämligen utomordentligt starka påtryckningsmedel för att tvinga fram reformer. Vid avvikelser kan banken dra tillbaka uppköp av länders statsobligationer och den nationella räntan skjuter i höjden, något som blir ohållbar för vilken regering som helst. Även den tidigare vänsterregeringen i Aten rättade in sig ledet och Grekland är nu på god väg att bli ett normalt europeiskt land. Italien vacklar, men en del reformer genomförs i alla fall.

Nästa utmaning kom i samband med invandringsvågen 2015–2016. När Merkel sade ”Wir schaffen das” var det visserligen i enhetlighet med vad de flesta tyskar då ansåg. Men många klandrade henne i efterhand ändå för att inte ha förutsett utvecklingen. Hennes påstående var dock inte helt ogrundat. Det tyska lärlingssystemet passade afghanska ungdomar som hand i handske. Syriska hantverkare fick jobb i industrin. På många sätt var Tyskland också mer pragmatiskt och snabbare än Sverige. Flera ­studier finner nu att integration, mätt som sysselsättningsgrad bland flyktingar, utvecklas väsentligt bättre i Tyskland. Tyska storstäder har också mer framgångsrikt än svenska planerat för att undvika tillkomsten av utsatta områden.

Angela Merkel trodde däremot inte på nya stora näringslivs­reformer. Tysk ekonomi led av hennes tendens ”zu merkeln”, att vara obeslutsam och sakna en åsikt. Att hon regerade i en koalition förstärkte tendensen att lyssna på mittenopinionen.

Klimatpolitiken är ett exempel. Beslutet att stänga de befintliga kärnkraftverken var i nästan alla avseenden kontraproduktivt. Men en stor majoritet av tyskarna ville avskaffa kärnkraften efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011, alltså blev de bönhörda. Kolkraften byggdes till en början rentav ut. I europeisk jämförelse är Tysklands minskning av växthusgaser medioker.

Istället har landet drabbats av elpriser skyhögt över genomsnittet i EU. Varje gång subventioner i grön energi dras in avstannar investeringarna. Utbyggnaden av vindkraft har till exempel pausats till följd av något lägre subventionering i kombination med orimliga miljö­tillståndsregler. Tysklands motsvarighet till Riksrevisionen riktar skarp kritik mot den tyska regeringen för att ha lagt en onödigt tung börda på medborgare och företag i energiomställningen och att ha försummat stabilitet och leveranssäkerhet i elsystemet. Tysklands stora subventioner av ”Energiwende” har förmodligen bidragit till en viss teknikutveckling för solceller och vindkraft, men tyska företag har inte lyckats särskilt väl i denna innovationsvåg.

Under Merkels tid har Tyskland också sovit sig igenom den digitala utvecklingen. Myndigheter kommunicerar fortfarande ofta via fax. Visserligen tas inte sällan moderna digitala system fram, men spridningen går trögt på grund av medborgarnas känslighet för integritetsfrågor, ålder eller bristande intresse. Ibland har myndigheters välmenta försök att främja digitalisering rentav gått över styr. Den tyska finansinspektionen (BaFin) blundade med båda ögonen när äntligen ett tyskt fintech-bolag uppenbarade sig. Wirecard brakade ihop med buller och bång till följd av interna bedrägerier, pinsamt nog först efter grävande journalistik av Financial Times.

Avsaknaden av enhörningar kompenseras i viss mån av andra framgångsrika företag. Siemens har till exempel lyckats väsentligt bättre än sin amerikanska konkurrent GE. Det delvis tyska Airbus lyckas bra jämfört med Boeing. Även åtskilliga statsägda företag överraskar. Deutsche Post/DHL har i hård konkurrens blivit världens största post- och transportföretag med 380 000 anställda runt om i världen.

På många sätt satsar det tyska näringslivet dock för lite och för sent på banbrytande innovationer. Som jämförelse är Apple idag värt mer än de 30 största företagen i det tyska DAX-index sammantaget. En orsak till Tysklands eftersläpning i bygget av nya stora företag kan delvis vara lovvärt. Tyskar hyllar Mittelstand-företag, medelstora företag, och EU:s konkurrenspolitik har aktivt motverkat sammanslagningar som hotade att skapa oligopol. Som en följd har EU betydligt livligare konkurrens till exempel bland flygoperatörer än USA.

Det är dock inte den enda förklaringen. Det brister också i entreprenörskap. Av världens 142 noterade företag med ett värde på över 100 miljarder dollar startades 43 under det gångna halvseklet varav endast ett i Tyskland, mjukvaruföretaget SAP. Tyska miljardärer har oftast ärvt sina förmögenheter, medan de amerikanska oftare är företagsgrundare.

Det sätter sin prägel även i företagsstrukturen och ägandet. Några av de äldsta patriarkerna i det tyska näringslivet har gått bort under senare år, som bilmagnaten Ferdinand Karl Piëch, men tyska styrelser och ägare består fortfarande av äldre vita män i högre grad än i de flesta andra europeiska länder. Möjligen har det hämmat risktagandet och ökat sårbarheten för mer snabbfotade konkurrenter. Tesla bygger i ilfart en monsterfabrik utanför Berlin som snart skall spotta ut en halv miljon bilar om året.

Entreprenörskap är inte enkelt i Tyskland. Landet placerar sig på plats 114 i Världsbankens rankning av ”Ease of starting a business”. Antal företagare har minskat stadigt under 2000-talet.

Strategin för många företag har varit att vidga den befintliga affären till andra länder snarare än att investera i nya nischer, vilket också lett till att näringslivet bidrog stort till bytesbalansöverskottet fram till 2017. Efter det har investeringar i Tyskland ökat och flera länder i världen blivit mindre attraktiva. Adidas satsar till exempel på robotfabriker i Tyskland som tillverkar skor billigare i högteknologiska anläggningar hemma än i asiatiska låglönefabriker.

Icke desto mindre överstiger tyskarnas samlade sparande vida de investeringar som görs i landet. Andra europeiska länder anklagar Tyskland för att det fortsatt stora bytesbalansöverskottet bromsar efterfrågan på deras export. En bättre miljö för privata investeringar och entreprenörskap skulle hjälpa.

En annan orsak till bytesbalansöverskottet är emellertid den åldrande befolkningen som spar mer än den konsumerar och gärna sprider sitt kapital i olika delar av världen. Detta är svårt att göra något åt. Något kompenseras det av att tyska pensionärer investerar en hel del i fritidsboende i södra Europa.

Den tredje orsaken till de stora bytesbalansöverskotten bottnar i ett knivigt politiskt dilemma. Under eurokrisen krävde Tyskland mer disciplin i de offentliga finanserna av skuldsatta länder. För att föregå med gott exempel, och mot bakgrund av Tysklands egna erfarenheter av en alltför stor statsskuld, skrevs år 2009 en ”Schuldenbremse” in i konstitutionen. Den stipulerar att den årliga statliga upplåningen inte får överskrida 0,35 procentenheter av BNP, och att delstaterna inte får skuldsätta sig. Det har gått ut över offentliga infrastruktur, vars värde kontinuerligt krympt. Under pandemin är restriktionen tillfälligt upphävd, men det är inte lätt att snabbt dra i gång stora investeringar innan undantaget åter dras bort. Det är inte heller lätt att ändra konstitutionen efter allt politiskt kapital som investerats i frågan.

Den politiska låsningen kring Schuldenbremse förklarar delvis varför Tyskland har varit så medgörligt om EU:s återhämtningsfond på cirka 8 000 miljarder kronor. Pengarna spenderas visserligen i högre grad av andra länder, men här öppnar sig en väg att även öka offentliga investeringar i Tyskland utanför skuldbromsen.

Att hitta fler sätt att öka offentliga investeringar innebär samtidigt en stor och ännu outnyttjad potential för Tyskland. En snabbare digitalisering, en stabilare energiförsörjning och bortbyggda flaskhalsar i transportsystemen stärker självfallet investeringsklimatet.

En annan otillräckligt utnyttjad potential är att många kvinnor fortfarande arbetar deltid och ofta utan att fullt ut kunna utnyttja sin utbildning Även om förskolan byggs ut skapar den äktenskapsbaserade inkomstbeskattningen höga marginaleffekter. En övergång till enskild beskattning kan hejda kompetensbristen i näringslivet.

En tredje potential är mängden billig och kompetent arbetskraft i närområdet. I Polen är lönen omkring en tredjedel av den tyska. Produktionen blir alltmer integrerad mellan grannländerna. Bratislava utvecklas till en IT-hubb som försörjer tyskt näringsliv med digitala tjänster. Tyskland har potential att bli mer som Schweiz – en högproduktiv spindel i nätet av utspridda produktionsanläggningar.

Den fjärde potentialen är stabiliteten i den ekonomiska politiken. Regeringsbildningar må vara skakigare än förr, precis som i många europeiska länder. Men politikens innehåll är mer än någonsin fokuserad på mitten. Även De gröna är betydligt mer pragmatiska och omtyckta i näringslivet än Miljöpartiet i Sverige. För 30 år sedan var Tyskland ett mycket polariserat land jämfört med Sverige. Nu är det tvärtom. I en tid där politiken i många andra länder blir mer ryckig kan den tyska stabila mittenkursen växa som konkurrensfördel.

På många sätt går den tyska ekonomin redan bra inte minst som jobbmaskin. Tidigare erfarenheter talar dessutom för att många tyskar är beredda att göra stora omprövningar när det blir grus i maskineriet. Och de har alltså stora ännu inte utnyttjade potentialer att tillgå. Tyskland kan därför bli ett ännu starkare lok i den europeiska ekonomin.