Den 28 januari år 1873 föddes den franska författarinnan Sidonie Gabrielle Colette i byn Saint-Sauveur-en-Puisaye i regionen Bourgogne. Det är alltså 150 år sedan, vilket man firar i Frankrike. Men Colette är ständigt aktuell här.

När jag försöker fundera ut en svensk motsvarighet till Colette kommer jag bara på en och hon är absolut inte jämförbar på särskilt många sätt, men ändå: Selma Lagerlöf. Lagerlöf var 15 år äldre, vilket gör dem ungefär samtida. De var båda kvinnor som lyckades ta sig fram och sedan behålla en plats på parnassen. De lyckades, var och en på sitt sätt, bli monument i sina respektive länders litteratur- och kulturliv och gå till eftervärlden.

Colette är alltså ständigt läst och omläst, och det kommer nya vetenskapliga texter om henne liksom nya kaffebordsböcker. På Colettesällskapets gedigna hemsida får vi dessutom veta vilka verk av författaren som just nu ingår i studentexamen – de byts ut då och då. Här finns även tips om de bästa analyserna av dem.

”Himlen är stor och skiftar i färg. Maten och jorden luktar gott, malkulorna och billig parfym illa.”

Vid sin död år 1954 hade Colette beford­rats till kommendör (två snäpp uppåt från utgångspunkten) i hederslegionen, hon var ordförande i Goncourtprisjuryn som delar ut Frankrikes finaste litterära pris, hon satt i den belgiska akademin och hon fick som första kvinna statsbegravning. Men vägen dit hade varit lång och kantad av skandaler, för det mesta iscensatta av Colette själv.

Hon föddes alltså i en by i Bourgogne där hon också växte upp. Huset familjen Colette bodde i var generöst, med 13 rum, och hade en magnifik trädgård, skött av Colettes mamma. Idag är det ett museum.

Colettes pappa var militär och hade gått på officersskolan Saint-Cyr men blev efter att ha förlorat ett ben placerad som skatteuppbördsman i byn. Colettes mamma Sido var änka och förde med sig två barn (alltså Colettes halvsyskon) och kultur in i hemmet. Hon var uppvuxen i Bryssel, där hennes familj umgicks med konstnärer och intellektuella. Hennes syn på barn och uppfostran, där frihet tycks ha varit nyckelordet, var förmodligen avgörande för Colettes författarskap. Liksom hennes stora kunskaper om och kärlek till djur och natur. I huset fanns dessutom ett enormt bibliotek – Sido kunde erbjuda sin dotter precis vad hon ville läsa.

Denna idyll med flickskola och bus varade tills Colette blev 18 år. Då blev familjens höga levnadsomkostnader ohållbara, Colettes far uppbar endast en låg pension som krigsinvalid. De ekonomiska svårigheterna gjorde att huset med inventarier måste säljas. Colette (liksom Lagerlöf) kastades ut ur barndomsparadiset.

Ett par år senare har Colette flytt fältet och installerat sig i Paris, gift med författaren, kritikern och förläggaren Henri Gauthier-Villars, signaturen ”Willy”, som även var den som uppmanade henne att skriva om sin barn- och ungdom. Om det var hon själv eller han som kryddade texten med pikanta erotiska skildringar av skolflickor och en ung vacker lärarinna spelar mindre roll. Boken kom ut under Willys namn år 1900 och gjorde skandal. Den har långt senare tillskrivits Colette. Under de kommande åren fortsatte serien om Claudine, skriven av Colette och utgiven under Willys namn. Böckerna omarbetades även för scenen, vilket sedan blev mer regel än undantag med Colettes produktion. Colette intresserade sig även för film och skrev många manus. Det blev lika naturligt för henne att själv stå på scen.

Tiden fram till första världskriget präglas för Colette av en kamp för rätten till sitt eget namn och sina egna inkomster. Willy, som inte bara kammar in pengarna för succén om skolflickan Claudine, utan också är notoriskt otrogen (om man ska tro Colettes senare litterära skildringar av honom) blir mer och mer omöjlig att ha med på resan. Men separationen är lång och de juridiska tvisterna många. Colette utbildar sig till mimartist och arbetar sedan som – ibland i stort sett naken – artist på kabaréer i Paris. Något ska hon ju leva på.

Samtidigt inleder hon ett förhållande med ”Missy”, markisinnan de Morny, något som enligt den tidens normer hade kunnat tolereras om de två hade haft vett att vara diskreta med den saken. (Tänk Lagerlöf igen!) Men diskretion är inte Colettes starka sida och när hon och Missy väljer att stå på Moulin Rouges tiljor tillsammans i en pantomim där Missy spelar man är skandalen återigen ett faktum. Pjäsen förbjuds men förhållandet består några år till och tvisten med Willy fortsätter.

Colette publicerar 1910 La Vagabonde (på svenska Varieté), där hon beskriver de fattiga och på många sätt eländiga villkor dessa ändå stolta artister lever under. Den här romanen uppmärksammas av Goncourtprisjuryn, även om den inte får priset. Och det är under den här perioden Colettes författarskap tar en seriösare vändning, vilket hon får rättmätig uppmärksamhet för. Även om hennes privatliv inte riktigt lugnar ned sig än. Före krigsutbrottet hinner Colette med att gifta om sig med Henry de Jouvenel, i vars tidning hon även medarbetar. Hennes enda barn, en dotter också döpt till Colette, föds 1913. Under kriget skriver hon filmmanus, står på scen och arbetar som krigskorre­spondent.

Efter kriget kommer bland annat romanerna Chéri (1920) och Tidig blomning (1923) ut. Båda behandlar ett förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man, på lite olika sätt. Under samma tid går Henry de Jouvenel och Colette skilda vägar. Bertrand (född 1903), Henrys son från ett tidigare äktenskap, lever tillsammans med Colette under ett par år. Också här tycks Colette ha överskridit en gräns och ett tabu.

År 1925 träffar Colette diamanthandlaren Maurice Goudeket, som ska bli hennes tredje och sista äkta man. Han är sjutton år yngre än hon men definitivt vuxen. De gifter sig till slut för att få dela hytt på en reportageresa med atlantångaren Normandie, på hennes jungfrutur 1935 till New York. Under den här perioden skriver Colette även teaterkritik och öppnar en skönhetssalong, eftersom hon menar att hon lärt sig allt om makeup under sin tid som mimartist. Salongen får dock snart slå igen. Samtidigt fortsätter hon att publicera nya romaner och att bearbeta tidigare för film och scen.

Under nazisternas ockupation av Paris gör Colette ingen som helst politisk nytta, men hon hjälper sina vänner på olika vis. Då hennes man arresteras – därför att han är jude – drar hon i alla upptänkliga trådar för att få honom fri, vilket lyckas. Detta hindrar henne inte ifrån att fälla den sortens anti­semitiska kommenterar som så många under den här perioden svänger sig med, ofta på ett närmast slentrianmässigt vis.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De sista sju åren av sitt liv bor Colette på den legendariska adressen Palais Royal där hon, tillsammans med sina katter, blir en del av det Paris de stora fotograferna för­evigar tillsammans med de andra monumenten. Det är också härifrån kortegen utgår 1954, då statsbegravningen går av stapeln.

Vad är det då som gör Colette så spe­ciell? Utöver det uppenbara, skandalerna och den täta väven av liv och litteratur, så är det nog det viktigaste stilen. Colette är författare och inget annat, hon undersöker människans villkor genom språket. Hela sitt liv fortsätter hon dessutom att berika detta språk, att arbeta med det. Och det är vackert. Genom hennes verk glimmar dammarna i hennes barndoms Bourgogne fram genom texten. Himlen är stor och skiftar i färg. Maten och jorden luktar gott, malkulorna och billig parfym illa.

Det andra är kanske denna närmast oändliga frihet både hennes verk och liv genomsyras av. Colette är inte frigjord; hon blev aldrig infångad. Det får vi förmodligen i stor utsträckning tacka hennes mamma för. Ingen annan skriver som Colette.

Ett tiotal romaner av Colette finns i fina översättningar till svenska. De passerar ibland på bokbörsen. Jag rekommenderar framförallt den svit av sju böcker som förlaget Forum gav ut i pocket på 70-talet: Chéri, Duo, Fjärran tillflykt, I bojor, Mitsou, Tidig blomning och Varieté. Chéri kom i ny­översättning 2016 och kan fortfarande köpas i nätbokhandeln.

Böckerna öppnar en ny värld, och om man tänker efter – hur ofta händer det?