Många av de fördelar som religionen kan innebära för den enskilda församlingsmedlemmen, för vilken den skapar trygghet och gemenskap, försvinner i panikanklagelser om att vilja islamisera Sverige. Å andra sidan dränks de svårigheter många kan uppleva med att slippa ifrån religiöst förtryck i det sekulära Sverige i anklagelser om ”islamofobi”. Detta kan även sägas av etniskt svenska så kallade antirasister till avhoppare med muslimsk bakgrund.

Det krävs större kunskaper om islams sammansatthet. Shia och sunni är bara de två huvudriktningarna; det finns ytterligare indelningar som kan te sig obetydliga i svenska ögon, men som i själva verket är betydande. De kurdiska aleviterna är, för att ta ett exempel, så gott som osynliga här i landet, där vi också är okunniga om hur olika etniska grupper intar olika förhållningssätt till den egna religionen. Ett särskilt problem är hur välorganiserade och inflytelserika vissa sunnimuslimer blivit i Sverige, såpass att de anses föra islams talan och regelbundet bjuds in ända uppe på regeringsnivå för att representera ”den muslimska uppfattningen” i olika frågor. Detta måste svenska myndigheter komma till rätta med, dessa sunniter representerar inte en sammanhållen muslimsk identitet; en sådan missuppfattning skapar stor förvirring och ett betydande mått av orättvisa.

Osynliga är inte minst de många som väljer att lämna religionen av olika anledningar. Det kan vara för att de tappat tron, helt enkelt, för att de konverterar till en annan religion, eller för att de helt enkelt inte bryr sig om religiösa angelägenheter. Många av Sveriges muslimer antas, till exempel, vara shiiter, men flertalet av dessa har, åtminstone hittills, varit iranier, som är en av de minst religiö­sa invandrargrupperna i Sverige. Men en ännu mer utsatt grupp än de som växer upp i sekulariserade eller religiöst ointresserade familjer är den lilla krets som kommer från religiösa familjer, från länder eller regio­ner där tron är det centrala i livet, men som här i landet kommer fram till att de inte är troende längre och som alltså inte vill kategoriseras som muslimer. De kan kalla sig ex-muslimer, apostater, avhoppare eller vägra att anta någon sådan negativ beteckning överhuvudtaget, men de utgör en påminnelse om svårigheten att se medlemmar i invandrargrupper som den muslimska som individer med ­samma ­rättigheter, friheter och skyldigheter som vi andra. Avhoppare välkomnas med öppen famn av rasister och sverigedemokrater, medan antirasister gärna behandlar dem med misstänksamhet. De anses svika ett svagt kollektiv och sakna förståelse för att deras egen status är kopplad till gruppens i den ”strukturella rasismens” Sverige.

I Sverige har det ännu inte skrivits något klargörande om hur troende muslimer faktiskt ser på medlemmar av den egna gruppen som hoppar av, och frågan är antagligen för laddad för att någon ska våga utreda den. Risken att bli ihjälkramad av rasister och förklarad fredlös av antirasister är alldeles för överhängande. Det ena är lika illa som det andra, och lika skadligt för vår förmåga att samtala nyanserat om och med varandra. Däremot har det alldeles nyligen publicerats en mycket intressant bok om avhoppare med religiös bakgrund i Storbritannien. Det är Simon Cottee, lektor i kriminologi vid Kents universitet, som i sin The Apostates har tagit på sig denna otacksamma men mycket viktiga uppgift. Det är en fördel att det inte är en muslim eller muslimsk apostat som har skrivit den själv, skulle jag vilja påstå, likaså att det inte är en religionsforskare, utan en författare med en bakgrund inom so­ciologin. Cottee skriver sakligt och redovisar på ett övertygande sätt hur sammansatt situationen är, liksom hur olika personer uppfattar den på olika sätt beroen­de på kön, etnisk bakgrund, läggning och så vidare. Boken sätter indirekt också fingret på hur viktigt det är att se även muslimer som enskilda personer, som är medborgare på samma villkor som alla andra – som individer alltså, och inte som ett odifferentierat kollektiv.

I de brittiska storstadsregionerna är det vanligt att personer med gemensam bakgrund lever nära varandra. Detta gör det svårt för flera av personerna, vilket de vittnar om i boken, att leva så fritt som de vill. Varje gång kvinnan vill gå utan slöja måste hon vara orolig för att någon släkting eller vän till familjen, eller bara en landsman som känner sig kallad att hålla ordning på dem han betraktar som sina egna, kommenterar, kritiserar och sprider skvaller om den som väljer västerländsk klädsel och livsstil. Även männen i boken bekräftar detta, hur de ser sig om när de beställer en öl, och känner ren ångest då de ska köpa en baconmacka i snabbköpet, inför risken att personen i kassan ska vara någon bekant, eller att en vän till familjen ska råka stå precis bakom i kön.

Det där med baconmackorna är, för övrigt, en särskilt intressant detalj. Flera av vittnesmålen i boken skildrar hur det går ganska lätt att ta av slöja, ändra vanor, acceptera alkohol som något helt normalt – men inför bacon är det många som känner en avsmak som går så på djupet att de inte ens som apostater kan tänka sig att äta det.

En av islams svagheter, som det skildras i denna bok, tycks vara det hårda trycket att in- och underordna sig. Det riktar sig inte främst mot dem som lugnt befinner sig i religionens sammanhang, och särskilt unga män har en betydande frihet som innebär att de kan träffa tjejer, gå på krogen och vara slappa med moskébesöken, utan att det egentligen sänker deras status nämnvärt. Men när de väljer att lämna religionen helt, när de säger ifrån att sorry, jag tror inte på detta och vill inte längre kalla mig muslim, då slår repressionen till. Ingen av personerna i boken har utsatts för våld, men flera av dem har utsatts för grova hot, deras familjer har tagit avstånd ifrån dem, och några har tvingats fly och flytta till andra länder för att komma ifrån den egna gruppens fördömande av deras val att lämna trosgemenskapen. Samtidigt är detta givetvis lättare i Storbritannien än i Sverige. Grupperna av troende är mycket större där, och socialt och etniskt mer sammanhållna, men det kan även grupper av avhoppare bli. Dessa skapar sin egen subkultur, där de byter erfarenheter med varandra på on line-forum, och diskuterar sitt förhållningssätt till religionen och sina erfarenheter av att lämna en religiös gemenskap, som ju också i hög grad har stått för trygghet, sammanhållning och mening under många år i ett annat land än familjens ursprungliga.

När jag läser om hur de flesta av dem, trots allt, kan skapa sig sina egna liv som brittiska medborgare utan religiös grupptillhörighet tänker jag på de vittnesmål vi fått under senare år om ökad övervakning, religiös kontroll och liknande i svenska förorter. Här runt Stockholm är det till och med fråga om avsevärt mycket ­mindre grupper än i London eller Birmingham, och möjligheterna att flytta till andra bostadsområden, undan en förkvävande religiös kontroll, är mycket mindre än i det större landet. Givetvis skall inte religiösa människor och församlingar som helt enkelt sköter sitt och tar hand om sin flock skuldbeläggas, och jag vill inte rikta någon svepande anklagelse mot någon, men jag tror att det är särskilt viktigt att vi är på vår vakt och verkar för att ingen skall känna sig indirekt eller direkt tvingad att ingå eller stanna kvar i sammanhang som man egentligen inte vill vara en del av. Den individuella friheten, rätten att själv välja tro, måste försvaras. Ingen enskild svensk skall tjäna ett kollektivs intressen, om inte man själv uttryckligen väljer det.

Samtidigt finns det betydande svårigheter även i Storbritannien naturligtvis, inte minst då religionen för de flesta är så mycket mer än en specifik trosuppfattning. Den är traditioner, identitet, samhörighet, minnen och dofter som kan vara viktiga, även för den som inte tror på en personlig gud som ingriper i historien och till och med har författat en bok. Mot slutet av sin bok skriver Cottee även om dessa, de som har gått igenom apostatfasen, som inte längre vill kalla sig icke-muslimer, som hellre vill ha en positiv än en negativ identitet, som inte är troende, men som känner samhörighet med de traditioner som är knutna till islam och som vill kunna fira islams fester på samma sätt som sekulariserade västerlänningar firar jul. Och varför inte?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ateism är inte enkel. Och olika religio­ner tenderar att skapa olika slags ateister. Särskilt om vi talar om personer som växer upp i religiösa hem eller samhällen, och som väljer att lämna trosgemenskapen. Protestantiska ateister är ofta allvarliga, och bibehåller en principiell respekt för andras tro, som de hellre håller sig ifrån än ägnar sig åt att kritisera. Katolska ateister, däremot, kan vara väldigt eftertryckligt hädiska, förtjusta i ett symboliskt angrepp mot de religiösa auktoriteterna – som en Luis Buñuel, till exempel, den spanske filmregissören som älskade att klä ut sig till präst och lade in grovt hädiska scener i flera av sina filmer. Muslimska ateister tycks i rätt hög grad drabbas av ett hat mot det egna religiösa ursprunget, som gör att de sprider uttalanden och påståenden vilka, tagna ur sitt sammanhang och utan förståelse för det psykiska tryck det kan innebära att lämna en tät och hårt sammanhållen religiös gemenskap, verkar överdrivna och onödigt sårande.

Vittnesmålen i Cottees bok ger en del av bakgrunden till den här typen av beteenden, delvis tycks det som om den häftiga motreaktionen helt enkelt är en följd av, eller ett svar på de hårda ord och fördömanden som drabbar den som lämnar islam. Ateism anses av många muslimer, enligt Cottee, som den allra mest oförlåtliga och obegripliga av alla trosriktningar. Att den som inte tror på Gud hamnar i helvetet ses som en självklarhet, och den synbara lätthet med vilken föräldrar tar avstånd från sina barn och gamla vänner bryter banden för alltid är rätt skakande. Nu kanske somliga vill hävda att det är samma sak för många som hoppar av från kristna samfund, som Jehovas Vittnen eller liknande. Men det är knappast ett argument mot de svårigheter som finns för personer med muslimsk bakgrund i dessa sammanhang, utan bara ett exempel på att även andra kan råka ut för samma sak. Visst. Men om ens ursprung är, till exempel, pakistanskt, om ens utseende avviker från majoritetsbefolkningens, och om de flesta är vana vid att betrakta en som något främmande, en kulturvarelse, är det naturligtvis tyngre och svårare att bli en del av den stora massan utan att bli ifrågasatt. Och den tragiska ironin är denna att det både är rasister och antirasister som kan kräva av en att man skall accentuera sin annorlundahet, underkasta sig majoritetens definition av en som en som inte riktigt ingår i samhällsgemenskapen på samma villkor som alla andra, utan först och främst som representant för en grupp.

Simon Cottee har skrivit en viktig, djupt mänsklig bok, som många borde läsa. Den ger både viktiga individuel­la vittnesmål om svårigheter som är specifikt knutna till en vilja att lämna islam när man lever i exil i en grupp där religionen kan vara det viktigaste sammanhållande kittet. Men rätt läst ger den ett djupare perspektiv generellt på svårigheterna med att bli en del av ett nytt samhälle, att röra sig mellan identiteterna och försöka finna sin egen väg, bortom både familjens och majoritetssamhällets krav och förväntningar. Där finns det ännu många historier som återstår att berätta. Dessa gränsgångare är våra viktigaste samtidsvittnen.