Ingen vill tycka som hon
Vår tids Thermopyle är slaget om De och Dem. För en neutral betraktare ser det mörkt ut för dem-sidans spartaner, de barbariska dom-horderna verkar ha coolheten och därmed journalisterna på sin sida.
Språkpolis är liksom inget man vill skriva in i sin Tinderprofil. Men krigslyckan skulle kunna vända på ett ögonblick.
Allt som krävs är att Ebba Busch tar ställning för en dom-reform. Gärna med motiveringen att ”jag tror det där är lite för krångligt för vanliga människor”. Kulturredaktionerna skulle omvandlas till stadsgerillor i kampen mot Tidöjuntans språkliga folkförakt, lingvister skulle limma fast sig på Essingeleden för att rädda det rödlistade dem. Den språkrelativistiska låt-gå-mentaliteten skulle vara totalt bortblåst.
Allt handlar nämligen om vem som tycker något, inte om vad man tycker. Och ingen progressiv person vill tycka som Ebba Busch.
Det är något med kläderna hon bär, håret, självförtroendet. Hon är på något vis glad och snofsig på fel sätt, hon skulle kunna propagera för löntagarfonder, Aftonbladet skulle ändå se det som en avgrundskristen althögerkonspiration. För vad som är vänster och vad som är höger avgörs av vem som säger det. Och därmed vad som är människovänligt respektive ondskefullt.
Föreställ er till exempel att Sverige hade haft en högerministär vid pandemiutbrottet. Föreställ er att denna regering – jag menar regim – skulle ha följt exakt samma linje
som den socialdemokratiska gjorde, denna något aparta, överraskande liberala linje som med lite illvilja kunde tolkas som besläktad med Trumps. Men nu är det Kristersson och Busch vid pulpeterna på presskonferenserna.
Och så byter vi ut Tegnell och hans noppiga tröja och lite rufsigt fyrkantiga offentlig sektor-charm mot en lirare med italienska kostymer och munläder som en bilhandlare. Men vi låter honom säga exakt samma saker som Tegnell. Och dödsfallen bland äldre är exakt lika många.
Regeringen hade inte överlevt en månad. Lena Hallengren hade anfört något slags zoom-fackeltåg mot massmördarna i Rosenbad. Socialdemokraterna besitter nämligen en resurs som högersidan bara kan drömma om. Vi kan kalla det indignationskapital. Förklaringen är kanske ett slags nationellt Norrmalmstorgssyndrom, en känsla av att sossarna till skillnad från de borgerliga vill oss väl, hur de än beter sig.
Så vissa samhällsförändringar – och praktfiaskon – kan genomföras endast av socialdemokratiska regeringar. Ta tvärvändningen i flyktingkrisen 2015. Transportstyrelseskandalen. Natoansökan. En borgerlig regering hade imploderat under trycket av ett heligt ursinne. Sossarna möttes med en förbryllad axelryckning.
På så vis är vi alla det stora partiets gisslan. Det finns ju ett antal nödvändiga samhällsreformer som S har placerat i giftskåpet. Men kanske kan Ebba Busch vara behjälplig på den punkten. Var ska vi börja? Bostadspolitiken? Om hon framförde sin kärlek till den svenska hyresregleringen kanske det skulle börja röra på sig…
Leg psykolog och manusförfattare.