Säg C. S. Lewis och de flesta tänker på böckerna om landet Narnia som har sålt i över hundra miljoner exemplar och översatts till ett femtiotal språk. Nyligen rapporterades dessutom att Netflix, som köpte rättigheterna till Narniaböckerna 2018, ska börja spela in nya filmer under 2024. Oavsett om Netflix faller för samma identitetspolitiska frestelse som drabbade Amazons tolkning av Sagan om ringen, ökar det förhoppningsvis intresset för C. S. Lewis.

För värd större uppmärksamhet, det är han. Clive Staples Lewis (1898–1963) var nämligen betydligt mer än en fantasyförfattare för barn med kristna förtecken. Han var även en av sin tids mest kända akademiker och public intellectuals – och övertygad kristen. Och till skillnad från många av sina samtida engagerar han än. Nyligen återutgavs exempelvis Lewis Lidandets problem (Libris). Förlaget planerar ytterligare utgivningar.

Just det intellektuella samtalet kring Gud, det goda, lidandet och människan var Lewis signum. Till sin profession var han litteraturvetare och undervisade i både Oxford och Cambridge, där han även blev professor i medeltids- och renässanslitteratur. Han var dessutom lekmannateolog och författare med en imponerande utgivning. Han skrev om allt från teologi, filosofi och samhällskritik till fantasy och science fiction.

Och som bekant: en profet blir sällan erkänd i sin hemstad – inte heller i den akademiska.

Under andra världskriget höll Lewis flera uppskattade radioföreläsningar i BBC om kristen tro (som sedermera blev boken Kan man vara kristen?). Hans röst var kanske den mest identifierbara i hela Storbritannien – näst efter Winston Churchills – då omkring 600 000 lyssnare följde hans sändningar. ”Vilken pastor eller präst som helst kan avundas denna kristna lekmans publik”, konstaterade Time år 1947 i det nummer som pryddes av Lewis ansikte. Själv ogillade han uppmärksamheten. Just artikeln i Time, som även cementerade hans kändisskap, var enligt honom själv ”en härva av snömos och rena falskheter”.

När Winston Churchill i december 1951 ville nominera Lewis till den brittiska imperieorden för sina insatser i tal och skrift under kriget, i det som skulle bli kung George VI:s sista ordensförläning, tackade Lewis dock nej. Anledningen var att det riskerade att utmåla hans skrivande om kristen tro som ”förtäckt antivänsterpropaganda” bland hans kritiker. Privat föredrog han dock Churchills politik framför Labours Clement Attlees.

För kritiker, det hade Lewis. Rubriken på Time-numret var trots allt ”Oxfords CS Lewis, hans kätteri: kristendomen”. Bland sina kollegor sågs hans tro som ”en typ av akademiskt kätteri”. Dagens progressiva cancelkultur inom den brittiska universitetsvärlden har med andra ord gamla anor.

Och som bekant: en profet blir sällan erkänd i sin hemstad – inte heller i den akademiska. För profetisk, i betydelsen samhällskritisk, var denna professor.

I en tid präglad av modernitetsdyrkan varnade han för den okritiska tilltron till att det nya och progressiva per automatik är bättre och mer moraliskt högtstående än det gamla. I Av glädje överfallen kallar han det för “kronologiskt snobberi”. Det vill säga, ”det okritiska accepterandet av vår egen tids intellektuella klimat och antagandet att allt som blivit föråldrat måste förkastas av detta skäl”. Att en övertygelse var ”omodern” eller ”medeltida” var enligt Lewis inget som avgjorde om den var sann. Hans egen samtid var trots allt också ”en ’period’ som, liksom varje annan period, definitivt har sina egna karakteristiska illusioner”.

Enligt dagens intersektionella debattklimat skulle Lewis viftas bort som en vit, äldre man. Men även det debattknepet synade Lewis och myntade ett ord för: ”Bulverism” (i en essä med samma namn), vilket innebär antagandet att ett påstående är felaktigt på grund av identiteten eller motivet hos den som framför den: ”Den moderna metoden [att argumentera] är att utan diskussion anta att [din motståndare] har fel och sedan avleda hans uppmärksamhet från detta (den enda verkliga frågan) genom att flitigt förklara hur han blev så dum.”

I den uppmärksammade Människans avskaffande från 1943, en bok som jag själv ofta återkommer till, tar sig Lewis an värdesubjektivismen och dess konsekvenser i en engelsk lärobok. Den ”Gröna boken”, som han kallar den, reducerar värdeomdömen till enbart känslor, vilket leder till en kultur av ”människor utan bröstkorg” – det som enligt medeltida tänkande utgjorde länken mellan intellekt och drifter – där människan sorterar mellan begär, ädelmod och andra dygder:

”I en slags kuslig naivitet lyfter vi bort organet men kräver att det ska fungera. Vi skapar människor utan bröstkorgar och väntar oss att de ska visa karaktär och ambitioner. Vi skrattar åt heder och blir indignerade när vi finner förrädare ibland oss. Vi kastrerar folk och begär att kastraterna ska vara fruktsamma.”

Lewis identifierar även inkonsekvensen hos författarna till den ”Gröna boken”. De gör egna värdeomdömen ”som de fullständigt okritiskt gör till dogm”. Lewis dekonstruerar därmed dekonstruktionismen:

”Deras skepticism i fråga om värderingar är ytlig. Den gäller andra människors värderingar. Om värderingarna i sin egen krets är de absolut inte tillräckligt skeptiska. Och detta är ett mycket vanligt fenomen. Många av dem som ’genomskådar’ traditionella eller (som de uttrycker det) ’sentimentala’ värderingar har själva värderingar i ryggen som de tror är immuna för avslöjanden.”

Även om Människans avskaffande inte är menad som ett försvar för gudstro, är den ett försvar för naturrätten. Det är förkastandet av objektiva värden som Lewis varnar för. Som Rhys Laverty skriver i brittiska The Critic i samband med Lewis 125-årsdag, där han jämför honom med bland annat Jacques Maritain och T.S. Eliot: ”Lewis såg en framtid där förkastandet av transcendenta värden skulle göra det möjligt för en teknifierad elit att omskapa naturen efter eget tycke och slutligen kullkasta den mänskliga naturen själv – en process som möjliggjordes genom den idémässiga kontrollen av utbildning.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Lewis är här inne på samma spår som Aldous Huxley, som händelsevis dog samma dag som honom, den 22 november 1963 (båda dödsfallen överskuggades dock av mordet på John F. Kennedy), i hans bok Du sköna nya värld. Frigörelsen från alla former av begränsningar innebär till slut att ”det som vi kallar människans makt över naturen är en makt som utövas av vissa människor över andra, med naturen som instrument […] människans seger över naturen visar sig i själva verket vara naturens seger över människan”.

I den nihilistiska och teknifierade kultur som Lewis såg framför sig är människan ett medel, inte ett mål: ”Det sista stadiet kommer när människan genom rashygieniska åtgärder, genom manipulation av foster och genom utbildning och propaganda, grundad på en totalt tillämpad psykologi, har fått full kontroll över sig själv. Den mänskliga naturen blir den sista del av naturen som underställs människan.”

Närde då den gudstroende Lewis tanken på en anglosaxisk teokrati istället för teknokrati – är inte naturrätten ett svepskäl för att lagstifta om tio Guds bud? I en replik på kritik som han fick för Människans avskaffande skriver han utförligt:

”Jag är demokrat eftersom jag anser att ingen människa eller grupp av människor är tillräckligt goda för att anförtros okontrollerad makt över andra […] Därför är teokrati den värsta av alla regeringar. Om vi måste ha en tyrann är en rövarbaron mycket bättre än en inkvisitor. Baronens grymhet kan ibland dämpas, hans girighet kan vid något tillfälle bli mättad; och eftersom han dunkelt vet att han gör fel kan han möjligen ångra sig. Men inkvisitorn som misstar sin egen grymhet, maktlystnad och rädsla för himlens röst, kommer att plåga oss oändligt mycket mer eftersom han plågar oss med sitt eget samvetes godkännande och hans bättre impulser framstår för honom som frestelser […] ju närmare en regering närmar sig teokrati, desto värre kommer den att vara.”

I takt med att alltfler modernitetsdyrkare och progressiva väckelsepredikanter sätter sin prägel på samhällsdebatten finns det skäl att dra lärdom av det sunda tvivlet och andra av Lewis tankar. Att avfärda honom som vit äldre man vore ”kronologiskt snobberi”.