Om det är den ryska befolkningens krig kommer att visas av händelseutvecklingen inne i Ryssland. Kommer eliten att fortsatt sluta upp kring sin president och kommer ryska medborgare att uppfatta de uppoffringar som landets politiska ledning begär av dem som legitima och motiverade? För det är tydligt att Rysslands medborgare kommer att betala länge både politiskt och ekonomiskt för detta krig. Beslutet ställer därmed också allt på sin spets även inrikespolitiskt för Ryssland. De val som landets elit och befolkning gör nu är ödesmättade.

Ryssland håller inte fria och rättvisa val och mänskliga fri- och rättigheter är sedan länge satta på undantag. Icke desto mindre är det politiska systemet beroende av, om inte gillande, så åtminstone en tyst acceptans. Länge framhöll forskare att ett slags socialt kontrakt existerade mellan Putin och befolkningen: så länge som den politiska ledningen levererade någorlunda stigande levnadsstandard och inte blandade sig i enskilda ryska medborgares privata liv så accepterade befolkningen kringskurna politiska rättigheter.

Detta kontrakt, om det någonsin existerade på allvar, är nu definitivt rivet. Redan före den 24 februari 2022 var tillväxtsiffrorna i ekonomin under Putins två första mandatperioder (2000–2008) som lade grunden för ett ökande välstånd föga troliga att upprepas. Nu behöver Ryssland snarare stålsätta sig för en period med negativ tillväxt och växande isolering från internationella marknader och leverantörskedjor. Det strategiska målet att bygga rysk ekonomi på en ”ny teknologisk bas” spände bågen högt redan tidigare – nu framstår det som ouppnåeligt.

”Putins politik för att återupprätta Ryssland som åtminstone en regional stormakt har varit genuint populär”

I stället bygger Rysslands sin inrikes stabilitet på att makten har koncentrerats kring en person, en konstruktion som per definition då också är lika sårbar som den personens förmåga att fullgöra sitt ämbete. Rysslands elit skördar nu vad den har sått sedan många år då den har accepterat formeln att ”Putin är Ryssland, utan Putin inget Ryssland”. Det är inte detsamma som att säga att Putin bestämmer allt, men det politiska systemet kretsar kring hans person.

Parallellt har landets institutioner underminerats. Förutom landets Väpnade styrkor samt säkerhets- och underrättelsetjänster är det bara presidentämbetet och ryska ortodoxa kyrkan som åtnjuter förtroende. Parlament, näringsliv, media och rätts- och partiväsende har mycket lågt förtroende bland befolkningen. Korruptionen är fortsatt utbredd och landet är längre ifrån att bli en rättsstat än någonsin sedan 1991. Rättegången mot Aleksej Navalnyj i mars i år blev något av en uppvisning i det som brukar kallas ”telefonrättvisa”, där domaren stämmer av per telefon med den politiska makten hur lång domen bör bli och hur den ska motiveras.

Rysslands ledning har fått konsekvent låga betyg av landets medborgare för hur pass väl den levererar på de flesta politikområden, men utrikes- och försvarspolitiken har varit uppskattad. Landets nationella identitet är intimt förknippad med att vara en stormakt och dess förflutna som imperium. Putins politik för att återupprätta Ryssland som åtminstone en regional stormakt har varit genuint populär. När Putin säger att Ukraina inte är ett verkligt land, att Ryssland måste ena de slaviska folken tycks det också vinna gehör hos stora befolkningslager. Även om opinionsundersökningar efter den 24 februari bör tolkas med betydande försiktighet, finns klara indikationer på att den ryska befolkningen än så länge stöder kriget eller åtminstone är beredda titta åt bort och acceptera det som ett nödvändigt ont för att bevara Rysslands storhet. De nationalistiska argumenten tycks vinna legitimitet både inom eliten och bland befolkningen.

Den viktigaste källan till legitimitet är dock att peka på faror och fiender, något som utgör en negativ legitimering av Putins ödesdigra beslut den 24 februari. Detta var ett viktigt tema i den statliga propagandan redan tidigare, men kontrasten mellan den patriotiska yran kring annekteringen av Krim och dagens krig är slående. Vladimir Putin motiverade sitt agerande mot Ukraina 2022 i en mörk och luguber ton. Han avkrävde offentligt stöd från sina närmaste ministrar och tjänstemän för beslutet att erkänna de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk i ett märkligt tevesänt möte i Säkerhetsrådet. ”Om jag faller, så faller ni alla”, var det tydliga om än ej uttalade budskapet.

Själva invasionen legitimerades som en kamp mot nazister och fascister som enligt Ryssland skulle ha bedrivit ett folkmord i Ukraina. Referenserna till Andra världskriget var tydliga. Samtidigt hävdar också Rysslands politiska ledning att Ryssland försvarar sig mot USA och Nato i Ukraina. Om inte Ryssland försvarar sig där kan landets säkerhet undermineras på sikt. Inga civila ukrainare skadas, enligt rysk propaganda, och de som anfalls är per definition nazister:

Alla som försöker hindra oss och skapar ytterligare hot mot vårt land, mot vårt folk, ska veta att Rysslands svar kommer att vara omedelbart och leda till konsekvenser som ni aldrig tidigare stött på i er historia. Vi är redo för alla möjliga händelseutvecklingar.

Budskapet rymmer en undergångsstämning och frammanar bilden av ett betydande hot mot Rysslands nationella säkerhet. Valentina Matvijenko, ordförande i Rysslands parlaments överhus och med rötter i Ukraina, sluter upp och hävdar att Ryssland inte hade något annat alternativ än att inleda en specialoperation för att få ett stopp på blodbadet och ”det krig som Ukraina har börjat”. Ordföranden i underhuset, Vjatjeslav Volodin, fortsätter att hävda att varje attack, även verbala sådana, är en attack mot Ryssland.

Efter den olagliga annekteringen av Krim, det som i Ryssland går under benämningen ”återföreningen av Krim med Ryssland”, bröt något av en rysk patriotisk yra ut och det tog nästan fyra år innan den lade sig. Den här gången är stämningen mörkare och konsekvenserna för ryska medborgare mer kännbara. Kanske var det också därför som Moskva försökte uppamma stämningen från Krimannekteringen på dess årsdag den 18 mars i år för att legitimera även denna invasion av Ukraina.

Propagandan pekar på sanktionerna som ett bevis på Västs plan att underminera Ryssland, men det finns också en tydlig oro hos den politiska ledningen att missnöjet ändå ska leda till folkliga protester och rubba den politiska stabiliteten. Generationer av ukrainare, inklusive ryskspråkiga ukrainare, kommer att minnas att Ryssland oprovocerat attackerade Ukraina och inledde en ny fas i krigföringen med tusentals döda som följd.

Ökad repression och användning av fiendebilder kan möjligen minska möjligheten att denna verklighet når ryska medborgare. När Putin uttryckte sin förvissning om att det ryska samhället kommer att ”rensa sig själv” från förrädare skapade det en stämning som torde få än fler att tveka att framföra kritik mot kriget. Den yngre andelen av befolkningen och det som brukar benämnas som ”det ekonomiska blocket” inom eliten kommer dock snart att inse hur högt priset är som Ryssland kommer att tvingas betala gång på gång. Om den ryska eliten och även befolkningen fortsatt stöder, eller åtminstone accepterar Putins beslut den 24 februari som legitimt, så fortsätter detta att också vara Rysslands krig, inte bara Putins.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De ryska medborgare som motsätter sig kriget och som inte sällan redan befann sig i opposition drabbas nu dubbelt. De upplever ”ett fruktansvärt inferno av fasa och skam” samtidigt som de även hotas av hårdare repression.

Som den oppositionella ryska journalisten Tatiana Felgenhauer konstaterade på Instagram när hon nåddes av bilderna på döda ukrainare i staden Butja:

Butja. Man måste veta om detta. Man kan inte andas. Detta fruktansvärda och denna förbannelse kommer att vara med oss för alltid.

Publicerad 4 april 2022.

Avslutningsvis: varmt tack till ambassadör Lars Fredén och min kollega Maria Engqvist för kommentarer på tidigare utkast av denna text.