Då det var Röda armén som erövrade Berlin, var det sovjetiska soldater som hittade de förkolnade liken utanför bunkern. Stalin visste alltså att Hitler var död, men han förteg det inför sina förbundna i Anti-Hitler­-koalitionen (USA och Storbritannien) och lät västern odla sina ”borgerliga myter”. Kommunisterna hade i Hitler alltid sett en durkdriven opportunist och skrupelfri bedragare och utgick ifrån att kapitalisterna i väst hade gjort honom till en myt, därför att de ville tro på honom.

Lagom till 75-årsjubileet har på ett judiskt förlag en bok kommit ut, som med rätta väckt uppmärksamhet i Tyskland: Samuel Salzborns Kollektive Unschuld.

Salzborn, född 1977, undervisar i statsvetenskap vid universitetet i Giessen och har som forskare specialiserat sig på antisemitism och högerextremism. I sin bok skildrar han hur tyskarna under hela efterkrigstiden haft en känsla av kollektiv oskuld, som huvudtiteln på boken lyder (vilket innebär att de aldrig har accepterat anklagelsen vid krigsslutet att vara kollektivt skyldiga till Förintelsen). Som undertiteln antyder, hade de därför värjt sig mot Shoah i sitt minne. Med ett klart och rättframt språk formulerar Salzborn sitt budskap. Han har just erhållit ett pris för sin förmåga att förmedla komplicerad vetenskap till en bred publik.

”Salzborns huvudtes är att det är fel att tro att det tyska folket har bearbetat sitt fascistiska förflutna på ett föredömligt sätt.”

Salzborns huvudtes är att det är fel att tro på den i Europa gängse föreställningen att det tyska folket har bearbetat sitt fascistiska förflutna på ett föredömligt sätt – ”Förbundsrepublikens största lögn”, som han kallar den föreställningen. Han hävdar att den bara är en myt, som har skapats av en liten bildad väns­terliberal elit därför att dessa människor­ har utgått ifrån att deras hållning har varit representativ för hela det tyska samhället, vilket dock inte var fallet. Salzborn anklagar också det tyska folket för att vilja glömma sin roll som gärningsmän vid Förintelsen och att därför bedriva en ”offermyt” genom att framställa sig själva istället för judarna som Hitlers offer.

Salzborn är övertygad om att någon verklig bearbetning av Tysklands bruna förflutna aldrig har skett under de 75 år som gått sedan Tredje rikets sammanbrott. Han anklagar tyskarna för att fortfarande vara antisemiter och ser i de högerradikalas framgångar i Tyskland ett bevis för att han har rätt. Det invandrarfientliga partiet AfD (Alternative für Deutschland/Alternativ för Tyskland), som grundades 2013, är ytterst framgångsrikt och sitter med i flera delstatsparlament.

I Salzborns litteraturlista saknas många tyska forskare som har sysslat med liknande teman och kommit fram till liknande resultat som han. Till dem hör nutidshistorikern Peter Longerich, född 1955, som bland annat har skrivit flera beaktade biografier, som översatts till engelska. Han har också undersökt vad tyskarna visste om Förintelsen (1996), och därvid konstaterat att alla tyskar hade kunnat känna till Förintelsen om de hade satt ihop de informationsbitar de fått från olika håll till en enhetlig bild. Det gjorde de flesta dock inte för att de anade och inte ville veta exakt vad som skedde med de deporterade judarna, och hellre ville tro på den officiella förklaringen att judarna funnit ett bra arbete österut.

När de stod inför ruinerna av sitt sönderbombade hemland kunde tyskarna inte fatta hur de hade kunnat följa Hitler ända in i undergången. Då de inte ville tillstå sin egen antisemitism och opportunism sökte de utomjordiska förklaringar: Hitler hade varit en demon, Djävulens verktyg, och därför kunnat tvinga det tyska folket att följa honom mot dess faktiska vilja. Förklaringsmodellen att tyskarna varit Hitlers offer spelade en stor roll under de första efterkrigsdecennierna. Salzborn torde även ha rätt när han påstår att tyskarna än idag ser sig som Hitlers offer, eftersom många tyskar anser att de har straffats nog genom terrorbombningen i krigets slutskede och genom sina lidanden under de första extremt kalla efterkrigsvintrarna, då många svalt eller frös ihjäl.

Det var 68-årsgenerationen som 1980 grundade partiet De Gröna, som kom till makten 1998 i en koalition med SPD under kansler Gerhard Schröder, varvid De Grönas ledare Joschka Fischer blev utrikesminister. De Gröna är idag det främsta oppositionspartiet till regeringen i den stora koalitionen.
Den generation jag själv har kallat ”krigsgenerationens barn”, som under sin uppväxt har lidit av tystnaden mellan generationerna (eftersom Hitlertiden var tabu under de första efterkrigsdecennierna), klev på 1960-talet vid universiteten upp på barrikaderna och krävde av krigsgenerationerna att de äntligen skulle erkänna att de hade hjälpt Hitler till makten och därefter givit honom sitt stöd. Frankfurtskolans emigrerade socio­loger Adorno, Marcuse och Horkheimer var deras förebilder.
De rebelliska studenterna förmänskligade bilden av Hitler och såg i honom inte längre en gärningsman som präglat sin tid utan snarare en produkt av sin tid och sin miljö som vilken annan människa som helst. De avdemoniserade Hitler och sökte rationella förklaringar till att han kunnat få en sådan makt, eftersom de ville förstå hur deras föräldrar hade kunnat följa Hitler.

Därför slog en västtysk producent (Bernd Eichinger) sig samman med en östtysk regissör (Oliver Hirschbiegel) och gjorde filmen Unsere Mütter, unsere Väter som även visades i svensk tv (Krigets unga hjärtan. Att huvudpersonerna (fem unga människor som på sommaren 1941 tar avsked för att de måste ut i kriget) erbjöd identifikationsmöjligheter är inte ett försök att förringa tysk skuld, som Salzborn påstår, utan det berodde på att de som gjort filmen verkligen ville förstå hur deras föräldrar hade kunnat delta i Hitlers brutala Förintelsekrig.

Flera av ”krigsgenerationens barn” har också i böcker sökt rationella förklaringar till Hitlers makt. I Hitlers Charisma (2010) ser Ludolf Herbst Hitlers styrka i att han visste exakt hur människomassor kan manipuleras. Nazisterna kände väl till sådana metoder och de förvandlade Tyskland till en enorm teaterscen, där känslor sattes i svall och förståndet bedövades. Då amerikansk reklam och propaganda fortfarande var okända i Europa under Hitlertiden kunde det tyska folket inte genomskåda hur det manipulerades och förfördes.

I sin stora Hitlerbiografi (två band 2016/2020) betonar historikern Volker Ullrich, skribent i den internationellt renommerade veckotidningen Die Zeit, att Hitler var en genial skådespelare och därför kunde övertyga i alla roller han spelade.

68:orna misstog sig när de som ”bildad vänsterliberal elit” gjorde karriär inom medievärlden och trodde att deras samhällskritiska hållning var representativ för alla i deras generation. De flesta av deras jämnåriga anpassade sig efter det konservativa system som förblev förhärskande i västra Tyskland. Och i den östtyska staten, som styrdes av kommunistiska emigranter, fick befolkningen höra att de var de ”goda tyskarna” och att skulden till allt som skett under Hitlertiden låg på andra sidan järnridån: hos de ”imperialistiska kapitalisterna” som av rädsla för kommunismen hade hjälpt Hitler till makten och därefter av övertygelse givit honom sitt stöd. Någon gottgörelse till den 1948 grundade staten Israel betalade den östtyska staten aldrig.

Salzborns bok har väckt uppmärksamhet i alla tyska medier. Redan in­nan boken kom ut bad Der Spiegel författaren att presentera sin nya bok i en essä, som publicerades den 6 mars 2020. Salzborns bok har sedan fått genomgående positiva utlåtanden. Tidningen Sonntag skrev (19/7 2020): ”Den som blir upprörd och frågar sig varför antisemitism och högerradikala nazitankar kommer upp nu finner här det bittra svaret: Därför att de aldrig försvunnit.” Många hoppas att Salzborns bok äntligen ska utlösa en sedan länge nödvändig debatt om högerradikalismen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är en provokativ bok Salzborn har skrivit. Han riktar sina aggressioner mot det tyska folket, som han ger hela skulden till Förintelsen. Att hans bok har fått ett så positivt mottagande i Tyskland, trots att den säkert inte faller alla i smaken, kan hänga samman med att alla antisemitiska yttringar är förbjudna och bestraffas hårt. Därför bemödar man sig i dagens Tyskland intensivt inte bara om de få Förintelse­överlevande, som fortfarande är i livet, utan även om deras barn och barnbarn.

Salzborn tar också upp den förträngda och ofta förnekade antisemitismen, som är ett kulturellt problem i hela den kristet präglade västvärlden. Den är också ett problem i den kommunistiska världen, trots att rasism inte existerar i ideologin.

Det var dock den officiellt förnekade antisemitismen som fick en så stor del av den inhems­ka befolkningen vid östfronten att samarbeta med nazisterna ifråga om judeförföljelserna och som gjorde att speciellt många judar fick sätta livet till i de kommunistiska Sovjetrepublikerna. Man vet idag att Förintelsen aldrig hade kunnat få ett så katastrofalt förlopp om inte andra länder hade bidragit, antingen direkt genom kollaboration, vilken var mycket utbredd även i väst, eller indirekt genom att stänga sina gränser för judiska flyktingar, som Sverige gjorde. Därför borde en diskussion om Förintelsen för länge sedan ha förts över de nationella gränserna i den europeiska unionen.

Det är en viktig bok Salzborn har skrivit och den förtjänar att läsas långt utöver Tysklands gränser. Man kan bara hoppas att den leder till en internationell debatt om orsak och skuld till Förintelsen.